Ännu en anledning till att jag gillar mitt jobb

De senaste veckorna har jag tidvis haft svårt att komma ihåg varför jag aktivt valde att börja jobba för herr Snäll, det mest aktiva och informerade val jag gjort gällande en arbetsplats. Tjafs och missförhållanden har präglat tillvaron i lite för hög grad. Dessutom har jag varit borta mycket, i över tre veckor har antingen jag eller något av barnen varit rejält sjuka.

Men häromdagen fick jag en fin påminnelse. Det började i lunchrummet, det är då man ser folk från andra avdelningar än ens egen. Påfallande många hälsade på mig och frågade hur jag mådde, att jag varit sjukskriven några dagar var tydligen allmänt känt.

Så satte jag mig vid ett bord mittemot en kvinna som jobbar med helt andra saker än jag, men som jag känner lite grann. Hon deltar i ett av mina projekt och gör ett utmärkt jobb. Vi har småpratat lite, jag vet att hon har en son i samma ålder som mina pojkar. Deltar i samtalet gör också en tredje kvinna. 

Jag hör att det pratas politik vid bordet intill, jag är fortfarande uppfylld och chockerad av valresultatet. Rent statistiskt borde var tionde av mina kollegor ha röstat på Sverigedemokraterna, men jag hoppas att det inte är så. Jag undrar i mitt stilla sinne vad de här kvinnorna har för sympatier.

De pratar om andra saker, fysiska likheter. Jag tycker ju ibland att din son liknar dig, säger den tredje kvinnan.

- Ja, men det är en omöjlighet.

- Hurså, undrar jag, är han din styvson? (Att pojken inte är adopterad har jag klart för mig.)

- Nej, det är min fru som har fött honom.

Och jag blir spontant så jävla glad, vilket förmodligen syns. För hon ler också, stort och glatt. Vi ser varann, och vet var vi har varann.