Status förbättrad

Mår bättre. Just nu i alla fall. Dagen har varit bra. Mötte O vid hans jobb, handlade god mat i saluhallen, tog ett glas vin på en krog innan vi åkte hem. Barnfritt storstadsliv är rätt OK ibland.

Hjärtans lilla syster
Har just avslutat ett långt telefonsamtal med min syster, som vanligt fick hon mig att skratta och gjorde mig glad. Vet nog knappt någon människa som jag blir så glad av. Jag saknar henne. Borde av rent själviska skäl ringa henne oftare, men har inte velat göra det när jag har varit så ledsen. Men nu vet hon lite mer om hur jag mår, så nu kanske det blir lättare.

Depression?
Frågan är om jag är deprimerad eller på gränsen till det. Kan man vingla omkring länge på den gränsen? Jag blir inte klok på mig själv, så jag förstår att andra inte blir det. Söndag, måndag, tisdag var rent urjävliga dagar. När jag mår som jag gjorde då bankar hjärtat så att jag tycker att det borde synas utanpå. Ledsenheten ligger som smog i bröstet och gör det tungt att andas. Livet radas upp i en oändlig räcka dagar som ska genomlevas, andetag som ska dras, prestationer som ska utföras. Måstemåstemåste orkaorkaorka.

Men rätt vad det är händer något. Det som hände i tisdags var att en kompis ringde, och vi pratade i flera timmar om jobbsökande, om infertilitet och mycket annat. Plötsligt levde jag igen, plötsligt var mitt gamla jag tillbaka, hon som kan prata och skratta, och det var inte en mödosamt spelad roll utan tvärtom jävligt vilsamt att kunna vara sådan.

Sedan var det bra i två dagar innan jag trampade igenom igen. Det är som att gå på tunn is. Jag vet inte varför jag grät hela kvällen igår. Kanske över det ändrade tonfallet hos rekryteraren jag pratat med under dagen. Han lät intresserad och entusiastisk tills han hörde hur länge jag gått arbetslös. Kanske för att vi trots alla ansträngningar och uppoffringar står inför ännu ett månadsskifte då vi nätt och jämnt klarar räkningarna. Men förhoppningsvis är detta det sista. Kanske för något så löjligt som att köttbullarna jag gjorde till middag vägrade att låta sig rullas och brände fast i pannan. Ibland känns det som att jag stretar i en evinnerlig uppförsbacke. Jag gör stora ansträngningar: jag sökte fyra jobb igår, medan jag fortfarande hade jobb försörjde jag O för att han skulle kunna utbilda sig, vi har lämnat vår hemstad för hans nya jobb, jag gick ut och handlade ströbröd och köttfärs igår. Ändå är det motigt. Rekryterare rynkar på näsan åt mig, vi har fortfarande ont om pengar, köttbullarna trilskas.

Men som sagt. Idag är det en bättre dag. Jag hoppas att det kan få vara några bra dagar på raken nu, så ska jag försöka återhämta mig.