The Worst Fight of All

Så hette ett kapitel i en av min amerikanska barndoms förnumstiga böcker, som handlade om Helen Keller. När hon var sex år, blind och döv och alldeles oregerlig, fick hon en lärarinna vars omsorger hon till en början avvisade å det bestämdaste.

Idag har vi haft ett sjujävla bråk, Q och jag och O. Ett av de värre hittills men något säger mig att vi har fler i samma paritet att vänta. Herregud.

Till att börja med är vi alla trötta. Det blev varken idrott eller musik för Q i fredags. Han sov i min säng den natten, jag i O:s, O i gästrummet och Y i storebrors (ett inte helt ovanligt arrangemang, frågor på det?). I vargtimmen väcktes jag av ynkliga gnyenden och kluckanden. Q, behöver du - och så var olyckan ett faktum. Hela sängen, sänggaveln, en del av väggen och nattduksbordet och vi själva förstås, nerspydda.

Fast så mycket värre blev det faktiskt inte. Vi andra har klarat oss undan med feber, huvudvärk och snuva. Med tanke på att detta är Q:s tredje magsjuka i livet och att Y hittills inte haft det alls är vi lyckligt lottade.

Imorse var det tjafsigt. Q klättrade på grannens trappa och välte nästan ner hennes krukor, fortsatte att klättra trots min tillsägelse, slog på ballonger upphängda i en buske och slutade inte trots grannens tillsägelse, gick bakom mig och trampade mig på hälarna, svarade nosigt när jag bad honom låta bli, gjorde exakt samma sak en stund senare för att retas. Då exploderade jag, varpå Q började storgråta och inte ville gå till skolan. Försoning, kramar, bön om att jag ska vara med i skolan, löfte om att på torsdag, kanske, måste kolla med jobbet först.

Efter skolan ville jag inte släppa iväg Q till kompisen att leka, jag ville ha hem honom på mellanmål och läsläxa först. O är fortfarande rejält sjuk och jag tänkte mig att jag skulle hjälpa honom genom att klara av läsläxan innan jag åkte till kören.

Det blev praktfiasko, härdsmälta, vad ni vill. Jag vet ingen människa i världen som behandlar mig så jävla illa och respektlöst som min son gör, tidvis. Heller ingen annan som visar mig så stor kärlek och ömhet, det är sant. Och de känslor som väcks i mig.. det är himmel och helvete, det går inte att säga annat.

Fy fan vad svårt det är detta. Ibland tänker jag att jag borde distansera mig, utveckla en sköld, ett skydd, inte låta mig dras med i Q:s stormar. Inte bli så arg, besviken och sårad när han bär sig åt. Jag är nästan lika barnslig och primitiv som han ibland. Men ibland tänker jag också att det måste finnas ett värde i att vara autentisk och nära, närvarande och på riktigt. Om du gör mig illa blir jag arg och ledsen och visar det. Du är mitt älskade barn som jag gör vad som helst för, men jag är också en människa precis som du. Om jag utvecklar ett skal, skulle kärleken kunna tränga igenom då? Hur blir livet tillsammans om man omger sig med sköldar?

En och en halv timme senare låg vi i alla fall på min säng och Q läste sin läxa för mig. Sedan gjorde vi pärlplattor, åt middag och så var det läggdags. De sov före klockan åtta vilket är synnerligen välbehövligt.

Det gick ju ganska bra ändå, säger O, och jag antar att han har rätt. Vi höll ut, var konsekventa utan att kränka honom, växeldrog, och till sist lugnade han sig. Ändå känner jag mig så jävla ledsen och sliten.

Ikväll bryter jag mot två levnadsregler: jag gav fan i kören och jag tänker äta godis fast det bara är måndag.

På nattduksbordet (det avtorkade) ligger boken The Explosive Child. När jag orkar.