2016-05-03

Återfall

Utan att veta varför är jag plötsligt så ledsen igen. Det gör nästan fysiskt ont, en molande smärta i bröstet. Jag gråter för ingenting. För att solen lyser och luften är varm och för att pappa som längtade så efter våren inte får uppleva den. För att jag är så trött. För att jag är så ledsen, och trött på att vara ledsen och trött.

Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.

Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)

Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.

(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)

Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.

Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.

Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.

Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?

Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.

Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.

Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.

Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.

Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.

Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.

Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.

Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.

8 kommentarer:

  1. Sorg, vilken jävla skitkänsla egentligen! Jovisst, ett kvitto på ens kärlek, blabla men nej, sorg är avskyvärt! För mig är nog ibland sorgen som störst när när lyckan är som störst, då är förlusten så tydlig. Och när solen kikar fram på vårkanten och livet kommer åter till det gröna är det smärtsamt att livet inte kommer åter till de man saknar. Det som tröstar mig är tanken att kärlek ger man vidare, har man lyckan att ha barn så ger man kärleken vidare till dem. Lite högtravande kanske men så känns det bättre för mig. Var rädd om dig! TH

    SvaraRadera
  2. Tack! Ja, jag försöker. Vara rädd om mig alltså. Det är tusan så svårt. Jag tycker inte att jag är särskilt överambitiös, tänker ofta att det är tur att folk inte vet hur lat jag i själva verket är. Ändå tar jag ofta på mig för mycket, hur det nu går till.

    SvaraRadera
  3. När jag cyklade till skolan imorse kom jag på mig själv med att tänka "Tänk att jag får uppleva det här en gång till". Min chef skrev nåt liknande på fb häromdagen, att den känslan blir starkare för varje år. Hon är nyss 50, typ.

    Det är nåt med Sverige, tungsinnet, de så vansinnigt distinkta årstiderna. Har du hört den nya Lars Winnerbäck-sången, Granit & morän? Han är nåt på spåren där. Vårkänslor i kombo med sorg, det kan väl inte bli annat än gråtchock av det tänker jag. Inte hela tiden, men då och då. Om det dessutom finns det där måttet av...onöda av det, som det ju gör i din pappas fall.

    Har du läst "April i Anhörigsverige" förresten? Tycker du ska göra det. Även om det kanske inte var på den nivån för din pappa, i alla fall inte när du var där, finns det mycket igenkänning för många i den, tror jag. Den finns i pocket nu. (Som om fru "Sålt-lägenhet-i-innerstan" behöver tänka på sånt! Och som om pengar spelar nån som helst roll när man mist. Fröken "Har-mirakulöst-aldrig-mist-nån-som-stod-henne-nära-i-förtid" ska bara hålla käften.)

    Stor, stor kram, Helga. Det blir bättre. /Anka

    SvaraRadera
  4. Ja! Våren och att det känns starkare för varje år. Det brukade pappa prata om, att han med åldern blev allt känsligare för årstidernas växlingar. Nu förstår jag honom. Det har väl en naturlig förklaring, ju äldre man blir desto fler minnen har man.

    Har inte läst just den boken, tack för tipset. Blir nog att låna på bibblan, inte av ekonomiska skäl men för att inte drunkna i böcker, som pappa. (Alltså, jag borde verkligen försöka räkna ut hur många böcker han hade. Undrar om det räcker med 10 000?)

    SvaraRadera
  5. Ett bra citat som nån delade en fin bild till på FB, tror jag: If you go home with someone and they don't have books, then don't fuck them. Ofattbart sant! Nu kanske man inte vill tänka på sina föräldrar som några som vill ligga, men rent principiellt så låter det ju som om din pappa var en mycket bra människa. :-)
    /Anka

    SvaraRadera
  6. Haha, absolut! Fast även det goda kan alltså gå till överdrift.

    SvaraRadera
  7. Det där med böcker alltså. Jag är gift med en person som ska äga alla böcker han laser och som aldrig läser om dem. Själv försöker jag i görligaste mån göra av med böcker jag inte har tänkt läsa om. Nu har vi faktiskt plats för böcker, men det är så ingrott i mig att inte ha det. Det är nästan så att jag tycker att läsprocessen består av 1) införskaffa boken 2) läsa den 3) göra av med den, och att den inte är komplett om jag inte har kommit till 3!

    SvaraRadera
  8. Jag kan förstå er båda! Länge ville jag äga alla böcker jag läste (nästan i alla fall). Men jag läser gärna en bok mer än en gång och har faktiskt lite svårt att förstå de som inte gör det. Är den bra vill man ju uppleva den en gång till.

    Men de senaste åren har jag insett att jag släpar på böcker som jag förmodligen inte kommer att läsa igen, eller ens överhuvudtaget. Jag har böcker som jag haft sedan tonåren, har jag inte läst dem än lär jag knappast göra det nu heller.

    Att notera vilka böcker jag läser (hej pappa) har gjort det lite lättare att göra mig av med dem, faktiskt. Vidare tjänar pappa som varnande exempel i det att han ofta lånade böcker som han visste att han hade, han visste bara inte var.

    SvaraRadera