När vi satt på flygplatsen och drack kaffe, medan mamma var på egna strövtåg, reflekterade syster över sin inställning till sina åldriga föräldrar. Hennes jämnåriga vänner börjar just inse att föräldrarna är gamla och kan dö snart. Hon ler överseende, det har hängt över henne sedan hon var liten, hon med sin gamla pappa. (Som alltså inte är min pappa, utan min styvfar, kanske jag ska förtydliga).
Men konstigt nog känner jag mig ungefär lika färdig med mamma som med pappa, sa hon tankfullt. Hon är egentligen inte någon väldigt viktig person i mitt liv längre. Sorgligt men sant.
Jag svarade att jag läst ett citat av Jesper Juul en gång, att man ofta har olika kontakt med sina föräldrar. När en förälder dör, sörjer man kanske men inte mer. När den specielle föräldern dör, oavsett hur gammal, då känner man sig plötsligt alldeles ensam i världen. Så var det för mamma när morfar dog, det vet jag. Så blir det för mig när pappa dör.
Så känner jag inte alls, för varken mamma eller pappa, svarade hon. Bara för dig. När du dör, då blir jag alldeles ensam.
Lilla syster.
Och så har vi bestämt att när Shakespeare fyller femhundra år, om femtio år den 23 april, då kommer hon att tänka på mig. Det känns fint.
Vilken sann tanke av Juul. Min pappa lever, men det är för mig som vore han död. Men när mamma dog, trots att hon varit dement i tio år, var det som om ljuset slocknade. Jag minns att jag spelade "du måste finnas" många många gånger den sommaren. Och jag känner mig verkligen alldeles ensam, trots man och barn, åtminstone i vissa avseenden.
SvaraRaderaVackert, Helga! Hör att din lillasyster både kan reflektera "out of the box" och tar chansen att uttrycka sig väl. Som sin storasyster.
SvaraRaderaFint och mycket tänkvärt. Modigt av din syster att formulera just de tankarna.
SvaraRaderanär jag läser detta, undrar jag om det är något som din syster berättat för er mamma att hon känner så? Jag tycker att det hade varit smärtsamt att få veta att något av mina vuxna barn känner så, men trots allt bättre att veta så man kan släppa den relationen. Släppa den fysiskt, i den egna privat tanken i den inre verkligheten där man tillbringar sin mesta tid, där finns den kvar.
SvaraRaderaEva
Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaEva, jag tror inte min syster har formulerat detta till mamma. Varför skulle hon det, det skulle förmodligen bara såra henne, helt i onödan. Men jag tycker nog att det är ganska naturligt att som vuxet barn känna att man är "färdig" med sina gamla föräldrar. Hur du menar förstår jag faktiskt inte riktigt, skulle du som förälder släppa den fysiska relationen med ditt barn om du fick veta att hen kände sig färdig med dig?
Frågan om vem som är en viktig person i ens liv kan jag visst inte riktigt släppa.
SvaraRaderaMan kan ju vara färdig med en förälder på ett sådant sätt att man vill bryta med denne, men jag tror inte att det är vad din syster tänker?
Det är nog inte aktuellt för de allra flesta.
Däremot är det väl ganska naturligt och vanligt att man kommer till en punkt i livet då ens föräldrar är viktiga i det att man älskar dem och uppskattar dem, men där man inte längre anser att deras roll i ens liv är viktiga. Det är inte deras uppfattning som väger tungt när man fattar viktiga beslut. Man kanske inte ens diskuterar sådana med dem.
Det vill jag hävda är på det hela taget sunt.*(Men jag är inte psykolog, jag är en vanlig, om än hyfsat reflekterande människa. Det finns säkert många vägar dit. Min, och alla de som jag sett på nära håll (mina föräldrar i förhållande till sina föräldrar, min man i förhållande till sina föräldrar), har gått över att man kommit att leva så olika liv att den enes begreppsapparat inte har mycket att säga över den andres liv.
Det jag läser hos din syster och dig är att det också finns ett inslag av att mamma så många gånger har visat att hon inte förstår, kanske av personliga skäl snarare än skilda omständigheter (din mamma och din syster har ju trots allt samma yrke), att det också har bidragit till att din syster inte räknar med mamma som en viktig person.
Men jag har kanske helt fel.
*På ett sätt är jag där med min pappa (och min mamma lever inte längre), samtidigt som jag vet att när han dör blir jag på ett annat sätt alldeles ensam i världen. Känslomässigt, för att jag vet att ingen står så genuint odiskutabelt på min sida som han gör.
Åh, annannan! Precis just det, att någon står odiskutabelt på min sida. Det gjorde mamma, alltid. Alltid. Nu gör ingen det och det är en otrygghet.
SvaraRadera/samma anonym som överst