Surstund

Sitter på tunnelbanan på väg till kören och tycker obestämt synd om mig själv. Huvud och hals gör lite ont, undrar om O:s monsterförkylning från förra veckan hunnit ikapp mig.

Jag borde väl egentligen bädda ner mig med en kopp te. Men på söndag är det konsert, och jag missade förra repet.

Är så trött, så trött. Borde vara glad, för detta ska vara roligt, och är det egentligen. Har länge haft ett halvskrivet inlägg liggande om det roliga med kören. Varför skriver jag aldrig klart det utan bara gnälliga?

Jag är trött, men inte för att jag jobbat för mycket eller ägnat mig åt fel eller tråkiga saker. Jag har tillbringat mycket tid med barnen, riktigt mycket, och utan att läsa den kloka boken om arga barn har jag klarat av några Q-strider på ett bra sätt. Han är också värd beröm, förresten.

Vuxentid har heller inte saknats, jag har träffat min syster och två andra vänner. Borde alltså vara tankad och påfylld, och det är jag väl i någon mening också. Men inte i alla tankar, bara.

Om Iprenet inte kickat in i pausen åker jag hem.