Mamma ringer och förhör sig om pojkarna. Jag berättar kortfattat om läxhärdsmältan i måndags. Hon skrattar lite. Jag minns hur fruktansvärt arg och upprorisk jag kände mig när jag var tvungen att lära mig psalmverser utantill i småskolan, säger hon. Och morfar och mormor vet du, med sin gudlighet. Jag vrålade väl till elva på kvällarna innan de där sabla verserna äntligen satt. Å, jag minns hur arg jag var.
Det har du aldrig berättat, säger jag. Jag trodde att du var snäll och duktig i skolan. Ånej, säger hon. Båda mina barn har varit mycket snällare än vad jag någonsin var.
Av någon anledning känner jag mig lite upplivad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar