Horace Engdahl vann Babels tävling i att skriva låttext till Benny Anderssons melodi, och den är vacker. Men Mikael Niemis hjärtskärande text kommer inte långt efter. Rättegång, tack och hej / Barnen ville bo hos dej
Fast den påminner lite för mycket om den övermåttan gräsliga händelsen på Dalarö i höstas, som aktualiserats genom att livstidsdomen fastställts i hovrätten. Vad finns att säga om en dylik avgrund? Jag hittar då inga ord.
Även jag gör illa de jag älskar, gång på gång. När det är lunchdags försöker jag övertala trilskande Y att komma och äta lunch. Vi är båda trötta, har båda ont i halsen. Han vägrar. Jag struntar i honom en stund och äter min egen lunch. Han ligger under tiden i trappan och ropar otidigheter. Jag samlar mig och approcherar honom igen. Lyfter upp honom, kramar honom och försöker bära honom till matbordet. Han sparkar mig så att jag måste sätta ner honom. Jag resonerar och vädjar, han skrattar åt mig. Y är den borne retstickan, han kan driva den allra mest saktmodige till vansinne. Saktmod är inte min bästa gren. Jag exploderar, Y fortsätter att skratta, jag exploderar igen och föser hårdhänt in honom i sovrummet. Äntligen slutar han retas, men priset är förstås för högt, jag har blivit alldeles för arg. Och för hårdhänt.
Jag går ut på gården, rasande, röd och varm. Brister nästan i tårar när jag ser att mer än hälften av aklejorna är halshuggna. Jo, för Q var arg igår för att han inte fick spela på surfplattan (som O köpte utan att samråda med mig, jag hatar otyget eftersom det ideligen uppstår konflikter om vem som ska ha den) och rymde ut och slog på buskar och blommor med en bit virke tills jag förmådde övertala honom att lugna sig och komma in igen.
Från sovrummet är det tyst när jag kommer in igen. Jag läser tidningen en stund tills jag känner mig säker på att jag lugnat mig. Så går jag in till Y och den här gången kan vi försonas.
Medan jag skrivit detta har Y kommit kilande och velat värma sina kalla fötter i mitt knä. Därefter har tjurig Q velat sitta vid datorn och titta på Youtube med kompisen. Jag nekade och befarade ett utbrott, men det var skändliga tankar, Q är visserligen fortsatt trumpen men visar istället sin frimärkssamling.
Ilskan, den glödande blodröda, samma färg som kärleken. Hur man ibland dignar under den vanliga vänliga vardag man så hett har åstundat. Hur man gör det man inte vill, fast man inte vill. Hur fernissan ibland krackelerar, men hur man också lyckas sopa ihop bitarna av sig själv, den imperfekta och inte allt igenom goda modern.
Det skulle jag skriva om, om jag skulle skriva en schlager.
"Hur man ibland dignar under den vanliga vänliga vardag man så hett åstundat ... hur man lyckas sopa ihop bitarna ..."
SvaraRaderaSå fantastiskt formulerat! Det gör föräldraskap till världens bästa och hårdast skola, i alla fall för mig. Möter ju i mitt jobb barn, ungdomar och deras föräldrar som har svårigheter på olika sätt. Det är väldigt ofta jag fascineras av den goda viljan och kärleken som finns mellan föräldrar och barn trots ilska, misstag, funktionshinder, motgångar. Det är faktiskt rörande, hoppfullt och en ynnest att få skåda ofta!
Maria
Å! Du skriver så bra! Igenkänningsfaktorn är stor. Di där barna, de lockar fram det bästa och det värsta i en. Jag visste inte innan att jag kunde bli såhär ARG som jag blir ibland. Jag ångrar mig genast, men samtidigt så vill jag ju att även de ska kunna bli arga här i livet. En är inte alltid stolt över sig sjäv och sitt föräldraskap...
