2014-05-12

The Worst Fight of All

Så hette ett kapitel i en av min amerikanska barndoms förnumstiga böcker, som handlade om Helen Keller. När hon var sex år, blind och döv och alldeles oregerlig, fick hon en lärarinna vars omsorger hon till en början avvisade å det bestämdaste.

Idag har vi haft ett sjujävla bråk, Q och jag och O. Ett av de värre hittills men något säger mig att vi har fler i samma paritet att vänta. Herregud.

Till att börja med är vi alla trötta. Det blev varken idrott eller musik för Q i fredags. Han sov i min säng den natten, jag i O:s, O i gästrummet och Y i storebrors (ett inte helt ovanligt arrangemang, frågor på det?). I vargtimmen väcktes jag av ynkliga gnyenden och kluckanden. Q, behöver du - och så var olyckan ett faktum. Hela sängen, sänggaveln, en del av väggen och nattduksbordet och vi själva förstås, nerspydda.

Fast så mycket värre blev det faktiskt inte. Vi andra har klarat oss undan med feber, huvudvärk och snuva. Med tanke på att detta är Q:s tredje magsjuka i livet och att Y hittills inte haft det alls är vi lyckligt lottade.

Imorse var det tjafsigt. Q klättrade på grannens trappa och välte nästan ner hennes krukor, fortsatte att klättra trots min tillsägelse, slog på ballonger upphängda i en buske och slutade inte trots grannens tillsägelse, gick bakom mig och trampade mig på hälarna, svarade nosigt när jag bad honom låta bli, gjorde exakt samma sak en stund senare för att retas. Då exploderade jag, varpå Q började storgråta och inte ville gå till skolan. Försoning, kramar, bön om att jag ska vara med i skolan, löfte om att på torsdag, kanske, måste kolla med jobbet först.

Efter skolan ville jag inte släppa iväg Q till kompisen att leka, jag ville ha hem honom på mellanmål och läsläxa först. O är fortfarande rejält sjuk och jag tänkte mig att jag skulle hjälpa honom genom att klara av läsläxan innan jag åkte till kören.

Det blev praktfiasko, härdsmälta, vad ni vill. Jag vet ingen människa i världen som behandlar mig så jävla illa och respektlöst som min son gör, tidvis. Heller ingen annan som visar mig så stor kärlek och ömhet, det är sant. Och de känslor som väcks i mig.. det är himmel och helvete, det går inte att säga annat.

Fy fan vad svårt det är detta. Ibland tänker jag att jag borde distansera mig, utveckla en sköld, ett skydd, inte låta mig dras med i Q:s stormar. Inte bli så arg, besviken och sårad när han bär sig åt. Jag är nästan lika barnslig och primitiv som han ibland. Men ibland tänker jag också att det måste finnas ett värde i att vara autentisk och nära, närvarande och på riktigt. Om du gör mig illa blir jag arg och ledsen och visar det. Du är mitt älskade barn som jag gör vad som helst för, men jag är också en människa precis som du. Om jag utvecklar ett skal, skulle kärleken kunna tränga igenom då? Hur blir livet tillsammans om man omger sig med sköldar?

En och en halv timme senare låg vi i alla fall på min säng och Q läste sin läxa för mig. Sedan gjorde vi pärlplattor, åt middag och så var det läggdags. De sov före klockan åtta vilket är synnerligen välbehövligt.

Det gick ju ganska bra ändå, säger O, och jag antar att han har rätt. Vi höll ut, var konsekventa utan att kränka honom, växeldrog, och till sist lugnade han sig. Ändå känner jag mig så jävla ledsen och sliten.

Ikväll bryter jag mot två levnadsregler: jag gav fan i kören och jag tänker äta godis fast det bara är måndag.

På nattduksbordet (det avtorkade) ligger boken The Explosive Child. När jag orkar.

14 kommentarer:

  1. Läs boken när orken återvänder. Har också en krutdurk nu i åk 4. "Skalet" jag har utvecklat (och som inte alltid håller ...) är lugn & tålamod som gör oss båda gott. Tror inte en sekund (varken i stundens hetta eller efteråt) på att min son med vilja gör mig illa. I pressade, överbelastade lägen är det jag som får ta emot hans ilska och frustration. Det är ju det jag är till för.

    Men det har varit slitigt och tagit mycket tid att komma hit. Att släppa alla föreställningar om hur han / man / jag "borde" vara / göra. Skam att han en unge som inte uppför sig! Jag kan vara arg för att det är jobbigt & slitigt osv med upprepade bråk - ja. Att bli besviken och sårad - försöker släppa det för det finns alltid skäl till varför sonen gör som han gör. Han gör så gott han kan och är inte här för att leva upp till mina förväntningar. Möjligen kom han just till oss för att få tröga mig att ändra en del ingrodda vanor och föreställningar :) ...

    Skönt med en fin & lugn kväll. Mer sån't! God återhämtning och fortsatt resa.

    Maria

    SvaraRadera
  2. Tack Maria, dina ord gör gott. Skönt att höra att det finns andra.

