Det gick bra

Två embryon i magen och åtta kvar i frysen är dagens resultat. Vi är nöjda med det, kan inte vara annat.

Under vår promenad på Linnégatan efteråt kom vi att tänka på att idag är det exakt tolv och ett halvt år sedan vi blev tillsammans.

Nu när spänningen har släppt är jag ganska trött. Och lättad.

Det gick bra

Två embryon i magen och åtta kvar i frysen är dagens resultat. Vi är nöjda med det, kan inte vara annat.

Under vår promenad på Linnégatan efteråt kom vi att tänka på att idag är det exakt tolv och ett halvt år sedan vi blev tillsammans.

Nu när spänningen har släppt är jag ganska trött. Och lättad.

Imorgon

Imorgon begravs morfar. Imorgon tinas våra embryon. En trevlig tanke är att det kunde finnas någon symmetri med det, att ett liv tänds när ett annat släcks, men jag är lite för luttrad och cynisk för att ta det till mig. Jag önskar att det vore så, men jag törs knappt tänka på det, än mindre önska det.

Mamma har lovat att lägga en ros på kistan från mig. Mest ledsen är jag faktiskt över att aldrig mer få komma till mormor och morfars våning. Jag vet precis hur ljuset faller in genom fönstren och hur där luktar. Nästa vecka ska mamma och min morbror städa ur våningen, och sedan finns det hemmet inte mera.

För övrigt känner jag inte mycket, är mest trött. Jo, jag är lite lättad över att slippa den anspänning som begravningen skulle innebära. Jag är lite ledsen över att inte vara där och delta i gemenskapen. Samtidigt vet jag att jag hade känt mig utanför även om jag hade varit med, på det sätt som jag har känt mig utanför vid alla större släktsammankomster de senaste åren.

Framför allt är jag orolig för morgondagen, att det inte ska finnas några embryon att återföra. Vi har tolv stycken i frysen, så det vore osannolikt, det inser jag, men samtidigt tycker jag att vi har haft sådan otur i IVF-världen. Kanske är det också en besvärjelse, jag vill att Bebisguden ska höra mig så att han förstår att han inte kan överraska mig med det åtminstone, att alla embryon dör vid upptinandet. Han får hitta på något nytt den här gången.

Imorgon

Imorgon begravs morfar. Imorgon tinas våra embryon. En trevlig tanke är att det kunde finnas någon symmetri med det, att ett liv tänds när ett annat släcks, men jag är lite för luttrad och cynisk för att ta det till mig. Jag önskar att det vore så, men jag törs knappt tänka på det, än mindre önska det.

Mamma har lovat att lägga en ros på kistan från mig. Mest ledsen är jag faktiskt över att aldrig mer få komma till mormor och morfars våning. Jag vet precis hur ljuset faller in genom fönstren och hur där luktar. Nästa vecka ska mamma och min morbror städa ur våningen, och sedan finns det hemmet inte mera.

För övrigt känner jag inte mycket, är mest trött. Jo, jag är lite lättad över att slippa den anspänning som begravningen skulle innebära. Jag är lite ledsen över att inte vara där och delta i gemenskapen. Samtidigt vet jag att jag hade känt mig utanför även om jag hade varit med, på det sätt som jag har känt mig utanför vid alla större släktsammankomster de senaste åren.

Framför allt är jag orolig för morgondagen, att det inte ska finnas några embryon att återföra. Vi har tolv stycken i frysen, så det vore osannolikt, det inser jag, men samtidigt tycker jag att vi har haft sådan otur i IVF-världen. Kanske är det också en besvärjelse, jag vill att Bebisguden ska höra mig så att han förstår att han inte kan överraska mig med det åtminstone, att alla embryon dör vid upptinandet. Han får hitta på något nytt den här gången.

Morfar

Min morfar är död. Idag är det en vecka sedan han dog.

Jag är ledsen, förstås. Men inte så ledsen som jag är över att inte få barn. Det skrämmer mig, det känns som att jag borde sörja honom mer. Morfar, som läste hela Pippi Långstrump från pärm till pärm när jag bad honom (andra vuxna läste högst ett kapitel). Morfar, som alltid klappade mig på kinden och sa att jag hade hy som en persika. Morfar som inledde sina brev med utropet "Mitt vackra barn!". Morfar som omvärvde mig, min syster och min mamma med kärlek. Det är ju morfar som är död, varför är jag inte förtvivlad?

