Hemma igen

Vi har haft en avkopplande vecka i Skottland. Sett vackra landskap och en enorm mängd får, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. Jag tror att det var bra för oss att komma bort ett slag. Större delen av tiden lyckades vi glömma IVF-eländet. Två eller tre gånger hann alla känslor ikapp mig men det var nog bara att räkna med.

La vie en beige
Det bästa med att åka bort var att jag fick distans till den senaste sorgen. Det känns som om det var väldigt mycket mer än två veckor sedan jag ruvade, blödde och testade negativt. Det är skönt. Tiden får gärna gå fort nu, fort, fort. Jag har ingen lust att leva i nuet. Det är svårt att njuta av livet. Jag lever inte, jag bara är. Jag väntar, övervintrar i ett gråbeige töcken. Samma töcken som jag levt i under ett par år nu. Jag är glad att slippa känna den förlamande sorgen, den får gärna hålla sig borta. Men detta är inte speciellt kul heller. Framför allt funderar jag på vad detta gör med mig i längden, om min personlighet kommer att ändras av detta, till det sämre alltså. Jag märker redan att jag bryr mig allt mindre om vad folk tycker och tänker om mig. Det kan förstås vara bra ibland, men jag är inte säker på att det är det i mitt fall. Jag vill inte bli självupptagen och oförmögen att känna empati, men jag är på väg att bli sådan. Jag märker också allt mer hur illa min självkänsla far av detta. En av de få positiva saker jag upplevde under vårt första IVF-år var att min kroppsuppfattning ändrades. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om min kropp, aldrig trivts i den, alltid misstrott den. Den var en opålitlig följeslagare under uppväxten, jag var lång och skranglig med glasögon och utstående tänder samt världens kassaste grovmotorik. Hade alltid 2:a i idrott. Som vuxen har jag så sakteliga försonats med kroppen, och under de första IVF:erna kunde jag till och med tänka på den med viss ömhet och värme. Den tidigare så oälskade svekfulla kroppen överraskade mig med att beskedligt svara på medicinerna och producera en massa ägg. Efter varje misslyckad IVF, när man tycker att kroppen kunde ha protesterat, kom ägglossningen och därmed mensen snällt som vanligt. Tyvärr känner jag inte så längre. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser bara det negativa. Plitor i ansiktet, ett grått hårstrå till (ja, jag tillhör tydligen dem som grånar tidigt), rynkor under ögonen som jag inte sett förut. Själva kroppen ska vi inte tala om, ådror på benen, blekfeta bilringar kring midjan. Livet rinner undan för mig. Jag känner mig gammal, outnyttjad, värdelös, meningslös.

Jag måste ta mig ur det här. Jag måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Jag måste kunna tycka om mig själv igen. Frågan är bara, hur?

Hemma igen

Vi har haft en avkopplande vecka i Skottland. Sett vackra landskap och en enorm mängd får, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. Jag tror att det var bra för oss att komma bort ett slag. Större delen av tiden lyckades vi glömma IVF-eländet. Två eller tre gånger hann alla känslor ikapp mig men det var nog bara att räkna med.