SvaraRaderaÅ! Du skriver så bra! Igenkänningsfaktorn är stor. Di där barna, de lockar fram det bästa och det värsta i en. Jag visste inte innan att jag kunde bli såhär ARG som jag blir ibland. Jag ångrar mig genast, men samtidigt så vill jag ju att även de ska kunna bli arga här i livet. En är inte alltid stolt över sig sjäv och sitt föräldraskap...
SvaraRaderaSå vackert, Helga. Och jag känner igen mig. Mycket.
SvaraRaderaSkriv gärna en schlager- men allra helst en bok!! Skönt att höra om explosioner, att det inte bara är jag..
SvaraRadera/Jannike
Faktum är att jag knåpar på en schlagertext. Hur roligt som helst. Lyckas jag bli klar med den ska jag givetvis publicera den här.
SvaraRadera"Y fortsätter att skratta, jag exploderar igen och föser hårdhänt in honom i sovrummet. Äntligen slutar han retas, men priset är förstås för högt, jag har blivit alldeles för arg. Och för hårdhänt."
SvaraRaderaVill du förklara vad du menar med att priset är för högt? För det låter som att det faktiskt fungerade - han slutade retas och när du lugnat ner dig kunde han försonas.
Vad var det du tyckte du gjorde fel? Att det är fel att vara arg och hårdhänt mot sitt barn? (Är det verkligen fel, i en situation när barnet beter sig som man faktiskt inte får bete sig mot andra människor?) Att det är nesligt att låta sig bli uppretad av någon som gett sig den på att reta upp en? Eller något annat jag inte förstår?
Jag förklarar gärna, när jag har bättre täckning! Återkommer!
SvaraRaderaHelga
Bra fråga, annannan.
SvaraRaderaDirekt efteråt skämdes jag och ångrade att jag blivit arg och hårdhänt, att jag tappat behärskningen. Att jag gjort honom ledsen, för det blev han.
Å andra sidan har du onekligen en poäng. I den situation vi var just då, som jag har det huvudsakliga ansvaret för att vi hamnade i, fast det förmodligen ingen annan utväg. Det var ett dödläge som behövde brytas. Hade jag istället fortsatt lirka, satt honom vid matbordet, försökt lirka i honom maten (det var ju mat han behövde) hade han säkerligen hittat på nya utstuderade sätt att jävlas och så hade konflikten eskalerat.
Arg skäms jag inte över att jag blir, det tycker jag rentav är bra och positivt för barnen att få se. "nesligt att låta sig bli uppretad av någon som gett sig den på att reta upp en?" Nej, absolut inte! Jag tycker i stort sett att det är en bra egenskap att ha nära till känslor och att kunna uttrycka dem.
Hårdhänt däremot, det skäms jag över och lovar mig själv gång på gång att jag ska arbeta bort. Det går sådär. Å ena sidan är det fullkomligt självklart att inte vara hårdhänt mot ett barn, det skulle ju aldrig falla mig in att gripa hårt tag om armen på någon annan människa och ruska om dem, daska dem i baken (ja, just det. Så skjut mig.). Det gör mig fruktansvärt ledsen och besviken på mig själv att jag gör detta mot just de två som jag utan vidare skulle ge mitt liv för. Å andra sidan kanske jag skulle vara snällare mot mig själv i detta avseende? Precis som du skriver, är det verkligen fel att bli hårdhänt och arg i liknande situationer? Jag vet vad lagstiftningen säger och jag försvarar absolut inte någon form av aga. Men frågan borde inte vara belagd med sådant tabu som den är. På bara en generation har vi gått till ett totalt fördömande av alla typer av aga, ilska och hårdhänthet mot barn. Jag misstänker starkt att mörkertalet är enormt här.
(Och så fegar jag och gömmer den här diskussionen i en kommentar.)
När jag tänker igenom situationen i efterhand inser jag att jag gjorde rätt som tog en paus och åt min egen lunch, men att jag återvände till Y för tidigt. Jag skulle ha fortsatt läsa tidningen eller något annat, gett honom mera tid att trilskas tills han tröttnade. Kanske försökt distrahera eller muta honom.