Sista gången jag träffade honom var på hans nittioårsdag i februari. Jag var ledsen och nere då och orkade knappt gå på mottagningen. Jag gick dit innan alla gäster kom för att hinna prata en stund med honom. Han satt i sitt soffhörn, vattenkammad och rakvattensdoftande som alltid, så fin i sin blanka kostym som började bli lite stor, han magrade för varje år. Vi hann inte prata länge förrän gästerna började troppa in, och snart var det varmt och stimmigt. Jag satt tyst och tänkte inte på något särskilt, möjligen på att jag kände mig varm och plufsig och rödmosig. Men sakta blev jag medveten om att någon tittade på mig, jag såg upp och mötte morfars blick över soffbordet. "Vad söt du är", sade han. En varm liten dusch av kärlek, när jag behövde den som bäst.

På lördag begravs han, och jag vet inte om jag kan vara där. Jag vill vara där, för min egen skull. Jag vill säga adjö och gråta lite, för att verkligen förstå att han är död. Men jag hade gärna sluppit träffa släkten och framför allt då min kusin som har en liten son. Jag blev väldigt besviken på henne i samband med att vi gjorde vår första IVF, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag är fortfarande arg på henne, och avundsjuk, och rädd för hur jag kommer att reagera. Hennes bebis lär bli medelpunkten på middagen efteråt, och då kommer det att göra ont i mig.

Men det är inte bara morfar jag tänker på just nu. I två veckor har jag sprungit på kontroller på SU för att leta rätt på min ägglossning så att vi ska kunna göra ett frysförsök. Mina Sahlgrenskasystrar, förlåt mig för att jag inte skrivit om detta tidigare och för att jag har tjatat mig förbi den kö som ni väntar i. Det bestämdes först för två veckor sedan, jag tror att det är vår förestående flytt som har gjort intryck på personalen.

Länge verkade det som att alltihop skulle skita sig. Men idag, på dag 28 verkar det äntligen vara ägglossning på gång. Och nu får min kropp bestämma. Blir det utslag på Clearplan imorgon så blir det ET på fredag, då kan jag vara med på morfars begravning. Blir det först på onsdag kommer jag att ligga i en gynstol samtidigt som morfar begravs. Håhåjaja. Vilket liv jag lever.

Förresten är jag sur på min mamma. Det var först i förra veckan som jag berättade för henne att vi gör ett frysförsök. Visserligen har jag inte sagt åt henne att hålla tyst med det, men lite kunde hon väl tänka själv, tänkte jag. Nejdå. Nu vet halva släkten att jag kanske inte kommer på begravningen, och varför. Och alla är SÅ förstående. Bra. Snällt. Det är bara det att jag vill inte att alla ska veta. Jag vill inte ha nyfikna om än ack så välmenande blickar. Bort med era fumliga kladdiga tassar från mitt blödande hjärta! Jag vill inte höra att ni tänker på mig och håller tummarna och önskar lycka till. Hur ska jag då kunna låtsas som ingenting?

Morfar

Min morfar är död. Idag är det en vecka sedan han dog.

Jag är ledsen, förstås. Men inte så ledsen som jag är över att inte få barn. Det skrämmer mig, det känns som att jag borde sörja honom mer. Morfar, som läste hela Pippi Långstrump från pärm till pärm när jag bad honom (andra vuxna läste högst ett kapitel). Morfar, som alltid klappade mig på kinden och sa att jag hade hy som en persika. Morfar som inledde sina brev med utropet "Mitt vackra barn!". Morfar som omvärvde mig, min syster och min mamma med kärlek. Det är ju morfar som är död, varför är jag inte förtvivlad?

Sista gången jag träffade honom var på hans nittioårsdag i februari. Jag var ledsen och nere då och orkade knappt gå på mottagningen. Jag gick dit innan alla gäster kom för att hinna prata en stund med honom. Han satt i sitt soffhörn, vattenkammad och rakvattensdoftande som alltid, så fin i sin blanka kostym som började bli lite stor, han magrade för varje år. Vi hann inte prata länge förrän gästerna började troppa in, och snart var det varmt och stimmigt. Jag satt tyst och tänkte inte på något särskilt, möjligen på att jag kände mig varm och plufsig och rödmosig. Men sakta blev jag medveten om att någon tittade på mig, jag såg upp och mötte morfars blick över soffbordet. "Vad söt du är", sade han. En varm liten dusch av kärlek, när jag behövde den som bäst.