La vie en beige
Det bästa med att åka bort var att jag fick distans till den senaste sorgen. Det känns som om det var väldigt mycket mer än två veckor sedan jag ruvade, blödde och testade negativt. Det är skönt. Tiden får gärna gå fort nu, fort, fort. Jag har ingen lust att leva i nuet. Det är svårt att njuta av livet. Jag lever inte, jag bara är. Jag väntar, övervintrar i ett gråbeige töcken. Samma töcken som jag levt i under ett par år nu. Jag är glad att slippa känna den förlamande sorgen, den får gärna hålla sig borta. Men detta är inte speciellt kul heller. Framför allt funderar jag på vad detta gör med mig i längden, om min personlighet kommer att ändras av detta, till det sämre alltså. Jag märker redan att jag bryr mig allt mindre om vad folk tycker och tänker om mig. Det kan förstås vara bra ibland, men jag är inte säker på att det är det i mitt fall. Jag vill inte bli självupptagen och oförmögen att känna empati, men jag är på väg att bli sådan. Jag märker också allt mer hur illa min självkänsla far av detta. En av de få positiva saker jag upplevde under vårt första IVF-år var att min kroppsuppfattning ändrades. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om min kropp, aldrig trivts i den, alltid misstrott den. Den var en opålitlig följeslagare under uppväxten, jag var lång och skranglig med glasögon och utstående tänder samt världens kassaste grovmotorik. Hade alltid 2:a i idrott. Som vuxen har jag så sakteliga försonats med kroppen, och under de första IVF:erna kunde jag till och med tänka på den med viss ömhet och värme. Den tidigare så oälskade svekfulla kroppen överraskade mig med att beskedligt svara på medicinerna och producera en massa ägg. Efter varje misslyckad IVF, när man tycker att kroppen kunde ha protesterat, kom ägglossningen och därmed mensen snällt som vanligt. Tyvärr känner jag inte så längre. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser bara det negativa. Plitor i ansiktet, ett grått hårstrå till (ja, jag tillhör tydligen dem som grånar tidigt), rynkor under ögonen som jag inte sett förut. Själva kroppen ska vi inte tala om, ådror på benen, blekfeta bilringar kring midjan. Livet rinner undan för mig. Jag känner mig gammal, outnyttjad, värdelös, meningslös.

Jag måste ta mig ur det här. Jag måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Jag måste kunna tycka om mig själv igen. Frågan är bara, hur?

Social fobi

Vill inte träffa folk. Idag i G-P var det en intervju med ett par som mist sin son för fyra år sedan. De beskrev sorgen de känner: att det ibland är svårt att orka med för mycket folk eller en alltför uppsluppen stämning. Att det är som att sitta i en glasbubbla och se ut på världen, men inte tillåta den att tränga igenom. Precis så är det.

Lilla farmor
Min farmor ringde igår, och vi hade ett av de bästa och märkligaste samtal vi någonsin har haft. Det märkliga är att hon så totalt förstår min sorg. Det är inte många som gör, och jag är ganska överrumplad av att just hon gör det. Hon sa flera gånger att hon tycker att jag är så duktig, att hon tänker ofta på mig, att hon önskar att jag kunde belönas med det jag vill ha. Inga moralkakor, inga uppmuntrande tillrop. Hon lyssnade när jag berättade om vår situation och höll med om att det är jobbigt. Nu kommer hon förstås att plåga den övriga familjen med ändlösa klagovisor över hur synd det är om Helga, vilket gör att hela släkten kommer att vilja spy på mig. Men det struntar jag i. Det är inte mitt problem.

Skottland
Igår bokade O en resa åt oss till Skottland. Vi ska hyra bil och bo på idylliska pensionat. Det blir en dyr resa som vi egentligen inte har råd med, men vi tar oss råd (och hjälp av snäll generös pappa). Men jag tror att vi måste göra detta. Att resa har alltid varit ett av våra stora gemensamma intressen. Förr på den gamla goda tiden la vi alla pengar på det, reste utomlands minst två gånger varje år. Att det blir just Skottland är lite symboliskt. Vid två tidigare tillfällen har vi bestämt oss för att åka dit, men det har av olika anledningar inte blivit av. Guideböcker och kartor har varit inköpta, nu kommer de äntligen till användning.

Voodoo
I februari 2002, strax efter att vi blev uppsatta i kö till IVF, var jag på bokrea och köpte Kitzingers "Att vänta och föda barn". Denna jävla bok har legat i hyllan sedan dess och jag har hatat den varenda gång jag har sett den. Till sist la jag den bakom andra böcker för att slippa se den. Men nu ligger den i soptunnan. Fy fan vad skönt. Undrar om jag utmanade ödet genom att köpa den, att det är därför som IVF-fanskapen inte har funkat? Skulle jag ha eldat upp den och dansat rituella danser eller räcker det med att slänga den för att bryta förbannelsen?

Jag vet, jag är inte klok.

