2014-09-24

Hösten kom klockan tre

Den perfekta helgen började redan på fredagskvällen med att svärmor anlände. Som alltid glad och vänlig, som alltid hälsad med jubel av sina sonsöner. Ingen leker med dem som hon gör. (Det skulle vara ingifte, snart frånskilde morbror då.)

På lördag förmiddag åkte O och tränade, Q var borta hos en kompis och Y och farmor spelade spel. Jag passade därför på att ta en långpromenad i sällskap med radioföljetongen. Jag gick åt ett nytt håll och hittade en koloniträdgård jag inte visste fanns. (Dessutom fick jag under promenerandet en snilleblixt angående något jag funderat på till och från i säkert tio år, nej mer. Att skriva en bok, min hemliga dröm. Men vad skulle den handla om? Äsch, det vet jag ju, det vill säga vad temat skulle vara. Det finns bara ett. Men formen, inramningen? Blixt, plötsligt såg jag en möjlig ram, och tankarna började rusa, till den grad att jag slutade lyssna på följetongen. Blir det något av detta då? Ingen aning, den som lever får se.)

Hemma igen fick både O och jag bråttom att duscha och byta om, för klockan två skulle vi vara nere på stan. Hemlig aktivitet inbokad sedan flera månader, födelsedagspresent till mig. Till O:s häpnad och förtjusning hade jag ingen aning om vad det kunde vara, fast jag hade inte snokat särskilt heller. Jag gillar trevliga överraskningar.

Vi skulle vara på Centralen klockan två, och vi anlände i så god tid att vi hann äta smörrebröd till lunch och dricka kaffe på maten och titta i butiker. Klockan två avgick så buss till.. ett konstmuseum i skärgården. Där tog vi ännu en promenad i solen, tittade på vattnet och pratade ostört. Så åt vi middag och sedan såg vi opera. En fantastisk föreställning, som jag nog måste återkomma till.

Sen då? Ja sen tog vi bussen tillbaka till stan och gick ännu en ganska lång promenad genom mörka kvarter, luften var behagligt ljummen. Så tog vi tunnelbanan hem och pratade med svärmor/farmor en stund, och så bar vi barnen från vår säng till deras egna.

På söndagen fick jag muffins, te och juice till födelsedagsfrukost. Sedan gick Q och jag till förortscentret för ett viktigt inköp: en armbandsklocka. Q vill ha klocka, mobil och hemnyckel, precis som kompisen. Jag tvekar, särskilt inför mobil. Risken att han slarvar bort den är överhängande. Dessutom behöver jag inte ännu ett stressmoment i mitt liv, jag har alldeles nog med att hålla reda på gympapåsar, läseböcker, vantar etcetera.

Men å andra sidan, hur ska man lära sig att ta ansvar om man aldrig åläggs något? Och en egen klocka borde öka motivationen för att lära sig klockan. Dessutom, om både Q och hans kompis har en klocka att titta på, är chansen större att de kommer ihåg att gå hem från fritis i tid.

Lösningen blev en vattentät klocka (198:-) med försäkring (40:-). Vattentät så att den inte behöver tas av vid dusch efter skolgympan, därmed undvikande en potentiell glömskesituation. Q var mäkta stolt och levererade kontinuerliga tidsrapporter under resten av dagen. Fem i halv och fem över halv och tjugo i är svårast, men det kommer. När jag såg hans glädje blev jag viss om att vi gjort rätt i att köpa klockan.

Det började dra ihop sig till lunch, men O föreslog att vi skulle äta sen sådan eller tidig middag på en ny kvarterskrog en bit hemifrån. Sådana är vi inte bortskämda med i förorten, de måste utforskas och stödjas om de är bra. Jag hann precis gräva ner några blomsterlökar i trädgården och prata med pappa innan det var dags att gå. Jag ville suga i mig precis varje stund av sensommaren, övriga familjen åkte bil.

Återigen promenerade jag och lyssnade på radio, utan snilleblixtar den här gången. Vädret var varmt och vackert, men mörka moln tornade upp sig och jag hörde åskan mullra i fjärran. Klockan tre anlände jag till restaurangen där de andra väntade på mig, och klockan tre öppnade sig himlen. Regnet fortsatte att vräka ner resten av dagen och nästa dag. Idag skiner solen igen men det är betydligt kallare. Hösten är här, det går inte att missta sig på.

Middagen blev även den lyckad, det blir fler besök på denna krog. Q skötte sig fint, så även Y till en början, men mot slutet blev han alltmer tålamodsprövande. Han ormade sig på stolen, pillade på allt, struntade i alla tillsägelser. Förklaringen kom när vi alla satt i bilen, då somnade han genast. Att vi aldrig lär oss, när han beter sig så där är han så trött att han knappt vet vad han heter.

Tio minuters sömn räckte emellertid, Y vaknade på ett strålande humör lagom tills vi kom hem. Sedan lekte de snällt med varann och farmor medan jag vilade en stund och smälte maten. Min bästa kompis L ringde från Göteborg, vi pratade en stund och det slog mig återigen hur mycket jag saknar att bo nära henne. Men barnen blir större, hennes och mina, snart kan man återigen prata ostört i telefon.

Klockan sex trotsade O och jag regnmassorna och åkte och tränade boxning en stund. Det var länge sedan sist, för vi föredrar att boxas på varann och inte på okända, och det förutsätter barnvakt. Nu hade vi ju det. Det var roligt, fast jag råkade trampa O hårt på stortån och fast han tacklade mig så jag nästan flög in i väggen. Tur att vi inte gör det så ofta.

Hemma väntade pojkar i pyjamas, farmor och en prinsesstårta. O hade passat på att köpa den i konditoriet bredvid kvarterskrogen. Det är min älsklingstårta, fast egentligen är det av sentimentalitet snarare än smakpreferens. När mormor och morfar kom och hälsade på gick de alltid till Bräutigams och köpte prinsesstårta.

Kvällen avslutades med en film på Netflix, Förälskad i Rom av Woody Allen. Definitivt inte hans bästa men ganska småputtrig ändå.

3 kommentarer:

  1. Gör det, skriv en bok alltså. Det är dock svårare än man tror att skriva en roman (för jag antar att det är en roman du tänkt dig). Tro mig, jag har försökt.
    Ett bra tips är att gå en skrivkurs. Inte för att man lär sig något om skrivande där, men i bästa fall initierar man en egen, inre tankeprocess om skrivandet. Och så får man deadlines, en kniv på strupen som gör att man levererar.

    Marie

    SvaraRadera
  2. Mm, vi får väl se hur det blir. Men blir det något blir det en kort roman, det är då ett som är säkert. Apropå epidemin att skriva tegelstenar, vilket avhandlades i DN idag.

    Skrivarkurs, kanske det. Jag har faktiskt gått en på distans en gång, det var för sisådär tio år sedan, ungefär samtidigt som jag började blogga. Det var en stor besvikelse, eftersom feedback och kommmentarer från kursledaren i stort sett uteblev helt.

    SvaraRadera
  3. Jo, DN-artikeln var gedigen och intressant. Inte minst perspektivet att 1900-talet kan ha varit en undantagsperiod för romanen.

    Jag är inne på min femte eller sjätte skrivarkurstermin, så om du, mot förmodan, vill ha beskäftiga tips eller annan input i den vägen får du gärna fråga.

    Marie

    SvaraRadera