Hjärtskärande

Sent på kvällen messar min svåger och frågar hur vi mår. Han och syster ska träffas i helgen och äta lunch och han vill fråga, äsch han vet inte vad han vill fråga, han bara hoppas att vi har det bra.

Jag svarar och vi småpratar lite fram och tillbaka. Och jag begriper förstås vad det är han vill fråga, men inte kan eller vågar formulera. Vad vill hon? Har hon sagt något till dig? Hur ska jag bete mig när jag träffar henne? När bestämmer hon sig? Hur ska jag göra för att det blir rätt?

Mitt hjärta blöder för dem båda. Snälle gode fine svåger som går och väntar på ett eventuellt besked. Lilla starka tuffa syster som just nu är ensammast i världen, som går mot strömmen och vars beslut alla i hennes omgivning väntar på. När vi var i Berlin vaknade hon tidigt varje morgon och gav sig ut och sprang. Hon var kort i humöret, framför allt mot mamma och snabbare och bitskare i repliken än vad hon brukar vara, och det vill inte säga lite.

Det där livet, man blir inte klok på det. Men internet är fanimig en bra grej, för när jag håglöst googlar på dikter om livet, vad hittar jag om inte detta:

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

(Edith Södergran)