2014-10-15

Korsa sitt spår

Igår var jag alltså på kontroll på företagshälsovården. När jag såg adressen insåg jag att jag nog varit där förut, hade vi inte samma företagshälsa på förrförrförra jobbet? När jag kom dit kände jag igen mig, jomenvisst, här var det.

Företagssköterskan ropade upp mitt namn och när jag vände mig om utbrast hon glatt: nu känner jag igen dig!

Det gjorde inte jag, jag som brukar vara bra på att minnas ansikten. Däremot mindes jag vårt möte ganska väl, att jag tyckt om det och henne, att jag känt mig sedd och bekräftad mitt i en minst sagt turbulent tid.

Jo, för det var i juni 2006 jag var där. Strax efter att jag opererats och fått svar på varför jag aldrig blev gravid. Strax efter att vi sammanställt adoptionsansökan, vår första. Strax innan jag hastigt insjuknade i myelit som hade kunnat vara MS, som hade kunnat sätta stopp för alla adoptionsplaner. Strax innan Korea införde tillfälligt stopp för nya ansökningar.

Inget av detta visste hon, men tydligen hade jag berättat om adoptionen. Du var under stark psykisk press förra gången du var här, sa hon. Hur är det nu?

Då kom tårarna, och mellan dem sa jag: Jag har två barn nu, kan du tro det? Hon log och sa att då är livet på topp nu då? Gud nej, svarade jag, långt därifrån. Det är stökigt och stressigt och tröttsamt men ändå rätt på ett sätt som det inte var innan, före barnen.

Så pratade vi lite om stressfaktorer i vardagen, och hon kollade blodtryck och EKG och tog prover. Provsvar kommer, sa hon, men det är då inte konstigt att du är trött med tanke på vad du berättar.

(Då hade jag ändå inskränkt mig till att gnälla om jobbet och skolan och tappade kläder. Jag nämnde inget om Q-bråk, oro för pappa, oro för mamma, döende styvfar, syster i skilsmässa. Å andra sidan, det är ju såhär livet är. Häpp!)

Även nu var det ett bra samtal, ett bra möte. Jag gillade henne verkligen. Efteråt drack jag kaffe och åt en macka - var vid det laget svimfärdig eftersom proverna skulle tas på fastande mage - och sedan åkte jag och lunchtränade innan jag åkte till jobbet.

3 kommentarer:

  1. Nu börjar jag nästan gråta också. Tänk att vi fick de här barnen, Helga. Det var vi värda.

    SvaraRadera
  2. Eller hur! Jag brukar säga att blev jag inte religiös av detta, då blir jag det aldrig.

    SvaraRadera
  3. :)

    Vilket reflektionsstopp mitt i vardagen!

    Maria

    SvaraRadera