2014-07-30

Den där tvåsamheten

Man ska inte vara ensam.
Man ska inte vara många.
Man ska vara två.

Ungefär så skriver Hjalmar Söderberg i Gertrud, jag hittar inte det exakta citatet nu. Jo, det är ju den där jävla omsjungna och eftertraktade tvåsamheten igen. Den som man uppfostras och indoktrineras att längta och tråna efter, den som ska vara en garant för lycka.

Jag var ända från tidig ålder övertygad, nej fel ord, det låter som att detta var något jag analyserade och ifrågasatte, så var det inte, i mig bodde en självklar känsla av att jag inte var en av dem, de lyckliga paren. Jag är inte en sådan som hittar någon annan att vara två med.

Ingen blev väl mer förvånad än jag när jag hittade någon annan, tidigt i livet dessutom. Nästa överraskning kom när vi inte kunde bli flera, att det problemet skulle uppstå hade jag aldrig räknat med. Livet har då en förmåga att inte bli som man tror.

Till sist blev vi ju fyra i alla fall, tänk att man kan få så fina barn fast man inte kan göra dem själv. Nu då, blir det väl lätt?

Du tar dem för givna. säger ni nu strängt, tvåsamhetens alla fördelar. Du har levt så länge i en parrelation att du inte vet hur bra du har det.

Ja, ja, jo, jo, jag är säkert otacksam. Visst, visst. Men att det skulle vara så jävla svårt ibland?

Innan O åkte hem från Sommarön för att jobba en vecka, var jag obestämt ledsen, och lite förvånad och arg på mig själv för att jag var det. Kanske var det en känsla av att vara övergiven i fiendeland. Hålla garden uppe, babbla om ytligheter när man badar vid bryggan. Vakta sig för nålstick.

Båtjäveln körde jag aldrig. Vänner hörde av sig, riktiga vänner som man kan prata på riktigt med, och bjöd oss till sig över dagen. Jag frågade kusin om hon ville skjutsa oss in eller om jag skulle ta båten själv, kunde hon avvara den en dag. Hon log lite överlägset och sa att det fick jag bestämma själv. Men när morgonen kom ville hon skjutsa oss ändå, hon åkte med sina barn på båtutflykt. Nåja, den lilla triumfen kunde jag väl unna henne.

Sedan åkte vi till mamma några dagar, mamma som skulle ha kommit och hälsat på oss men som fått ställa in. Styvfar är dålig. Se där en dyrköpt tvåsamhet.

(Och som i ett blixtljus ser jag det: min skepsis mot tvåsamhet kan förstås härledas till det att jag sedan jag var fem år mycket ofta känt mig komma i andra hand till förmån för mammas och styvfars relation.)

Efter två dagar hos mamma, dagar då vi flämtar på balkongen, duschar svalt, tittar på tv och går ut endast för att köpa glass, åker vi så norrut mot kusten igen. Vi hämtar O vid tåget, äter rinnande isglassar medan vi väntar på perrongen.

Och i början är det bra, det är det faktiskt. Vi har saknat honom, vi har längtat efter honom. Men innan kvällen är slut är jag rejält arg på honom också, och ilskan växer under de följande dagarna. Jag har svårt att bena ut varför jag är arg, är det för att han är så lättprovocerad och skäller på ungarna hela tiden, eller är det för att han tar ut det på mig och är sur och tvär? Eller båda?

Vi bråkar och fräser men luften är fortfarande tung. På måndagen lämnar vi barnen hos våra kompisar och åker och uträttar en massa ärenden. Skruv och spik och traktorprylar och målarfärg. (Fast detta är ett mellanår på renoveringsfronten, inga större projekt är planerade. Å andra sidan lever O efter samma devis som byggkedjan: Det finns alltid något att göra.)

På kvällen somnar O tidigt, jag läser en stund. När jag släckt lampan klappar jag honom lätt och frågar: sover du? Vi kan varandras koder, det vet han vad det betyder. Jag är inte direkt upplagd, men tänker att det brukar jag bli. Barnen sover i egna sängar, om några dagar får vi besök, tillfällena står inte som spön i backen precis. Och det finns sämre sätt att försonas på.

Men när han tar i mig väller tårarna ändå upp, jag är så arg och besviken och kan inte svälja det. Vi pratar, mest jag förstås. Jag gråter mot hans bröst och även om jag inte riktigt får det gensvar jag vill (- Jag vill att du ska säga förlåt, din dumskalle! - (djup suck) Förlåt då.) är det ungefär som jag förväntat mig - det är tjugotvå år nu, trots allt - och det gör gott.

Efteråt ligger vi med varann och den gamla sängjäveln knakar och brakar så att vi börjar skratta, det här hörs väl ända in till fastlandet. Men det är mitt i natten och kolsvart i alla hus.

Nästa dag är lika varm men luften är lättare att andas.

7 kommentarer:

  1. Så skönt att läsa "sanningen" och slippa alla klychor om "finaste familjen" bla bla bla.
    Hoppas allt känns bättre nu!
    Kram Maria

    SvaraRadera
  2. Åh Helga, nog vet jag att tvåsamheten inte är lätt. Jag har levt i den innan allt blev elände också. Det är väl så att ingenting är lätt men att svårigheterna är olika.

    Den mening som fastnar i mig är dock "Men när han tar i mig väller tårarna ändå upp, jag är så arg och besviken och kan inte svälja det." För jag kan se det framför mig och jag kan minnas precis det. Beröring låter ledsenheten komma fram (eller, det är åtminstone min tolkning). Utan beröring kan den stanna kvar och gro sig större.

    Hoppas att det har lättat lite nu. Och, om inte, ligg mera.

    SvaraRadera
  3. Vad var det du egentligen var arg på honom för? "Allt?" eller något särskilt?

    SvaraRadera
  4. Trots alla funktioner i en smartphone lyckas jag inte lägga in en bild på en text...men jag tänker på "En borde inte sova" av Jeremias i Tröstlösa.
    /Erica

    SvaraRadera
  5. Du "lyckas" (det vill säga har en fantastisk förmåga) att alltid skildra det precis som det är.

    SvaraRadera
  6. Det tar ju så hårt när den man älskar är arg och grinig mot en. I alla fall har jag väldigt svårt att dra gränsen mellan "arg och grinig" och "mot mig" och blir väldigt påverkad.

    SvaraRadera
  7. Nej, ingenting är lätt, verkligen inte. Men det känns bättre nu, mer än en vecka senare.

    Det jag var arg på var hans grinighet och surhet. Han betedde sig som om livet med mig och våra barn vore honom outhärdligt. Var det så? Nej, det menade han ju förstås inte. Vidare störde jag mig, som så många gånger förut, på hans korta humör mot barnen. Ja, de är tidvis jobbiga. Men de är barn, och han är vuxen.

    Det annannan skriver om gränsdragning är förstås relevant. Varken O eller jag är mycket för att hålla skenet uppe. En av de finaste saker han sagt till mig var efter någon vecka tillsammans, att han upplevde att jag sett honom och accepterat honom som den han var, att han inte behövde spela en roll.

    Så känner jag också. Baksidan blir emellertid att vi lite för mycket är som vi är. Det är fint, och nödvändigt. Men det kan behövas lite polityr i en relation också.

    Helga

    SvaraRadera