Mors jävla skitdag

Egentligen börjar det redan på torsdagskvällen. Vi är på orienteringstävling och kommer hem sent, men jag ringer ändå mamma eftersom jag har dåligt samvete över att inte ha gjort det tidigare. Styvfars gravsättning skedde i helgen, jag vet att mamma var spänd, men jag har haft så mycket att göra att jag inte orkat eller hunnit ringa.

Vi pratar rätt länge och egentligen är det väl ett bra samtal, fast jag retar mig hela tiden på hur självupptagen hon är. Hon frågar inte en enda sak om mig. På slutet säger hon att vi hörs väl på söndag, Mors dag, fast egentligen bryr jag mig ju inte om sånt där.

Åh dessa dubbla budskap, de driver mig till vansinne.

Så randas helgen och med den en massa planering. O och Y ska ut med Mullegruppen och tälta på lördagen, Q och jag blir ensamma. I stugan, det vore mysigt. Kanske bjuda dit någon (hej Annika!)? Fast det måste vara någon med bil, själva är vi strandsatta utan. Så hör syrran av sig och undrar om vi kan ses, länge sen sist. Jodå fast då är det nog bäst att vi är i stan, för bökigt annars.

Det blir fredagkväll i stugan, med ganska mycket bråk från övertrötta barn. Senast vi åkte ut en fredag åt vi middag hemma först. Men den här gången vill O komma iväg direkt, stanna på vägen och köpa gott kött att grilla.

Jag borde ha bromsat, det här har vi varit med om förut, men jag är för trött eller ouppmärksam. Innan vi kommit ut och fått i oss middag är vi rejält osams alla fyra. Jag är nästan argast på O som är lika arg på mig som på ungarna, fast det är de som bråkar. Han fäller ut alla taggar och även jag sticker mig, jag hatar det där.

Till sist sover de, O lägger sig också tidigt. Jag sitter uppe en stund med en bok och lyssnar på musik. Känner mig vemodig. Kärlek och ilska, så nära varann att det gör ont.

Nästa morgon är det bättre. Fast regnet börjar ösa ner vid lunchtid är vi vid gott mod. Jag skattar rabarberståndet och syrenbuskarna, det är härligt att ha en trädgård. Så åker vi in till stan.

Y ska på kalas och Q hem till en kompis, det är mycket logistik. Men alla samarbetar och alla hamnar där de ska. Jag tar en kort promenad i ösregnet, kommer hem och läser tidningen. O packar inför tältningen och hämtar hem Y. Det regnar, och regnar och regnar. Jag vinkar av dem, de har regnrockar och sydvästar och all packning insvept i sopsäckar.

Min syster och jag messar med varandra. Lite krumbukter hit och dit, hon verkar inte pigg på att komma hem till oss. Jag blir lite sur men orkar inte tjafsa. Vi åkte faktiskt hem från stugan för hennes skull, men det säger jag inte. Det hade inte varit kul att vara kvar där i hällregnet. Till sist skriver jag som det är, att jag vill prata av mig om mamma och lite annat. Hon ringer, och vi pratar ostört eftersom Q duschar. När han kommer upp från duschen och får veta att moster inte kommer som förväntat, blir han så besviken att han börjar gråta. Hon hör det i telefonen och blir bestört och får dåligt samvete. Men kom hem till mig imorgon och ät frukost så får ni se min nya lägenhet! Det bestämmer vi, och alla är nöjda.

Q och jag äter middag och sedan lördagsgodis framför TV:n, ett par avsnitt av Emil i Lönneberga. Idyllen är fullständig så när som på ett fånigt gräl. Jag pratar om att göra rabarberpaj, om vi har havregryn förstås. Nej, Q vill göra strövargodis, det är jättegott, smör och havregryn. Han blir sur när jag inte vill och lyssnar inte på mina argument att strövargodis görs ute i skogen, det är poängen liksom, men rabarberpaj får man bara en gång om året. Nehej, han tjurar, och jag blir otålig. Varför förstöra en trevlig kväll med denna oresonlighet?

Men vi lugnar oss, han fixar en lång stund i sovrummet med stängd dörr, det visar sig att han staplat min säng nästan full med gosedjur. Där ska han sova, jag sover i O:s. Vi läser flera kapitel i Sandvargen och sedan somnar han som en stock.

Via SMS får jag veta att O och Y fortfarande är vakna. O skickar fina bilder, de sitter vid lägerelden, alla andra sover. Just då är det uppehåll men sedan återkommer regnet. Men de har lånat ett bra tält av grannarna och tycks klara sig bra.

Nästa morgon vaknar jag tidigt av att Q buffar på mig, jag tassar upp och går på toa, hoppas hoppas jag inte väcker honom. När jag återkommer till sovrummet har han rullat över i O:s säng i min sängvärme. Jag får plocka undan ett smärre menageri för att alls få plats på andra sidan av dubbelsängen.

Så sover vi till nio och går upp och äter lite yoghurt. Q sölar orimligt mycket med påklädning, tandborstning, allt. Jag förundras, det är ju något roligt vi ska iväg på. Men vi kommer iväg. Tunnelbaneresan till stan är lång tycker han, han hinner bli rejält hungrig innan vi är framme.

J:s lägenhet är jättefin, och själv verkar hon mer harmonisk än på länge. Hon har landat nu, efter mer än ett år i kappsäck i andrahandslägenheter. Framtiden med Karlfan är ytterst oviss, men jag tycker att hon resonerar klokt och balanserat. Jag påminner henne om att ringa mamma, själv har jag skickat ett foto på leende Q. Just jävlar, det är Mors dag. Jag visar alla foton som tapetserats på Facebook av fantastiska morsdagsfrukostar med barnteckningar och blombuketter och jag vet inte allt. Vi grimaserar. Grattis på morsdag, säger hon, frukost med din singelsyster som ligger med en gift man.