Social fobi

Vill inte träffa folk. Idag i G-P var det en intervju med ett par som mist sin son för fyra år sedan. De beskrev sorgen de känner: att det ibland är svårt att orka med för mycket folk eller en alltför uppsluppen stämning. Att det är som att sitta i en glasbubbla och se ut på världen, men inte tillåta den att tränga igenom. Precis så är det.

Lilla farmor
Min farmor ringde igår, och vi hade ett av de bästa och märkligaste samtal vi någonsin har haft. Det märkliga är att hon så totalt förstår min sorg. Det är inte många som gör, och jag är ganska överrumplad av att just hon gör det. Hon sa flera gånger att hon tycker att jag är så duktig, att hon tänker ofta på mig, att hon önskar att jag kunde belönas med det jag vill ha. Inga moralkakor, inga uppmuntrande tillrop. Hon lyssnade när jag berättade om vår situation och höll med om att det är jobbigt. Nu kommer hon förstås att plåga den övriga familjen med ändlösa klagovisor över hur synd det är om Helga, vilket gör att hela släkten kommer att vilja spy på mig. Men det struntar jag i. Det är inte mitt problem.

Skottland
Igår bokade O en resa åt oss till Skottland. Vi ska hyra bil och bo på idylliska pensionat. Det blir en dyr resa som vi egentligen inte har råd med, men vi tar oss råd (och hjälp av snäll generös pappa). Men jag tror att vi måste göra detta. Att resa har alltid varit ett av våra stora gemensamma intressen. Förr på den gamla goda tiden la vi alla pengar på det, reste utomlands minst två gånger varje år. Att det blir just Skottland är lite symboliskt. Vid två tidigare tillfällen har vi bestämt oss för att åka dit, men det har av olika anledningar inte blivit av. Guideböcker och kartor har varit inköpta, nu kommer de äntligen till användning.

Voodoo
I februari 2002, strax efter att vi blev uppsatta i kö till IVF, var jag på bokrea och köpte Kitzingers "Att vänta och föda barn". Denna jävla bok har legat i hyllan sedan dess och jag har hatat den varenda gång jag har sett den. Till sist la jag den bakom andra böcker för att slippa se den. Men nu ligger den i soptunnan. Fy fan vad skönt. Undrar om jag utmanade ödet genom att köpa den, att det är därför som IVF-fanskapen inte har funkat? Skulle jag ha eldat upp den och dansat rituella danser eller räcker det med att slänga den för att bryta förbannelsen?

Jag vet, jag är inte klok.

Sitter fast

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte leva såhär längre. Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte längre leva ett liv där allt kretsar kring IVF. Det är det enda jag gör, det enda jag tänker på, det enda jag lever för.

Men. Enligt doktor XX som jag träffade igår så hade vi 50% chans att lyckas med den här cykeln och han ger oss 50% chans att lyckas med något av frysäggen. Det enda han kan se i vår historia som talar emot oss är att vi har gjort så många försök. Han tycker alltså att vi ska fortsätta.

Så länge vi gör IVF på Sahlgrenska måste jag vara skriven här i Göteborg. Så länge jag är skriven här i Göteborg är det ingen större idé att söka jobb i Stockholm. Jag skulle förstås kunna försöka hitta ett jobb i Göteborg men det bli isåfall högst tillfälligt eftersom planen är att vi ska flytta till Stockholm. Och vi kan heller inte inleda en adoption förrän vi båda är skrivna i Stockholm, eftersom det är där vi har tänkt bo när adoptionen genomförs.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara hitta två lösningar. Den ena är att O säger upp sig från sitt nyfunna jobb och flyttar hit igen till arbetslöshet eller sunkiga vikariat, och att vi börjar med adoption. Den andra är att jag biter ihop tänderna ännu hårdare och uthärdar SU:s väntetider och ägnar ytterligare ett halvår eller ett år av mitt liv åt IVF. Frågan är vad som är kvar av mig sedan.