Problemet är, inser jag medan jag skriver, att mina barn har mycket större tålamod och uthållighet än vad jag har. Särskilt Y kan trotsa och bråka i timmar, jag flippar gång på gång och exploderar. Livet är för kort för att hålla på och jävlas med varann. Ofta (fast inte just denna dag) är jag dessutom pressad för att vi har en tid att passa, eller liknande.
Fast jag förstås inser att trotsandet och jävlandet är en naturlig del av deras utveckling, liksom utforskandet av var mina gränser går. (De borde veta det rätt väl vid det här laget kan jag tycka!)
Jaha, det var ett långt och osammanhängande svar. Fråga gärna om något är oklart!
Jag tror jag förstår.
SvaraRaderaNu är jag ju 1) inte förälder 2) inte psykolog. Men har förstås någon uppfattning om var gränsen går för FÖR hårdhänt.
När ett barn som är så pass stort som Y och därmed har viss förmåga att styra sitt beteende insisterar på att göra något som antingen sätter dem själva eller andra i fara, eller gör tillvaron outhärdlig för andra i deras närhet. Och att säga till på skarpen inte hjälper. Vad är då rimligt att göra?
Är att ta ett rejält tag i ungen och lyfta in honom i sovrummet och stänga dörren att gå för långt? Jag tycker personligen inte det. Särskilt inte om det är så att han faktiskt är hyfsat medveten om att han jävlas med dig. En del av det man måste lära sig i livet är ju hur långt man får gå gentemot andra människor. Och det låter för mig som han var långt över den gränsen här, till och med om du som förälder tycker att han ska få gå längre med dig än han gör med någon annan.
(Att ruska om och daska till, jo det skulle jag också tycka är över gränsen. Och liksom du tror jag att det finns ett stort mörkertal. Jag kan inte minnas att jag själv någonsin blev utsatt för något hårdhäntare än en uppmaning om att ifall jag skulle bete mig på det sättet så fick jag gå ut i hallen och göra det, inte bland folk. Men det behövdes sannolikt inte heller hårdare tag än så, jag var inte särskilt obstinat, bara hetlevrad.)
"trotsandet och jävlandet är en naturlig del av deras utveckling, liksom utforskandet av var mina gränser går"
Visst. Och du har ju inte tänkt att installera någon slags kadaverdisciplin. Det är bara frågan om hur mycket trotsande och jävlande som du låter dem utöva innan du sätter en gräns.
Tror du att det hade fungerat att låta honom tröttna på att trilskas (och det inte hade fått honom att gå helt i baklås av hunger, menar jag)?
Är det OK att _hålla på_ att skrika otidigheter till sin mamma om man är fem år och har ont i halsen? En sak är att bli arg och förbannad och ledsen och inte kan kontrollera sig. Men någonstans bortom den tredje minuten eller så övergår det ju från en tillfällig känsloyttring till en medveten handling man fortsätter med.
Tack för förstående och inte fördömande kommentar! Inte för att jag förväntat mig annat från dig, utan för att det finns så mycket skenhelighet och tabu kring detta.
SvaraRaderaSåklart finns det en gräns även för en femårings uppförande, och det är väl den han försöker hitta antar jag.
Ärligt talat vet jag inte om han någonsin hade tröttnat på att trilskas. Jo, det är klart att han hade, men det hade nog tagit orimligt lång tid. Någon gång när jag är utrustad med enormt tålamod kanske jag skulle prova det.
Helga, i kväll har jag exploderat mot min femåring. Explosionen innefattade MYCKET argt ryt samt upplyftning i soffan medelst argt grepp. Nu har jag uruselt samvete, har bett honom om ursäkt (fick till svar när jag berättade att jag ångrade mig: "Men varför gör du så då mamma?" varpå hjärtat nästan brast av skuldkänslor) samt som någon slags botgörelse? försök att rycka upp mig? köpt boken Raising your spirited child på Itunes.
SvaraRaderaVille bara skicka en hälsning till dig denna lördagskväll och tacka för att du vågar skriva om det svåra och viktiga.
Nu ska jag ta ett glas vin och försöka övertala mig själv att jag är good enough, trots allt.