2015-04-08

Jobbtröghet

Jag kommer tillbaka från påskledigheten, en skön påsk som huvudsakligen ägnats åt träning och godisätning, och dimper med en duns ner i verkligheten igen. Svärmor är kvar och håller ställningarna några dagar in på påsklovet, inga barn måste jagas upp ur sängen och i kläderna och iväg någonstans.

(Haha. Jagar upp gör de själva. Båda ungjävlarna vaknar KLOCKAN SEX och börjar klampa i trappen som de värsta elefanter, de släpar fram legolådor och pysselböcker och Y börjar dessutom blåsa i sitt munspel. Gode gud. Jag som har dåligt morgonhumör alldeles av mig själv, föreställ er min reaktion. Nej, förresten. Gör inte det.)

Duns, alltså. Det är först när jag står vid mitt skrivbord och loggar in på datorn och läser komihåglappen som jag skrev på dymmelonsdagen, som jag minns att det ju är styrgruppsmöte idag på förmiddagen, om lite drygt en timme. Nåja, det hinner jag ju. Så bra att jag inte angstade över det under påsken.

Det är mitt nya projekt det handlar om, det som jag fick ta över från glade kollegan för en knapp månad sedan. Jag har hunnit sätta mig in i det sådär tämligen, det dagliga jobbet sköter jag utan problem. Vi ska leverera prototyper strax före semestern, tiden är knapp men det kommer nog att gå, jag har koll. Men efter sommaren ser det dimmigare ut. Tillverkningskostnaden har jag heller inte hunnit räkna på. Kort sagt, min horisont är än så länge ganska begränsad. Men det kommer.

Fast en sak står alldeles väldigt klart för mig, och det är att den ursprungliga planen inte kommer att hålla. Den var nämligen att prototyperna skulle visa sig fungera såpass bra att vi direkt efter semestern kunde börja serietillverka. När jag ställde frågan rent ut till projektgruppen svarades det med en mun: nej, det är inte realistiskt. Och det fattar ju jag också. Det borde varje tänkande människa fatta.

Alltså skriver jag det i min rapport, och säger det på presentationen för styrgruppen. Vår VD tittar skarpt på mig och säger att det borde stå med stora röda bokstäver på första sidan, det är den viktigaste nyheten. Jag håller med. Herr Snäll, som alltså är min chef och därutöver ansvarig för allt utvecklingsarbete på företaget, pillar med sin telefon och tittar inte upp.

Först när mötet är över, möter han min blick. VD vet visst om det här, säger han, jag sa redan i januari att vi blir försenade.

Efteråt är jag irriterad. Jag vet mycket väl att min glade kollega, innan han sjukskrev sig, gång på gång försökte framföra att projektet skulle bli försenat. Ideligen försökte han presentera en realistisk tidplan, ideligen blev han överkörd av herr Snäll.

Herr Snäll är bra på många sätt, men när det gäller tidplaner och förseningar har han en blind fläck. Han gör upp totalt orealistiska planer och blir förbannad när de inte efterföljs. Men hans ilska går snabbt över, och det vet alla. Så ingen tar hans planer på allvar. Eller någon annans planer heller, för den delen.

(Det är starkt förenklat, det jag skriver nu. Verkligheten är mer komplex, förstås. Men när jag läser meningarna ovan inser jag att det ibland hjälper att förenkla.)

På eftermiddagen är jag upptagen med annat, men på vägen hem tänker jag. Jag måste fortast möjligt, inom en vecka, göra en ny plan. Jag tänker att jag ska rådfråga Knarrige Konstruktören. Han knarrar och gnäller och gnorkar men han är oerhört kunnig och blir alltid färdig i tid. Tio gånger hellre en knarrig pessimist som levererar i tid än en genialisk optimist som inte gör det.

Vi kommer att behöva ta fram ännu en prototyp, sedan ska den certifieras innan vi kan börja tänka på serieproduktion. Efter årsskiftet blir det nog, gissar jag, knappast tidigare. När Knarr och jag är färdiga, inte förr, ska jag visa planen för herr Snäll. Han kommer att gå i taket.

