Mamma och hennes döttrar

Nu är det fyra veckor sedan jag var i Berlin med mamma och syster, minnet av resan börjar blekna något. Innan det är alldeles borta vill jag skriva om det. Först: det var en lyckad och trevlig resa, låt mig bara slå fast det. Jag är, vilket torde ha framgått, mycket förtjust i Berlin och längtar redan tillbaka.

Den perfekta kylskåpsmagneten. Lady Day på Berlinmuren. Ja, livet är vackert.

Relationsmässigt var det både prövande och intressant. Man kan nog säga att både mamma och syster befinner sig i varsitt kristillstånd, vilket de förstås hanterar på helt olika sätt.

Min syster är enklast att beskriva. Hon är - begripligt nog - lättad och stressad på samma gång. Lättad av att dödläget i hennes äktenskap är brutet, efter en lång tids limbo har hon äntligen kunnat och vågat agera. Stressad av att hon behöver agera ytterligare, det har blivit så att nästa steg tycks vara hennes att ta. Hennes man (och resten av världen) väntar på hennes besked om hur hon vill ha det, fortsätta eller inte?

Dessutom jobbar hon mycket, på ett krävande arbete där hon bokstavligen har människors liv i sina händer*. Det är inte konstigt att hon vaknar tidigt, att hon ger sig ut och springer varje morgon. Hon sa själv att hon märker att hon blivit lite nojig och kontrollerande, till exempel kring sitt matintag. Jag noterade att hon är smalare än på länge. Men jag märkte också att hon slappnade av mer och mer under resans gång, att hon åt ordentligt, att hon landade.

Det är inte svårt för mig att veta hur jag ska vara ett stöd för min syster. Jag frågar hur hon mår, hon svarar, vi har rak kommunikation. Jag säger det jag tänker om henne och hennes man, och hur jag skulle ha agerat i hennes ställe. Samtalen går inte runt utan framåt. Redan första kvällen pratade jag med henne om hennes vassa repliker till mamma. Retar du dig så mycket på henne? Tror du att du kan försöka låta mer passera, uppamma större tolerans, så att resan blir dräglig? Syster suckade. Jag vet, jag blir vass och snärtig utan att riktigt tänka på det. Det är bra att du säger till mig.

Mamma mår sämre än vad hon själv begriper, tror jag. Men som vanligt vill eller kan hon inte betrakta sig själv och sitt agerande, hon är känslostyrd och omedveten. Nu var hon uppfylld av oro över min syster och kunde inte låta henne vara ifred. Först efter några dagar tillsammans såg jag mönstret. Det skymdes först av systers fräsande åt mamma, som förstås gjorde stämningen ganska spänd. Men efter min första storasystriga tillrättavisning förstod jag syster bättre. Mamma är på henne hela tiden, i stort (äktenskapet, framtiden) och i smått (lämna inte leriga springskor i hotellkorridoren). Syster reagerar och regredierar och blir nästan tonårstrotsig. Omoget men mänskligt.

För lika lätt som jag har att förstå min syster, lika svårt är det för mig att begripa mig på mamma. Jag tycker att hon reagerar konstigt. Istället för att se min syster, se att hon visserligen mår dåligt men ändå bättre nu än förut, låter hon sig tyngas ner och ryckas med av sentimentalitet och projicerade känslor.

Ja, jag är hård, jag vet det. Jag är också ledsen över att min syster och svåger förmodligen ska skiljas. Men det viktigaste för mig är att de mår bra, om än var och en på sitt håll.

Mamma ville förmedla till min syster att hon förstår henne, att hon vet. Hon ville tala med henne i enrum, och förmedla att hon vet precis hur det är att lämna någon som egentligen är så älskansvärd. Syster rös och fnös, kände sig trängd och nerkladdad, ville avvisa. Hon har ingen aning om hur jag tänker och känner, hon projicerar sina egna erfarenheter på mig utan att lyssna.

Jag känner igen det så väl. När jag krisade och sörjde, då var mamma på mig också. Hon ville ha saker av mig som jag inte kunde ge (försäkringar om att jag mådde bra och inte alls var ledsen), och hon erbjöd saker som jag inte alls var intresserad av (kallprat om oviktiga ting) men sällan det som jag verkligen behövde.

Nu är det en konstig känsla att stå utanför den där dödsdansen, när jag känner den så väl. Den gör nästan lika ont att betrakta som att utföra, eftersom de som dansar nu är två personer som jag älskar mycket. Men det är skönt att slippa. Skönt att få vara den som lyssnar och tröstar, inte den som krisar.

När jag står utanför ser jag förstås klarare. Jag ser att mammas oro och omsorg också maskerar en ganska stark aggression. Förut förnam jag den bara, och det gör säkert syster också - det är därför de så kallade omsorgerna klingar falskt och är svåruthärdliga. Nu ser jag ilskan mycket tydligt. Sluta med de här dumheterna med att må dåligt! Var lycklig, för helvete, unge! Sluta ge mig ångest!

(Det första mamma sa när hon hörde att syster och svåger skulle separera var: Ja, man undrar ju vad man har gjort för fel som förälder.)

Sista kvällen låg vi länge vakna, jag och syster, vi kunde inte sluta prata. Mestadels om mamma. Imorgon ska jag vara snäll mot henne, sa syster beslutsamt. (Det gick sådär).

Sista kvällen var vi också på operakonsert i den vackra franska domen på Gendarmenmarkt, som möjligen är världens vackraste torg.

*Syster berättade att hon fått beröm på jobbet, så fint beröm att hon fått tårar i ögonen. Men, sa hon sorgset, jag vill inte berätta det för mamma. För jag vet att hon inte kommer att lyssna. Hon kommer att utbrista att hon är stolt, och i nästa andetag kommer hon att berätta om hur mycket beröm och uppskattning hon får på sitt jobb.

Som jag känner igen det.