Same procedure as last year. Komma tillbaka till jobbet är trögt och segt, men stressad blir jag inte, trots att jag har betydligt mer att göra i år än förra året, trots att projektet blir alltmer försenat.
Nej, precis som förra året är det skolan som stressar mig fast den inte ens börjat. Uppropet är först imorgon, idag gick jag med Y på introduktionssamtal.
Y, lilla Y, min lilla myra. Charmtrollet, tjejtjusaren, retstickan och lillpojken som nu blivit så stor och ska ut i världen. Jag har aldrig varit orolig för honom förut, han är så trygg och självklar. Men nu plötsligt kramar en kall hand om mitt hjärta. Jag vill inte riktigt släppa ut honom i världen.
Inte blir det bättre av beskedet som möter oss när vi kommer fram. Vi hade önskat en viss lärare till Y, en lärare som sonen till våra vänner haft. Vi blev lite förbryllade när önskemålet inte tillgodoseddes men tänkte inte stort mer, det blir nog bra. Först senare fick vi förklaringen, denna lärare, gammal och erfaren, hade slutat efter bara ett år på skolan.
I juni bjöds vi på en första träff, och alla farhågor skingrades. Y:s blivande lärare verkade utmärkt. En medelålders dam som utstrålade lugn, trygghet och pondus.
Men nähä. Hon har också slutat.
Vad fan är detta? Sedan Q började i förskoleklass för tre år sedan är detta något vi känner igen alltför väl. Den trygge säkre mannen som kompletterade den yngre lite fladdriga lärare så bra - slutat! Fritidskillen - slutat! Specialpedagogen - slutat! Skolsköterskan - slutat!
Det oroar mig rejält. Ryktet säger att rektorn är bedrövligt dålig men det är bara ett rykte. Fast personalomsättningen verkar onekligen tyda på att något är fel.
Samtidigt älskar Q sin skola (och sin fröken, som O och jag är långt mindre förtjusta i). Y är taggad och förväntansfull. Och i ärlighetens namn så verkar hans nya (också unga, nyanställda) fröken mycket bra. Hon fokuserade helt på Y och pratade nästan bara med honom.
- Är det något särskilt du funderar på om skolan, Y?
- (snurrar på stolen, biter på naglarna, petar i den nya tandgluggen i överkäken) Jo, jag undrar.. när skolan slutar, får man en pärm då? Att sätta alla sina teckningar i?
Hur orolig ska man vara? Hur jobbig förälder ska man vara? Och vart vänder man sig om man vill kanalisera sin oro och jobbighet? Rektor, stadsdelsnämnden, Skolinspektionen, Uppdrag Granskning?
Menar du att ni faktiskt fått ett enskilt samtal med Y's lärare, innan han börjat? I så fall blev jag just avundsjuk! Vår son började f-klass förra veckan. Jag har inte ens fått en chans att hälsa på den ena av hans två lärare ännu. Jag har sett dem på ett stort föräldramöte i våras, men bara som hastigast kunnat hälsa på den ena.
SvaraRaderaHelga,
SvaraRaderaHur orolig ska man vara? Den personalomsättning du beskriver är oroväckande, tycker jag. Sen gäller det ju att bestämma sig för hur drabbad ditt barn eller ni som föräldrar är. Är det "good enough"? Hade det varit mina barn som behöver mer stöd än genomsnittliga akademikerbarnet skulle jag tro att personalomsättningen p g a tveksam rektor hade lett till att vi tvingats byta skola.
Min upplevelse privat och via mitt jobb är att rektor är nyckelfigur när något på en skola haltar. Är man missnöjd med rektors insatser är klagovägarna ungefär rektors chef / skolchef / skolinspektionen. Politiker och nämnd kan man ju också vända sig till. Nu minns jag ju inte alla dina skolinlägg men till Skolinspektionen behövs ju tydliga och helst väldokumenterade exempel på mobbing / att ditt barn som inte når målen saknar tillräckligt stöd / andra stödbehov som inte tillgodoses. På samma sätt behöver ju lägre instanser samma tydliga exempel som rör era barn.
Tyvärr inget upplyftande svar ...
Maria
Du vänder dig till Utbildningsförvaltningen om du bor i Stockholm, det är de som ansvarar för skolorna.
SvaraRaderaSvårt svårt svårt det där. Att lite på sin magkänsla är ofta det jag tycker man ska göra. Men samtidigt är det viktigt att låta en ny lärare få en chans också. För mitt i en brinnande skola (kanske brinner det inte direkt i er men det låter inte helt bra med att så många lärare och andra pedagoger slutar) så finns det ju alltid guldkorn. Kanske är Y´s lärare just detta. Och som du beskrivit tidigare ang Q´s lärare så är det ju inte alltid den lärare man som förälder klickar med som är bäst för ens barn. Så ge henne en chans. Men håll ögon och mage öppna. Och OM ni oroar er senare eller känner att det inte alls blir bra, kanske man måste börja kolla efter andra skolor? Jag vet inte riktigt hur sådant fungerar i Sverige men det går kanske ändå. Om man verkligen tycker att skolan är under all kritik och/eller om barnen "far illa".
SvaraRaderaHoppas ändå att det ska gå fint för både Q och Y!
Kram!
Tack för er respons, jag uppskattar den!
SvaraRaderaNu några dagar senare har jag landat lite. Som vanligt sprätter jag iväg och blir väldigt orolig först men sansar mig efter ett tag. Precis som Maria är inne på måste vi fråga oss hur drabbade vi själva är. Svaret är ganska lite. Vi föräldrar blir förstås oroade över de här tecknen. Men viktigast är att Y har det bra, och så verkar det, än så länge. Mormor som sköter inskolningen rapporterar att hans lärare verkar mycket bra. Q gick tillbaka till skolan med glädje. Att vi föräldrar sedvanligt suckar över otydliga scheman och veckomejl är av underordnad betydelse.
Något konkret har vi ju faktiskt inte att hänvisa till. Det är viktigt att hålla i minnet också. Men tack för tipset om Utbildningsförvaltningen, det ska jag komma ihåg!
Varken Q eller Y förefaller ju behöva extra stöd. Men Q har kompisar som gör det. Min uppfattning är att när det stödet väl ges (efter påtryckningar - engagerade och pålästa föräldrar behövs!) så är det mycket bra.
Förresten så laddar jag upp för ett citatquiz om en vanartig skolpojke.