Familjer.. ibland önskar jag att jag inte hade någon. Under min infertilitetsresa har min familj många gånger gjort mig ledsen och besviken och jag har ofta tänkt att jag hade mått bättre om de hade uppfört sig annorlunda. En självisk tanke, jag vet, men är det så konstigt att man hoppas och förväntar sig att de som älskar en mest ska ge en tröst och stöd när man genomgår något väldigt svårt? Att man inte förväntar sig att de ska lägga ännu större bördor på en?
Just nu är det svärföräldrarna som krånglar och inte beter sig som jag vill (detta skrivet med viss självironi). Vi hade en väldigt bra relation i flera år, tills O:s bror annonserade att han och flickvännen skulle ha barn. Jag har skrivit lite om det under länken Historia. Det finns mycket att berätta om detta, men jag tvekar. Det är så komplicerat, så många trassliga trådar bakåt, så många primitiva känslor som inte tål dagsljus. Jag är också lite rädd för att lämna ut andra. Visserligen är jag ganska anonym på denna sida, men det känns fel att skriva alltför ingående om andras liv.
Hur som helst, jag kan åtminstone berätta att det aktuella bekymret är julfirande. Ahh, julen! Barnens högtid. De ofrivilligt barnlösas icke-högtid. Jul är inte kul. En milstolpe till. Nu ska vi se, är det sjätte julen sedan vi började försöka? Tredje julen sedan jag började må riktigt dåligt av barnlösheten. Fortfarande inga barn i sikte. Inget i magen och ingen adoption på gång heller. Hur många jular till? Fem jular hittills med längtan och hopp för framtiden, längtan bara ökar och hoppet krymper. När får jag stoltsera med mage eller en ny liten bebis? När kommer ljuset att falla på mig? Naturligtvis är det inte detta som är det stora med att få barn. Jag vill inte ha barn som en söt accessoar att ha med på släktmiddagar. Men let's face it people, det är ofta så det är. Har ni någonsin varit med på en tillställning med ett litet barn närvarande där barnet INTE blir medelpunkten, och där en del av strålglansen inte faller på föräldrarna?
Pre-infertilitetsdiagnosjulPå den gamla goda tiden då vi antog att vi skulle kunna göka ihop en unge som vanligt folk, firades jul enligt ett någorlunda fast schema. På julaftons morgon: frukost hos O:s föräldrar. Då var det oftast bara de och vi, brorsan hade inte hunnit dyka upp ännu. Därefter Kalle Anka och dopp i grytan hos mina föräldrar. Sedan åkte O hem till sina och jag stannade hos mina för julklappsutdelning. På juldagen avåts stor lunch hos O:s föräldrar, den ömme brodern brukade resa sig strax före desserten för att åka hem. Längre än 24 timmar stannade han sällan. Efter ett par år började O:s snälla och sällskapliga föräldrar bjuda in min familj (komplett med mamma, styvfar, morfar, lillasyster och hund) så det blev rena Ingmar Bergman-julen av det hela. Ser ni scenen framför er? Bara tjänstefolket och dans runt granen fattades.
Post-infertilitetsdiagnosjulTjong, så slog infertiliteten till och den mörka tiden inträdde. Ungefär samtidigt kom nyheten om att O:s föräldrar skulle få sitt första barnbarn. Vi förändrades alltså alla ungefär samtidigt. Svågern blev plötsligt en stolt far, svärföräldrarna lika stolta farföräldrar. Själv blev jag bitter och förgrämd och missunnsam och besvärlig och krånglig eftersom jag inte orkade prata om bebisar som vanligt folk.
Nej, nu är jag orättvis. Den första julen gick ganska bra. Då var brorsdottern alldeles nyfödd och stannade hos sin mamma medan min svåger, O:s bror, kom och firade jul i 24 timmar som vanligt. Han var strängt tillsagd av svärmor och O att för guds skull inte babbla bebis för då blir Helga så ledsen. Det var nog en onödig tillsägelse för han var en omtumlad nybliven far som ärligt svarade nej på frågan om det var roligt att ha fått barn. Inte än, sa han. Den som istället trampade i klaveret rejält så att det skrek om det var min mamma. Knappt hade hon fått av sig skorna förrän hon älgade fram till bebisfotona och började förhöra sig om hårfärg och födelsevikt och amningsvanor, och hur hunden klarade den nya konkurrensen. Allt med forcerad och lite gäll röst för att visa att här är vi så naturliga minsann och det är ingen som är ledsen och det finns inget att vara rädd för och är det någon som blir ledsen (vem skulle det vara förresten?) så får hon bita ihop och verka naturlig och det klarar hon alldeles utmärkt för hon är så duktig, se, min dotter.
Den andra julen blev värre. Då hade vi hunnit med tre tröstlösa IVF-försök som inte resulterat i annat än gråt och blod, och just fått veta att de troligen inte kunnat lyckas eftersom jag haft fel på sköldkörteln hela tiden. Nu hade brorsasvågern vant sig vid sin roll som stolt far, nu tog han med sig hela sin lilla familj och firade jul i inte mindre än 96 timmar. När O och jag fick höra om dessa planer, hade vi ett långt samtal med svärföräldrarna där vi förklarade att jag inte skulle orka vara med. Att det inte var personligt riktat just mot deras lilla sondotter, att jag hade lika svårt att klara av andra bebisar. Att jag ibland kunde börja gråta i mataffären om jag hörde ett barn skrika. De förstod nog inte riktigt, hur kan man begära det, men de lovade att de inte blev ledsna eller arga på mig, och de ville att jag skulle göra det som kändes bäst för mig. Jag var väldigt lättad efteråt. Vi bestämde oss för ett stillsamt julfirande hemma hos oss. Min pappa kom på besök. O planerade att åka till sina föräldrar i några timmar på juldagen. Allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för Kortet.
