Den där tvåsamheten

Man ska inte vara ensam.
Man ska inte vara många.
Man ska vara två.

Ungefär så skriver Hjalmar Söderberg i Gertrud, jag hittar inte det exakta citatet nu. Jo, det är ju den där jävla omsjungna och eftertraktade tvåsamheten igen. Den som man uppfostras och indoktrineras att längta och tråna efter, den som ska vara en garant för lycka.

Jag var ända från tidig ålder övertygad, nej fel ord, det låter som att detta var något jag analyserade och ifrågasatte, så var det inte, i mig bodde en självklar känsla av att jag inte var en av dem, de lyckliga paren. Jag är inte en sådan som hittar någon annan att vara två med.

Ingen blev väl mer förvånad än jag när jag hittade någon annan, tidigt i livet dessutom. Nästa överraskning kom när vi inte kunde bli flera, att det problemet skulle uppstå hade jag aldrig räknat med. Livet har då en förmåga att inte bli som man tror.

Till sist blev vi ju fyra i alla fall, tänk att man kan få så fina barn fast man inte kan göra dem själv. Nu då, blir det väl lätt?

Du tar dem för givna. säger ni nu strängt, tvåsamhetens alla fördelar. Du har levt så länge i en parrelation att du inte vet hur bra du har det.

Ja, ja, jo, jo, jag är säkert otacksam. Visst, visst. Men att det skulle vara så jävla svårt ibland?

Innan O åkte hem från Sommarön för att jobba en vecka, var jag obestämt ledsen, och lite förvånad och arg på mig själv för att jag var det. Kanske var det en känsla av att vara övergiven i fiendeland. Hålla garden uppe, babbla om ytligheter när man badar vid bryggan. Vakta sig för nålstick.

Båtjäveln körde jag aldrig. Vänner hörde av sig, riktiga vänner som man kan prata på riktigt med, och bjöd oss till sig över dagen. Jag frågade kusin om hon ville skjutsa oss in eller om jag skulle ta båten själv, kunde hon avvara den en dag. Hon log lite överlägset och sa att det fick jag bestämma själv. Men när morgonen kom ville hon skjutsa oss ändå, hon åkte med sina barn på båtutflykt. Nåja, den lilla triumfen kunde jag väl unna henne.

Sedan åkte vi till mamma några dagar, mamma som skulle ha kommit och hälsat på oss men som fått ställa in. Styvfar är dålig. Se där en dyrköpt tvåsamhet.

(Och som i ett blixtljus ser jag det: min skepsis mot tvåsamhet kan förstås härledas till det att jag sedan jag var fem år mycket ofta känt mig komma i andra hand till förmån för mammas och styvfars relation.)

Efter två dagar hos mamma, dagar då vi flämtar på balkongen, duschar svalt, tittar på tv och går ut endast för att köpa glass, åker vi så norrut mot kusten igen. Vi hämtar O vid tåget, äter rinnande isglassar medan vi väntar på perrongen.

Och i början är det bra, det är det faktiskt. Vi har saknat honom, vi har längtat efter honom. Men innan kvällen är slut är jag rejält arg på honom också, och ilskan växer under de följande dagarna. Jag har svårt att bena ut varför jag är arg, är det för att han är så lättprovocerad och skäller på ungarna hela tiden, eller är det för att han tar ut det på mig och är sur och tvär? Eller båda?

Vi bråkar och fräser men luften är fortfarande tung. På måndagen lämnar vi barnen hos våra kompisar och åker och uträttar en massa ärenden. Skruv och spik och traktorprylar och målarfärg. (Fast detta är ett mellanår på renoveringsfronten, inga större projekt är planerade. Å andra sidan lever O efter samma devis som byggkedjan: Det finns alltid något att göra.)

På kvällen somnar O tidigt, jag läser en stund. När jag släckt lampan klappar jag honom lätt och frågar: sover du? Vi kan varandras koder, det vet han vad det betyder. Jag är inte direkt upplagd, men tänker att det brukar jag bli. Barnen sover i egna sängar, om några dagar får vi besök, tillfällena står inte som spön i backen precis. Och det finns sämre sätt att försonas på.

Men när han tar i mig väller tårarna ändå upp, jag är så arg och besviken och kan inte svälja det. Vi pratar, mest jag förstås. Jag gråter mot hans bröst och även om jag inte riktigt får det gensvar jag vill (- Jag vill att du ska säga förlåt, din dumskalle! - (djup suck) Förlåt då.) är det ungefär som jag förväntat mig - det är tjugotvå år nu, trots allt - och det gör gott.

Efteråt ligger vi med varann och den gamla sängjäveln knakar och brakar så att vi börjar skratta, det här hörs väl ända in till fastlandet. Men det är mitt i natten och kolsvart i alla hus.

Nästa dag är lika varm men luften är lättare att andas.