    Visst har du rätt, jag borde sansa mig. Eftersom jag har ett häftigt temperament borde jag verkligen, verkligen försöka distansera mig. Oftast kan jag se Q för den lille pojke han är. Jag tycker t ex att jag har lättare att göra det än vad min man har, fast han inte har samma temperament som jag har. Han är mer auktoritär, vilket är en strategi som sällan funkar på Q.

    Ja, ja, this too shall pass.

    SvaraRadera
  3. Att sansa sig är ju bara så apsvårt för mig... Där har Ross Greene fått mig att ändra fokus från att försöka att inte bli vrålarg själv till att sonen i fokus och vaska fram vad det är som gör att sonen brister nu och vad han behöver just nu. Skulle vara roligt om du ville skriva något när (om) du har läst boken!

    Sov gott
    Maria

    SvaraRadera
  4. Bråk här idag med. Trötta barn och trött förälder ingen bra kombination här - allt bra tills kompisen gick - då släpptes all trötthet/gnäll/frustration fram...och jag skulle vilja ta om, göra rätt vara perfekt.../Stella

    SvaraRadera
  5. Jag lever ju inte med en explosiv åttaåring men väl med en explosiv 48-åring... Eftersom det bara är vi två i familjen tog jag länge de där explosionerna personligt, och eftersom jag är explosiv själv härjades det en hel del.

    Långsamt har jag lyckats bli bättre på att inte reagera så, bättre på att tänka att så reagerar han men det är inte riktat mot mig. Därmed blir jag inte arg, och slipper allt det obehagliga som kommer med min inre reaktion och uttrycken för den. I vårt fall blåser det förstås därmed över nästan direkt, för vi är ju två vuxna.

    Jag tänker att det är knepigare med en åttaåring som antagligen i praktiken riktar sin ilska mot dig. Men det är ju bara för att du är närmast och att du ibland är budbäraren av det ovälkomna budskapet att han inte får göra som han vill. Inte för att han vill dig illa. (Han vill ju att du ska gå med honom till skolan! Blir glad och lättad när du kommer och hämtar honom när han varit otröstlig i skolan!)




    SvaraRadera
  6. Fortsättning på kommentaren ovan: När jag nu så småningom har lärt mig detta vad gäller interaktionen ovan, så har jag också kommit att se hur det ofta är samma sak som händer när jag blir fly förbannad i andra sammanhang. Jag tar det för personligt, ser bara mitt begränsade perspektiv, som dessutom ofta är snedvridet.

    Jag har inte lärt mig att kliva utanför mig själv i alla situationer, men jag ser värdet i det!

    (Och det är något helt annat än att ha en sköld)

    SvaraRadera
  7. Tack för mycket värdefulla kommentarer, allihop!

    Jag ska absolut läsa boken så snart det finns plats i liv och huvud, och berätta vad jag tycker om den. Jag har läst OM Ross Greene på flera olika ställen, så förväntningarna är höga.

    Så klart finns det ett värde i att kliva utanför sig själv. Jag är nog, vågar jag påstå, fantastiskt bra på att göra det i jobbet. Det härjas och gapas en hel del på mitt jobb, och fälls snipiga kommentarer, men det tar jag aldrig personligt. Herr Snäll (min chef alltså) gick i taket häromdagen över ett mejl som var riktat till oss båda, och synnerligen dumt. Du bara skrattar du, sa han halvt uppgivet, halvt beundrande. Sedan formulerade vi ett svar tillsammans.

    Den enkla förklaringen är förstås att jobbet bara engagerar mig till en viss gräns medan ingen står mitt hjärta närmare än Q. Han kan utan vidare få mig att gå i spinn genom att bete sig på ett visst sätt, säga vissa saker, och han vet förstås precis vad han ska göra.

    Givetvis förstår jag vad ni menar, givetvis vet jag att Q älskar mig, och inte med uppsåt eller vid sansade vätskor skulle göra mig illa.

    Fast ändå.. det här är nästan läge för ett eget inlägg.. När jag ser in i hans ögon ibland när han är som argast, och när jag är det, då vill vi faktiskt göra varann illa. Så primitiva är vi i stundens hetta. Jag vet inte om det finns något värde i att sätta ord på de allra svartaste känslorna, men jag vet inte heller om det är värdefullt att förneka dem. Det jag vet, däremot, det är att Q inte är ensam om denna starka aggressivitet. Jag känner samma sak, men jag har förstås lättare att kontrollera den.

    Jo, och en kommentar om att det är jag som får ta emot ilskan för att jag är närmast och är budbäraren. Det stämmer förstås, och det stämmer också i den meningen att det är jag som är närmast rent känslomässigt. För han KAN behärska sig när det gäller andra, fröken i skolan t ex, morfar, mormor, farmor, i viss mån pappa.

    Jag köper det, att det som Maria skriver är det jag är till för. Men det är tungt ibland. Det är en tröstande tanke att det kanske är ett gott tecken att Q vågar utmana mig på ett sätt som jag aldrig någonsin utmanade någon av mina föräldrar. Jag hade aldrig vågat härja eller bråka så, jag var för rädd för deras reaktion. Det är väl bra att han känner sig trygg med mig? Eller? Eller är han bara ouppfostrad?