Kvällen före julafton var O och jag på bio. Vår bil var på verkstad varför vi hade gjort upp med svärmor om att hon skulle komma på kvällen så att vi kunde byta julklappar. Nu hann hon inte fram innan vi åkte till bion, så vi ställde ut vår påse med julklappar i lusthuset som lämnades olåst. När vi kom hem stod där en ny påse med paket, men inte bara det utan också ett julkort. Från min svägerska som jag har träffat en handfull gånger och inte känner men som jag formellt är släkt med eftersom hon är sambo med O:s bror och mamma till hans brorsdotter.
Hon skrev att hon nu valde att bryta tystnaden eftersom hon tyckte att situationen var ohållbar, och hon ville säga sin mening. Hon tyckte att det var ledsamt att vi inte kunde få barn, samtidigt som hon hoppades att det skulle lösa sig till slut, problem brukar ju göra det. Men framför allt var hon ledsen över att hennes dotter skulle gömmas undan, tystas ner och inte pratas om. Hon tyckte det var rent tragiskt att familjen skulle splittras i juletid på grund av hennes lilla dotter. Vi har alla våra bekymmer, menade hon, små eller stora, men de blir bara värre om man drar sig undan familjen. Den största julönskan vi alla har är ju att fira julen tillsammans med de som står oss nära.
Jag blev ledsen och arg, och skrev följande i min dagbok:
"Med vilken rätt skriver hon detta? Jag har inga skyldigheter mot henne, hon ingår sannerligen inte i min familj. Hur vågar hon bagatellisera min sorg och smärta som vissa dagar är helt outhärdlig? Att situationen är hopplös kan jag hålla med om men verkligen inte på det sätt hon menar. O:s och min situation börjar fan ta mig bli hopplös, men att hon likställer min barnlöshet med problemet med att jag inte orkar delta i deras jävla gulliga julfirande gör mig arg. Små och stora problem i vardagen, som löser sig till slut. Tala då om för mig hur i helvete jag ska lösa det här problemet för jag vet fan ta mig inte. Och moraliserande om hur allt blir svårare utan familjen, dra åt helvete. Hon tillhör som sagt inte min familj, och för övrigt är det min familj av galningar som orsakar mig mest smärta i detta."Plötsligt var allt förstört. Den lilla fristad jag hade skapat mig genom att prata med O:s föräldrar och planera en jul som jag kunde klara av, var plötsligt borta, så lätt gick den att pulvrisera, bara genom att skriva ett aningslöst julkort. Jul igen och här satt jag och grät. Var fanns meningen i att köpa hyacintjävlar och klä gran och försöka upprätthålla någon sorts bräcklig glädje? Hela mitt liv rasade omkring mig - igen. Alla småputtriga interiörer som jag iscensatt brakade ihop, de var bara fusk och kulisser. Inget var äkta, inget hade värde, allra minst jag själv. Jag var en patetisk halvgammal förlorare som trodde att hon kunnat skapa sig ett bra liv och blev desto löjligare just för att hon hade den förhoppningen.
Ja, det var förra julen det. Undras just hur denna blir? Nu kommer vi att bo i Stockholm, men vi hade ändå tänkt fira jul i Göteborg. Jag vill träffa min mamma. Visserligen driver hon mig till vansinne ibland och jag ser inte fram emot att bo i flera nätter i hennes bäddsoffa, och O blir ännu mer vansinnig i hennes närhet. Men detta är första julen sedan Sidney och morfar dog, och det är inte säkert att syrran kommer att vara hemma. Jag vill vara hos mamma. Då kunde ju O passa på att vara hos sina föräldrar, tänkte jag.
Men o nej. Det lutar nämligen åt att de ska åka till brorsan och fira jul. Naturligtvis! Hur kunde jag vara så dum. Det duger ju inte att fira jul utan barnbarn, nänänänänä. Vartannat år kommer bror med familj till Göteborg, vartannat år åker svärföräldrarna till dem. Så praktiskt. Svärmor hade mumlat något om att de i framtiden kanske firar vartannat år hos oss och vartannat hos brorsan, eftersom det är så jobbigt att resa med barn. Aha? Ja välkomna till vår tvåa på 52 kvadrat då nästa år. Det lär nog inte finnas några barnbarn där då heller. Kommer intresset att kvarstå, hm?
Jag blir så trött. Det går inte att förklara hur jag känner och vad jag tycker för dem utan att framstå som egoistisk och missunnsam. Så jag ger fan i det. Detta är bara ännu en bekräftelse på hur jävla värdelös man är när man inte har barn, när man är deprimerad, när man inte uppför sig som alla andra. Men inte ens det går att säga utan att mötas av förvånade och kränkta ögon. Jag ger upp.