Efter frukosten tar vi en promenad och stannar vid en lekplats, och så åker Q och jag hem.

Innan vi kommer hem tänker jag att jag måste stålsätta mig. När O kommit hem från en utflykt brukar huset vara belamrat med prylar, jag vet ju det. Ändå är det värre än jag väntat mig, förutom ryggsäckar och blöta sovsäckar överallt står det halväten lunch uppdukad, han sitter vid TV:n och Y vid datorn. Hur har ni haft det, ropar han vänligt. Jotack, svarar jag surt, men nu ska jag tydligen bara kavla upp ärmarna. Du kunde väl ha dukat av åtminstone. Han blir också sur, vem gillar att bli skälld på, och så tycker han att han flängt som en dåre hela förmiddagen.

Q bevärdigar mig knappt med en blick och Y är arg och skriker. Det svider. Mors dag är ett jävla dumt påfund, det tycker jag helhjärtat, och inte kan jag begära att ungarna ska begripa företeelsen, än mindre mina egna dubbla känslor inför den.

En eventuellt nödvändig explosion kommer när mina ögon faller på en fickplunta som står på bänken. Hade du sprit med dig på tältningen? Är du inte riktigt klok? Dessutom är det ju uttalat att Friluftsfrämjandets arrangemang är alkoholfria? Jag är iskallt rasande.

O försvarar sig. Han drack inget! Det var Apfelkorn, om han skulle bli sugen.

Jag orkar inte tjafsa mer, men är fortfarande arg. Messar en stund med syrran, som ger mig stöd. Ja, så jävla urbota dumt på många sätt. Och Apfelkorn av all skit. Inte direkt alkisdricka förstås. Nästan komiskt i eländet. O har ju alltid gillat sliskig fruktdricka. Gud ja, all jävla äcklig cider han köpt hem och påstått att den var till mig, jag som inte gillar sånt.

Men det gnager, och jag måste återvända till det. Jag är fortfarande arg på dig! Hur tänkte du? Vad hade hänt om Y blivit sjuk och du måst köra? Man skulle kunna tro att du passar på när du är borta från mig! O medger att det var dumt, utan bortförklaringar. Och han drack ju inget, det är en minimal fördel i sammanhanget. Och han smusslade inte, pluntan stod fullt synlig, och han ljög inte, bortförklarade inte. Och min ilska är stark och tar plats, det känns också bra.

Men ändå, skärp dig. För faan. Jag måste kunna lita på dig.

Ja.

Mors jävla skitdag avslutas med en god middag. Y är tydligt trött efter uppesittarkvällen och krånglar vid matbordet. Q äter snällt, men var å andra sidan väldigt otrevlig när vi sa till om att komma in och äta. Jag säger att efter middagen får de byta till pyjamas och hjälpa till att flytta undan alla gosedjur inför renbäddning av sängarna. Medan de gör detta ska jag göra en rabarberpaj som vi alla äter tillsammans. Jag gillar inte rabarber, trumpetar Y, och ormar än mer på stolen. Jag matar honom och till sist har han fått i sig middagen.

Planen havererar. Ungarna bara slåss istället för att byta om, och inga tillsägelser hörsammas. Jag ger upp tanken på rabarberpaj. Här behövs både O:s och mina gemensamma krafter för att få dem i säng snarast möjligt. Nej, det blir ingen paj, det går inte. Medan jag bäddar den ena sängen ligger de i den andra och fnissar. Men plötsligt frågar Q: ska du inte göra rabarberpaj? När han inser faktum blir han rasande och sparkar på säng och vägg och gosedjur.

Mitt tålamod har brustit otaliga gånger under dagen, men nu är det slutgiltigt. Jag slänger lakan och täcken på golvet och klampar ut. Ni kan bädda själva! Jag diskar istället, det behövs också göras. Men bakom den stängda pojkrumsdörren hörs fortfarande fniss och fnitter, jag och O behöver gå in tillsammans och strängt säga till att nu räcker det, nu ska de lägga sig och sova. Givetvis kan de inte bädda själva, jag gör det åt dem. Men nu tycks budskapet ha gått hem, Y är arg och skriker att han vill ha rabarber, Q surar.

Det eviga dilemmat. Hur agera för att barnen ska begripa och ta oss på allvar? En, två, tre, fyra tillsägelser i sansat tonfall räcker inte. Vi måste bli galet arga för att det ska gå in, och knappt ens då. Barnen måste bli ledsna innan de ger sig, slutar busa, bråka, provocera, jävlas. Jag är en varm anhängare av kids do well if they can, kompetenta barn, autentiska vuxna, allt det där. I teorin. Men det är ibland fasen så svårt att omsätta i praktik.

Till sist somnade de. Y fick nattas av O i gästrummet där han snabbt lugnade ner sig. Q grät en stund och uttryckte stark ånger och visst självförakt ("jag vill inte vara mig själv utan någon annan som inte bråkar så mycket") men verkade förstå när jag förklarade att den man är och det man gör är två olika saker. Alla gör dumma saker ibland, men det går oftast att ordna upp. Och nu kan du ge mig en kram och sedan ska du lägga dig ner och sova, så kommer det att kännas bättre imorgon.

Imorgon, ja. Då man utvilad återvänder till arbetet. Yippie-fucking-yay.