Imorse hade jag nätt och jämnt hunnit till skrivbordet när herr Snäll kom ångande. Hur mycket kommer vi att hinna producera i år av din produkt? Ekonomi måste veta nu med en gång. Ingen aning, säger jag, har inte börjat fundera på tidplanen ännu. Eventuellt inget alls. Det är inte acceptabelt, fräser herr Snäll. Nähä. Jag möter stadigt hans blick. Han muttrar, sextio enheter i december? Jag tror inte på det, vidhåller jag. Jag vägrar låta mig stressas att ge ett dåligt underbyggt besked, att påstå något jag egentligen inte har en aning om. Han vänder sig om och går.

Min glade kollega har förstås åhört allt, han sitter ju mittemot. Han skakar på huvudet, det var precis det här som gjorde att han inte orkade med jobbet. Han vill inte vara projektledare längre. Herr Snäll och han diskuterar en annan tjänst och en lönesänkning, men det tycker han känns okej.

Själv går jag på möte och sedan lunchtränar jag och äter därefter min lunchlåda. Jag funderar på om jag borde gå in till herr Snäll och slå näven i bordet och be honom ge fan i att försöka pressa ur mig besked på det där viset.

Sedan har jag ännu ett möte och efter det passerar jag herr Snälls rum. Han ropar i vänlig ton på mig. Han frågar om mötet, och sedan pratar vi om Genialiske Konstruktören, som verkar bli försenad igen. Till skillnad från Knarr, alltså.

Så säger jag det jag tänkt hela dagen (dock utan att slå något i bordet): att jag snarast ska göra en ny tidplan men att jag redan nu är mycket skeptisk till att dra igång någon produktion före årsskiftet. Gör du det i lugn och ro så pratar vi sedan, säger han. Att jag reagerade så starkt imorse beror på att jag blir orolig för allas våra jobb, ledningen blir vansinnig om det blir fler förseningar.

Jo, det fattar jag också. Men i värsta fall får man ha dubbla planer, svarar jag. Jag vägrar att hetsa folk att uppfylla en tidplan som alla från början vet är omöjlig.

Förresten blir ledningen visst inte vansinnig. Det är ju det den inte blir. Istället suckas det lite, och himlas med ögonen, det är allt som händer. Det är problemet, eller en del av det.

 Å andra sidan. Jag minns på mitt - vadblirdetnu - förrförrförra jobb, mitt första jobb i Stockholm, där jag stannade i sex år. Där jag gick från att känna mig osäker till trygg till osäker igen. Där kunde jag sannerligen inte slänga ihop en styrgruppspresentation på en timme. Där blev jag nagelfaren och granskad och uthängd och gjord ansvarig för allas tillkortakommanden, vare sig jag rått över dem eller ej. Hade jag presenterat en försening där hade jag blivit hudflängd och steglad och utkastad genom fönstret och därefter överkörd ett par gånger och till sist spottad på. Ungefär.

Visst är jag mer hårdhudad nu, det visar ju historien med glade kollegan om inte annat. Uppenbarligen klarar jag det som han inte orkade.

Men det är också en jädra skillnad på olika organisationer. Trögheten här är både en förbannelse och en välsignelse.

Just nu, klockan 16:15, är den en välsignelse. För nu åker jag hem. Imorgon ska jag planera.

2 kommentarer:

  1. "Herr Snäll är bra på många sätt, men när det gäller tidplaner och förseningar har han en blind fläck. Han gör upp totalt orealistiska planer och blir förbannad när de inte efterföljs. Men hans ilska går snabbt över, och det vet alla. Så ingen tar hans planer på allvar. Eller någon annans planer heller, för den delen."

    Är Herr Snäll jag? Är jag Herr Snäll? Vill du komma och projektleda mig? Får jag bli projektledarpraktikant hos dig?

    SvaraRadera
  2. Fortsättning följer! Jag har inte lärt mig att handskas med herr Snäll riktigt ännu.

    SvaraRadera