    SvaraRadera
  8. Han är bara så trygg med dig, därför vågar han. Jag tror att jag var likadan mot min mamma. Jag visste att hon klarade allt (att hon sedan flippade ut totalt senare är en helt annan historia... det behöver ju inte du göra).

    SvaraRadera
  9. Läser gärna mer om boken när du läst den!

    Känner själv att jag har svårt att sansa mig när 3,5-åringen drar igång (senast idag vid hämtningen från helvetet) och att jag gärna skulle vilja ha mer tålamod. Samtidigt läste jag någonstans (det kan tom har varit i din blogg) att det är inte bråken som är avgörande för relationen i familjen utan tiden däremellan. Och jag tror precis som du säger att ibland så behöver barnen se att mamma är bara människa hon med. Även om jag skulle vilja spara på de tillfällena till mer sällan. (Och kanske inte bryta ihop just på gångvägen hem...)

    Vill också säga att jag i ett behov av läsning läst igenom dina tidigare inlägg, och oj vad jag fått massa insikter när det gäller relationen till mina barn! (Plus en hel del när det gäller jobb och jobbsökande.) Tack för det!

    SvaraRadera
  10. Hej,
    Jag ville bara säga tack för detta inlägg och många andra som det. Jag är en trogen men tyst läsare och det är just din förmåga att dela med dig av föräldraskapets djupaste problem och din generositet att också göra det som håller mig kvar. Tack för att jag får ta en titt in i ditt vardagsliv och kanske lära mig något också.
    Katarina

    SvaraRadera
  11. Det där med att titta in i varandras svarta blickar och för ett ögonblick tänka hat, det känner jag igen från egna hätska sammandrabbningar över banala ting med den enda min närstående som också är explosiv.

    Kanske uppstår det först när man kombinerar starka känslor för varandra med explosivt temperament? Och är en oundviklig konsekvens av det?

    (Kan inte minnas att jag känt så i något annat sammanhang. Minns inte att jag blev så arg PÅ mina föräldrar, även om jag minsann blev ARG som barn. Och de var/är inte alls lika häftiga till temperamentet som jag).

    SvaraRadera
  12. Tar mig friheten att fortsätta på detta intressanta tema :)!

    Håller med Jenny på ett sätt att det är tiden med familjen utöver bråken som är viktigast. Jag är ändå kluven kring det tänket för vi blir ju alla så trötta av bråk, kan bli modfällda och behöva mycket stillsam återhämtning så i perioder när vi haft det riktigt bråkigt med ett av våra barn blir det inte så mycket "god, glad" tid att fylla på med mellan bråk & återhämtning.

    Helga, du fick mig också att fundera över de där svarta blickarna och känslorna vi har under bråket. De finns absolut i min och sonens bråk också. I stunden är det blodigt allvar men efteråt tror jag inte att jag tar så allvarligt på att det har hatats en stund för då är ädlare känslor i farten. Kanske är fast i mitt Ross Greene-träsk att leta förklaringar? Ja, barn och föräldrar "hatar i stunden" när hunger / stress / trötthet / missförstånd / hopplöshet regerar men med mat i magen, en tupplur osv är de svartaste känslorna om inte borta så klart mer bleka. Här tror jag vi kan lära barnen att ett och annat rejält bråk är OK OM vi landar på fötter tillsammans, har släppt ut hatet och öppnat för fridfullare känslor.

    Nu mot sängen för att vaccinera mot eventuella törnar i morgon! Finns mycket som kan gå snett hemma hos oss i maj med utflykter, avslutningar, kalas och sista läxorna ...

    Tack för "samtalet"!

    Maria

    SvaraRadera
  13. Hej,

    Jag känner igen mig så väl, jag har en snart åttaåring dotter som kan provocera mig som ingen annan. Bråken är uppslitande och ibland utan behärskning. Jag vill inte distansera mig, men försöker ta ansvar för att uttrycka det jag känner på ett ansvarsfullt sätt, men det lyckas inte alltid och då försöker jag be om ursäkt och förklara att mammor är också människor och gör dåliga saker ibland. Jag brukar också tänka att det är bra att visa att jag inte behöver vara perfekt utan får misslyckas ibland, det kanske lär henne att vara snällare mot sig själv i framtiden.

    Hälsningar Johanna

    SvaraRadera
  14. Hej,

    Jag känner igen mig så väl, jag har en snart åttaåring dotter som kan provocera mig som ingen annan. Bråken är uppslitande och ibland utan behärskning. Jag vill inte distansera mig, men försöker ta ansvar för att uttrycka det jag känner på ett ansvarsfullt sätt, men det lyckas inte alltid och då försöker jag be om ursäkt och förklara att mammor är också människor och gör dåliga saker ibland. Jag brukar också tänka att det är bra att visa att jag inte behöver vara perfekt utan får misslyckas ibland, det kanske lär henne att vara snällare mot sig själv i framtiden.

    Hälsningar Johanna

    SvaraRadera