På lördag begravs han, och jag vet inte om jag kan vara där. Jag vill vara där, för min egen skull. Jag vill säga adjö och gråta lite, för att verkligen förstå att han är död. Men jag hade gärna sluppit träffa släkten och framför allt då min kusin som har en liten son. Jag blev väldigt besviken på henne i samband med att vi gjorde vår första IVF, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag är fortfarande arg på henne, och avundsjuk, och rädd för hur jag kommer att reagera. Hennes bebis lär bli medelpunkten på middagen efteråt, och då kommer det att göra ont i mig.

Men det är inte bara morfar jag tänker på just nu. I två veckor har jag sprungit på kontroller på SU för att leta rätt på min ägglossning så att vi ska kunna göra ett frysförsök. Mina Sahlgrenskasystrar, förlåt mig för att jag inte skrivit om detta tidigare och för att jag har tjatat mig förbi den kö som ni väntar i. Det bestämdes först för två veckor sedan, jag tror att det är vår förestående flytt som har gjort intryck på personalen.

Länge verkade det som att alltihop skulle skita sig. Men idag, på dag 28 verkar det äntligen vara ägglossning på gång. Och nu får min kropp bestämma. Blir det utslag på Clearplan imorgon så blir det ET på fredag, då kan jag vara med på morfars begravning. Blir det först på onsdag kommer jag att ligga i en gynstol samtidigt som morfar begravs. Håhåjaja. Vilket liv jag lever.

Förresten är jag sur på min mamma. Det var först i förra veckan som jag berättade för henne att vi gör ett frysförsök. Visserligen har jag inte sagt åt henne att hålla tyst med det, men lite kunde hon väl tänka själv, tänkte jag. Nejdå. Nu vet halva släkten att jag kanske inte kommer på begravningen, och varför. Och alla är SÅ förstående. Bra. Snällt. Det är bara det att jag vill inte att alla ska veta. Jag vill inte ha nyfikna om än ack så välmenande blickar. Bort med era fumliga kladdiga tassar från mitt blödande hjärta! Jag vill inte höra att ni tänker på mig och håller tummarna och önskar lycka till. Hur ska jag då kunna låtsas som ingenting?

Tack

Vill egentligen säga bara det. Tack för omtänksamma meddelanden på forumet och i gästboken, de tröstar och värmer mig. När jag var liten brukade jag ibland plocka fram särskilt sparade brev som jag fått från speciellt högt älskade personer, och läsa dem igen, för det gav mig sådana sköna små rysningar längs ryggraden, och fick mig att känna mig trygg och älskad. Sådana rysningar får jag nu också.

Imorgon kommer O hem för en veckas semester. Jag har planerat en god middag och har köpt några födelsedagspresenter, han fyllde nämligen år i tisdags. Första födelsedagen vi inte firade tillsammans sedan vi träffades för tolv år sedan. Vi firar i efterskott istället. Nästa vecka ska vi ta det ganska lugnt, kanske åka ut med båten någon dag eller två. Det betyder att jag nog inte kommer att uppdatera sidan på ett tag. Men när O har åkt hem blir jag nog skrivsugen igen.

Tack

Vill egentligen säga bara det. Tack för omtänksamma meddelanden på forumet och i gästboken, de tröstar och värmer mig. När jag var liten brukade jag ibland plocka fram särskilt sparade brev som jag fått från speciellt högt älskade personer, och läsa dem igen, för det gav mig sådana sköna små rysningar längs ryggraden, och fick mig att känna mig trygg och älskad. Sådana rysningar får jag nu också.

Imorgon kommer O hem för en veckas semester. Jag har planerat en god middag och har köpt några födelsedagspresenter, han fyllde nämligen år i tisdags. Första födelsedagen vi inte firade tillsammans sedan vi träffades för tolv år sedan. Vi firar i efterskott istället. Nästa vecka ska vi ta det ganska lugnt, kanske åka ut med båten någon dag eller två. Det betyder att jag nog inte kommer att uppdatera sidan på ett tag. Men när O har åkt hem blir jag nog skrivsugen igen.