In Vitro Förnedring
Jag gjorde ett tappert men fräckt försökt att övertala doktor XX igår att prioritera oss i kön för frysförsök. Jag säger det utan att skämmas, för jag tycker att vi har väntat länge nog. Vi väntade ett år i SU:s kö innan vi gjorde privatförsök på Carlanderska. Det försöket försenade vår SU-start med tre månader. I vintras pausade vi fem månader medan jag medicinerade min sköldkörtel. Under dessa sammanlagt åtta månader har förhoppningsvis någon annan kommit fram snabbare i kön.

Jag beskrev vår situation så gott jag kunde. Det är inte roligt, jag gillar inte att fläka ut hela mitt patetiska liv och tigga om särbehandling. Det känns förnedrande, och ännu mer förnedrande eftersom det inte ledde någon vart. Det finns inga möjligheter att prioritera någon, alla är lika ledsna, och han kan inte hur gärna han än vill vara extra snäll mot oss bara för att jag är företagsam och söker upp honom. Den sista kommentaren brände mig rätt rejält. Det var faktiskt BM som föreslog att jag skulle få ett samtal med honom, och jag tvekade. Så jävla kul är det inte att sitta och älta sitt eländes historia med en främmande människa.

Idag är jag tom, trött och jävligt ledsen. O kommer hem och solen skiner men jag bryr mig inte. Jag har tappat taget om livet och mig själv och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen.

Sitter fast

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte leva såhär längre. Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte längre leva ett liv där allt kretsar kring IVF. Det är det enda jag gör, det enda jag tänker på, det enda jag lever för.

Men. Enligt doktor XX som jag träffade igår så hade vi 50% chans att lyckas med den här cykeln och han ger oss 50% chans att lyckas med något av frysäggen. Det enda han kan se i vår historia som talar emot oss är att vi har gjort så många försök. Han tycker alltså att vi ska fortsätta.

Så länge vi gör IVF på Sahlgrenska måste jag vara skriven här i Göteborg. Så länge jag är skriven här i Göteborg är det ingen större idé att söka jobb i Stockholm. Jag skulle förstås kunna försöka hitta ett jobb i Göteborg men det bli isåfall högst tillfälligt eftersom planen är att vi ska flytta till Stockholm. Och vi kan heller inte inleda en adoption förrän vi båda är skrivna i Stockholm, eftersom det är där vi har tänkt bo när adoptionen genomförs.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara hitta två lösningar. Den ena är att O säger upp sig från sitt nyfunna jobb och flyttar hit igen till arbetslöshet eller sunkiga vikariat, och att vi börjar med adoption. Den andra är att jag biter ihop tänderna ännu hårdare och uthärdar SU:s väntetider och ägnar ytterligare ett halvår eller ett år av mitt liv åt IVF. Frågan är vad som är kvar av mig sedan.

In Vitro Förnedring
Jag gjorde ett tappert men fräckt försökt att övertala doktor XX igår att prioritera oss i kön för frysförsök. Jag säger det utan att skämmas, för jag tycker att vi har väntat länge nog. Vi väntade ett år i SU:s kö innan vi gjorde privatförsök på Carlanderska. Det försöket försenade vår SU-start med tre månader. I vintras pausade vi fem månader medan jag medicinerade min sköldkörtel. Under dessa sammanlagt åtta månader har förhoppningsvis någon annan kommit fram snabbare i kön.

Jag beskrev vår situation så gott jag kunde. Det är inte roligt, jag gillar inte att fläka ut hela mitt patetiska liv och tigga om särbehandling. Det känns förnedrande, och ännu mer förnedrande eftersom det inte ledde någon vart. Det finns inga möjligheter att prioritera någon, alla är lika ledsna, och han kan inte hur gärna han än vill vara extra snäll mot oss bara för att jag är företagsam och söker upp honom. Den sista kommentaren brände mig rätt rejält. Det var faktiskt BM som föreslog att jag skulle få ett samtal med honom, och jag tvekade. Så jävla kul är det inte att sitta och älta sitt eländes historia med en främmande människa.

Idag är jag tom, trött och jävligt ledsen. O kommer hem och solen skiner men jag bryr mig inte. Jag har tappat taget om livet och mig själv och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen.