Mattekris

Idag var det dags för vab igen, denna gång med snorig Y.

(Det vill säga, först steg jag upp i ottan och tränade ett aptungt crosstrainingpass. Ville bara säga det.)

Jag hade precis avslutat min lyxigt långa frukost och läst ut DN när O ringde. Fröken i skolan hade ringt honom och berättat att Q var hysteriskt ledsen för något, men att han vägrade berätta vad. O hade försökt prata med honom men inte förstått något. Och eftersom jag ändå var hemma, kunde jag gå och prata med honom?

Jag slängde förstås på mig ytterkläderna och tubbade ovillig Y att stänga av surfplattan. Mer eller mindre otrevliga scenarion for genom mitt huvud. Mobbning, elaka kineskommentarer, eller vad? Strax ångade vi in i skolan och möttes av fröken, som generat och lite skärrat hoppades det var okej att hon ringt, Q hade sagt att mamma var hemma med lillebror, vet inte alls vad som hänt, han har aldrig varit ledsen i skolan förut.

Rödgråten Q kom tassande och satte sig hos mig och efter en stunds lirkande berättade han att han räknat matte tillsammans med några kompisar i ett avsides rum, och så hade han blivit så ledsen över att han kommit efter de andra, med matteuppgifterna alltså. Vi bestämde att han skulle få följa med mig hem och ta matteboken med sig, fröken visade vad de skulle gå igenom.

Fröken är som jag tidigare sagt relativt ung och oerfaren, den här klassen är hennes första egna. Men vad jag än har haft att säga om henne tidigare så ser och uppskattar jag hennes engagemang. Hon klappade om Q, hon tycker verkligen om honom, och det är besvarat, det syns så tydligt.

På hemvägen var Q sitt vanliga jag igen. Han förklarade att han blivit lugnare av att prata med pappa, fast det kanske inte verkat så. Men vet du Q, en sak som du är verkligt bra på, det är att förklara och beskriva hur du känner. Igår till exempel när jag först inte ville låta dig ha de där pyjamasbyxorna för att det inte var dags att byta ännu, och du förklarade för mig att de är extra sköna eftersom de är så stora, då fick du ju ha dem, när du hjälpte mig att förstå varför du ville det. Kom ihåg det, du kan verkligen förklara bra. Mm, svarade Q. Men det är mycket lättare att förklara för någon som man är familj med.

Så kom vi  hem och så satte vi oss att räkna matte, lösa korsord och måla målarbok. Bilden av vad som egentligen hade hänt i skolan började klarna. Q hade alltså inte suttit i stora klassrummet, där fröken finns tillgänglig för frågor, där man kan rita och förklara på stora tavlan, utan fått tillåtelse att gå undan till ett annat rum med några barn, inte hans vanliga kompisar. Min brutala gissning att han ganska snabbt börjat tramsa och busa istället för att räkna verkade träffa rätt. Han hängde med huvudet och sa trumpet att P och L räknade mycket fortare än han fast de tramsade också, och när han insåg det blev han ledsen.

Åter till matten, som inte beredde honom några som helst svårigheter vad gäller begripligheten. Som tidigare konstaterade jag och irriterades av att han har svårt att koncentrera sig på uppgifterna. Eller svårt, förresten? Han försöker inte ens. Det som intresserar honom, det gör han. Lösa sudoku eller korsord. Vissa mattetal. Men snabbt blir det tråkigt.

Jag är inte större pedagog eller tålmodigare än att jag efter en stunds milda tillsägelser som övergick till tjatande, sa till på skarpen. Nu är det så här att du fick komma hem från skolan idag men det betyder inte att du är ledig och får leka. Matten ska göras, punkt slut. Men vi kan ta många pauser, äta lunch, leka och fika emellan.

Det blev en härdsmälta förstås, en ganska rejäl. Mitt i värsta skrikandet och dörrsmällandet ringde O, och jag gick undan och pratade med honom en stund, jag behövde det. Jag beskrev det som jag trodde hänt i skolan.

Vad jag känner igen mig, suckade O. Va, gör du? Du har väl aldrig fått sådana känsloutbrott som Q? Nej, inte precis, men känslan av att tramsa och fåna sig när man egentligen borde plugga, att hela tiden veta att man borde skärpa sig men inte kunna motstå frestelsen, och så ruelsen efteråt.

Jo minsann. Vi är ju olika sorter, och var det redan i skolan. Jag var en plugghäst och O en drönare. Visst drönade jag en hel del på Chalmers, det ska erkännas, men aldrig i grundskolan eller gymnasiet.

Varför jag inte gjorde det vet jag inte riktigt? Starkt överjag? Starka om än outtalade förväntningar hemifrån? God pedagogik som faktiskt gjorde skolan rolig? Det senare stämmer till viss del men inte helt. Matte tyckte jag aldrig var särskilt kul, det var först när jag fick min älskade mattefröken i gymnasiet som matematikens skönhet på riktigt gick upp för mig.

Skolföljetongen fortsätter. Jag lär mig minst lika mycket som Q, om inte mer.

När läxan var klar fick han massor av beröm för att han härdat ut. Sedan la de pärlplattor och vi sjöng åttiotalslåtar. Sean Banan har dammat av både Diggi-loo diggi-ley och Ooa hela natten så jag fick dyka djupt ner i minnets arkiv.

Imorgon har han idrott och musik, favoritämnena. Det blir nog bra.