Rapport

Jag mår OK, oftast. Ibland är livet till och med ganska skönt. Idag har jag suttit på altanen, läst en bok, bakat en kaka, pratat i telefon med pappa och mamma, umgåtts en stund med min syster, vattnat mina blommor, surfat lite. Resten av dagen ska jag nog ägna åt läsning, och så ringa O förstås. Imorgon ska jag ner på stan för att göra några ärenden. På onsdag ska jag träffa en kompis, torsdag och fredag är ännu oplanerade. Lite träning ska väl in någonstans också.

Sådär går det på. Jag försöker fylla dagarna, försöker få tiden att gå. Jag gillar inte alls att leva såhär, men jag har inget val. Livet är en transportsträcka just nu. I september börjar en kurs som jag har kommit in på, Arbets- och organisationspsykologi heter den. Den består av fyra delkurser och jag har bestämt mig för att läsa åtminstone den första. Den är slut i mitten av oktober och förhoppningsvis vet vi lite mer om framtiden då. Dit ungefär sträcker sig min planeringshorisont.

När jag inte mår OK mår jag förfärligt dåligt. Igår kväll till exempel. Sorgen kom över mig och jag grät så att jag knappt kunde andas. Varför den kom just då vet jag inte. Kanske för en dum kommentar från O strax innan han åkte till flygplatsen, kanske för flera aningslösa kommentarer från svärföräldrarna när vi var där på söndagmiddag. Jag står väldigt långt från dem just nu. Det var ingen idé att ringa någon, ingen idé att skriva dagbok eller inlägg på nätet, det enda som fanns att göra var att gråta tills jag blev trött. Det blev jag, sedan sov jag och när jag vaknade var det morgon.

Tystnad
Som sagt, det hjälper inte att skriva om det. Jag skrev lite dagbok igår kväll och det blev bara värre. Jag är tveksam till hur mycket jag ska skriva här på hemsidan om hur jag egentligen mår. Det blir så svart och så utlämnande, och jag frågar mig om det är någon nytta med det. Mår jag bättre av att skriva? Troligen inte. Mår någon annan bättre av att läsa? Ja, kanske. I alla fall så blir jag hjälpt av att läsa om hur andra mår. Jag följer några andra personliga hemsidor och det är oerhört skönt att känna igen sig. Men just nu tror jag att jag behöver lite distans till det jag befinner mig i. Antagligen kommer jag inte att uppdatera just den här sidan på ett tag, men kanske skriver jag lite om Böcker eller Historia. Eller så blir det på något annat sätt.

Rapport

Jag mår OK, oftast. Ibland är livet till och med ganska skönt. Idag har jag suttit på altanen, läst en bok, bakat en kaka, pratat i telefon med pappa och mamma, umgåtts en stund med min syster, vattnat mina blommor, surfat lite. Resten av dagen ska jag nog ägna åt läsning, och så ringa O förstås. Imorgon ska jag ner på stan för att göra några ärenden. På onsdag ska jag träffa en kompis, torsdag och fredag är ännu oplanerade. Lite träning ska väl in någonstans också.

Sådär går det på. Jag försöker fylla dagarna, försöker få tiden att gå. Jag gillar inte alls att leva såhär, men jag har inget val. Livet är en transportsträcka just nu. I september börjar en kurs som jag har kommit in på, Arbets- och organisationspsykologi heter den. Den består av fyra delkurser och jag har bestämt mig för att läsa åtminstone den första. Den är slut i mitten av oktober och förhoppningsvis vet vi lite mer om framtiden då. Dit ungefär sträcker sig min planeringshorisont.

När jag inte mår OK mår jag förfärligt dåligt. Igår kväll till exempel. Sorgen kom över mig och jag grät så att jag knappt kunde andas. Varför den kom just då vet jag inte. Kanske för en dum kommentar från O strax innan han åkte till flygplatsen, kanske för flera aningslösa kommentarer från svärföräldrarna när vi var där på söndagmiddag. Jag står väldigt långt från dem just nu. Det var ingen idé att ringa någon, ingen idé att skriva dagbok eller inlägg på nätet, det enda som fanns att göra var att gråta tills jag blev trött. Det blev jag, sedan sov jag och när jag vaknade var det morgon.

Tystnad
Som sagt, det hjälper inte att skriva om det. Jag skrev lite dagbok igår kväll och det blev bara värre. Jag är tveksam till hur mycket jag ska skriva här på hemsidan om hur jag egentligen mår. Det blir så svart och så utlämnande, och jag frågar mig om det är någon nytta med det. Mår jag bättre av att skriva? Troligen inte. Mår någon annan bättre av att läsa? Ja, kanske. I alla fall så blir jag hjälpt av att läsa om hur andra mår. Jag följer några andra personliga hemsidor och det är oerhört skönt att känna igen sig. Men just nu tror jag att jag behöver lite distans till det jag befinner mig i. Antagligen kommer jag inte att uppdatera just den här sidan på ett tag, men kanske skriver jag lite om Böcker eller Historia. Eller så blir det på något annat sätt.

