Mer än en gång har jag tänkt på hur det skulle vara att ha syskon på pappas sida, just nu alltså. Förutom att hela frågeställningen är bisarr, hur skulle den konstellationen se ut, skulle det vara ett helsyskon eller ett halvsyskon, vem skulle i så fall vara mamman, skulle det syskonet ha samma kontakt med pappa som jag har, och så vidare, en rad frågor som förstås inte kan besvaras men som måste besvaras för att man alls ska kunna tänka sig in i frågan, alltså blir den omöjlig.
Men i alla fall. Det finns faktiskt en frihet och en styrka i att vara pappas enda nära anhöriga, i både juridisk och emotionell mening. Jag gör som jag vill och tror är bäst, i förvissning och förhoppning om att det är vad han vill och tror är bäst. Mitt ord väger tyngst, näst hans eget förstås.
Häromdagen blev O och jag lätt oense om en sak gällande pappas gamla lägenhet. Oense är fel ord förresten, vi tyckte olika och O fattade ett beslut utan att kolla med mig som jag sedan bad honom att justera vilket han givetvis gjorde. Jag föreställer mig att allt hade kunnat vara väldigt mycket krångligare om det fanns ett syskon eller för den delen partner till pappa med åsikter och känslor som måste beaktas lika mycket som mina.
Ända sedan pappa blev sjuk, faktiskt långt innan dess, har jag känt av hans förtroende för mitt omdöme. Om du tycker att det blir bra, tycker jag det också, har han sagt. Vi har pratat mycket kort om praktiska arrangemang som begravning och liknande, han har inte varit intresserad och jag har därför inte tagit upp det vidare, Jag tror mig veta ungefär hur han vill ha det. Jag (och O!) har ordnat sjuttioårsfest åt honom, jag har ställt i ordning hans nuvarande bostad åt honom, allt till hans belåtenhet. Vi har likartad smak. Och i de fall vi inte har det, om jag skulle råka göra något annorlunda än han själv hade gjort, är jag övertygad om att han hade tyckt det var okej, så länge mitt val är genomtänkt och motiverat.
Mmmm. Känner igen både det tunga i att ensam behöva fixa allt och fatta alla beslut, och samtidigt lättnaden i att inte behöva komma överens med någon annan. Det är verkligen dubbelt
SvaraRaderaMin man hade det som du, han var endabarn. Själv har jag två systrar. Våra föräldrar är nu borta alla; min mamma dog förra året. Min man tyckte allt att det var tungt att ensam ha ansvaret. Jag stöttade förstås så mycket jag kunde, men det blir inte samma sak. Jag har känt starkt stöd både i mina systrar och i min man. Det kan ju också bli konflikter mellan syskon i sådana här situationer. Det har jag sluppit, men har vänner som upplevt det. Det allra viktigaste är att man har någon att lita på tycker jag.
SvaraRaderaVill tacka dig för att du skriver så fantastiskt fint. Det är en gåva att få följa dig och jag vill ge dig all min medkänsla och sympati.
AnnaH
Åh hoppas att du inte tog illa upp när jag sa att jag är glad att jag har en bror att dela mammas sjukdom/förestående död med.
SvaraRaderaDu är ju visserligen din fars enda barn men i din syster har du ju ändå någon som är nära som stöd. Du har ju också rätt i att det kan vara skönt att inte behöva diskutera minsta beslut med något syskon. Att ha syskon är svårt också, jag känner ibland lite att jag inte har rätt att känna mig bestulen på tid med mamma, jag fick ju ha henne där på mitt bröllop och mina barn har träffat henne (även om de båda är för små för att komma ihåg det) medan min bror inte har barn ännu och det är osannolikt att mamma lever till hans bröllop i vår.
Såklart inte! Detta var en fundering jag haft länge och som dina ord fick mig att skriva ner. Jag är själv förvånad över att se fördelar med att vara pappas enda barn. Men det förstås, det man aldrig haft är svårt att föreställa sig!
Radera