2015-12-12

Tomheten

Satan, vad tomt det är. Inne i mig, alltså. Inte utanpå, det ska gudarna veta. Livet med min älskade familj håller på att ta det, livet alltså, av mig.

Plötsligt begriper jag den slitna klyschan från dödsannonserna, om tomrummet som inte ens en hel värld kan fylla.

Googlar för att se vad det är för ett citat egentligen och ramlar in på en sida med de gräsligaste tips om kondoleanser och minnestexter.

Så fnissar jag, för när jag läser de inledande raderna till Erik Lindegrens Arioso minns jag pappas förtjusning när jag kom på att den gick att sjunga på melodin till Samling vid pumpen.

Fast sedan gråter jag igen. Å pappa.

5 kommentarer:

  1. Ja, den där hemska tomheten tog ett bra tag innan den lade sig. Ganska länge så fattades pappa rent fysiskt när jag kom hem till hans och mammas hem. Som att han var ute i trädgården eller nere i källaren. Jag tyckte även att jag såg honom ibland i folkmassor och på stan. Som att han lika gärna kunde ha varit där som död, om du förstår hur jag menar.
    Nu har han varit död i tretton år och tomrummet är inte lika fysiskt längre. Men jag pratar med honom ofta. Undrar vad han hade tyckt om olika saker och frågar honom om råd fastän han inte svarar. Mina pojkar föddes efter att han dog och det är en av de saker jag sörjer mest. Att han aldrig fick träffa mina fina barn. Jag vet att det hade älskat varandra.
    Jag håller med dig om det där med floskler och klyschor i dödsannonser. Samtidigt blir jag nyfiken på hur du utformade din pappas dödsannons. Berätta gärna om du vill.
    Kram, L

    SvaraRadera
  2. Klart jag vill, roligt att du frågar!

    Som symbol fick han en kungsängslilja, Upplands landskapsblomma. Först ville jag ha en bild han gjort själv, en vy över Stockholm. Men den blev så liten i annonsen. Vi tog den i programmet istället. Senare visade det sig att farmors annons haft samma symbol.

    Dikten jag till sist valde blev Natthimmelen av Geijer. Jag tog bort de två första stroferna som andas lite skidåkning. Kvar blev detta:

    Dagen sig sänker,
    nattlig blir rymden.
    Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
    Men jag ej klagar flyende dagen,
    ej mig förfärar stundande natten.
    Ty av den kärlek som går genom världen
    föll ock en strimma in i min själ.

    SvaraRadera
  3. Det låter som en vacker annons!
    /L

    SvaraRadera
  4. Åh, Helga. Saknaden är så tung, framförallt som din pappa var så pigg (nästan) fram till slutet. När mamma dog hade jag redan saknat henne i tio år, men ändå blev det så definitivt när hon väl var borta. Med tiden kommer saknaden och sorgen som i såpbubblor, åtminstone för mig. Saker jag gör/saker som händer påminner mig om mamma, som vackra skimrande bubblor, som spricker i saknad och sorg, som dock försvinner ganska fort, som pölen efter en såpbubbla.
    Dikten i annonsen är mycket vacker!

    SvaraRadera
  5. Såpbubblor, vad fint. Jag har tänkt att sorgen liknar en våg som slår in över mig. Jag kan inte andas, bara gråta. Så drar den sig tillbaka, allt är nästan som förut, jag kan andas igen. Jag vet inte när nästa våg kommer, bara att den kommer.

    SvaraRadera