Saker som gör ont

Att läsa ett inlägg på IVF-forumet från någon som blev gravid ungefär när jag gjorde min andra IVF, och som nu har fött sitt barn och är tillbaka igen, för att använda sina frysägg till syskonförsök. Säkert kommer hon att lyckas också.

Att läsa ett inlägg på forumet för IVF-gravida från en av tjejerna som var synkad med mig under den senaste ruvningen. Hon testade positivt, jag blödde. Nu har hon fått graviditeten bekräftad med ett ultraljud, med största sannolikhet kommer det att gå bra nu. Hon är ute i solen i det vanliga livet, jag är kvar i skuggan. Varför är just hon där och just jag här?

Att få veta att min fem år yngre kusin är på smällen och att större delen av familjen har vetat det i några månader, ungen kommer i november. En mängd familjekonferenser har ägt rum. Hur ska vi kunna berätta för Helga? Hon kommer att bli så ledsen! Till mina kusiner, min faster och min farmor skulle jag vilja säga följande: tror ni att jag blir mindre ledsen för att ni väntar så länge som möjligt? Tror ni att jag känner mig mindre utanför och konstig nu? Se er i spegeln och erkänn att det inte enbart är omtanke om mig som driver er, utan också feghet och bekvämlighet. Kanske rentav bara de senare.

Att tänka på att i år blir det den tredje julen med ett nytt barn i familjen, ett litet barn som kommer att vara medelpunkten, som alla ska samlas omkring och beundra. Men det är inte mitt. Inte i år heller.

Saker som gör mig (något) glad
Att jag har börjat träna igen. Det var nog närapå tre månader sedan sist.

Att jag till min stora förvåning passar i en kjol som jag köpte till ett bröllop för fyra år sedan. Jag väger mer nu än jag gjorde då men tydligen är jag mer vältränad. Eller något. Hur som helst är jag häpen och inte så lite stolt över att tre års sorg och fyra IVF:er inte satt större spår på min kropp. I'm a shallow bitch.

Saker som gör ont

Att läsa ett inlägg på IVF-forumet från någon som blev gravid ungefär när jag gjorde min andra IVF, och som nu har fött sitt barn och är tillbaka igen, för att använda sina frysägg till syskonförsök. Säkert kommer hon att lyckas också.

Att läsa ett inlägg på forumet för IVF-gravida från en av tjejerna som var synkad med mig under den senaste ruvningen. Hon testade positivt, jag blödde. Nu har hon fått graviditeten bekräftad med ett ultraljud, med största sannolikhet kommer det att gå bra nu. Hon är ute i solen i det vanliga livet, jag är kvar i skuggan. Varför är just hon där och just jag här?

Att få veta att min fem år yngre kusin är på smällen och att större delen av familjen har vetat det i några månader, ungen kommer i november. En mängd familjekonferenser har ägt rum. Hur ska vi kunna berätta för Helga? Hon kommer att bli så ledsen! Till mina kusiner, min faster och min farmor skulle jag vilja säga följande: tror ni att jag blir mindre ledsen för att ni väntar så länge som möjligt? Tror ni att jag känner mig mindre utanför och konstig nu? Se er i spegeln och erkänn att det inte enbart är omtanke om mig som driver er, utan också feghet och bekvämlighet. Kanske rentav bara de senare.

Att tänka på att i år blir det den tredje julen med ett nytt barn i familjen, ett litet barn som kommer att vara medelpunkten, som alla ska samlas omkring och beundra. Men det är inte mitt. Inte i år heller.

Saker som gör mig (något) glad
Att jag har börjat träna igen. Det var nog närapå tre månader sedan sist.

Att jag till min stora förvåning passar i en kjol som jag köpte till ett bröllop för fyra år sedan. Jag väger mer nu än jag gjorde då men tydligen är jag mer vältränad. Eller något. Hur som helst är jag häpen och inte så lite stolt över att tre års sorg och fyra IVF:er inte satt större spår på min kropp. I'm a shallow bitch.