I bilen på väg till jobbet hör jag på radion om den unge regissörens död. Trettiosex år, undrar om det är självmord. Senare under dagen bekräftas det, han tog sitt liv.
Jag värjer mig för rubrikerna, de känns skenheliga och gamaktiga. Ändå läser jag dem. Och framför allt tycker jag att det är modigt och bra att familjen berättar att det var så det var.
Elvahundra människor väljer varje år att självmant avsluta sina liv. Försöken att göra det är långt fler. Forskning visar att de flesta självmordsförsök görs på impuls, och att de som räddas ofta ångrar sitt försök inom ganska kort tid. Många gör upprepade försök, men absolut inte alla.
Självmord får oöverskådliga konsekvenser. En kvinna i min familj tog sitt liv tre år innan jag föddes. Hennes barn är nära pensionsålder idag, hennes barnbarn som hon aldrig träffade börjar bli vuxna. Ändå påverkas vi alla av hennes sjukdom och död, nära femtio år efter att hon valde att dö.
För lite mer än tio år sedan hade jag självmordstankar. De kom efter några år av livskris och olycka över barnlösheten. I efterhand förstår jag att de var ett symptom på en ohållbar situation. De var fruktansvärt skrämmande. Jag berättade aldrig för någon medan jag hade dem.
En natt låg jag vaken, vi var på Sommarön. Jag tänkte att jag skulle gå upp och gå ner till vattnet och simma ut tills jag inte orkade mer. Men på golvet bredvid min säng sov hunden. Att gå ut utan att väcka honom var lika otänkbart som att lämna honom instängd i huset, han hade börjat skälla. Och hade jag gått i sjön, hade han följt med. Det ville jag inte. Jag låg kvar och grät.
Idag förstår jag det knappt, varken den skruvade logiken eller att jag kunde ha dessa fasansfulla tankar. Jag hade ju så mycket att leva för redan då, för att inte tala om hur jag har det nu.
Men så är det. Man är inte sig själv, och man skäms. Man kämpar i tysthet, vi gör det alla, både vi som haft tankarna och vi som stått bredvid.
Men vi borde prata mer om det. Mycket mer.
Här finns mer att läsa. Lova mig att ni gör det.
Vårdguiden om självmordstankar
Fakta om självmord
SPES, prevention och stöd till anhöriga
Kan bara instämma i att detta är viktigt. Sviterna i min släkt efter ett självmord på 50-talet är påtagliga och då har ändå de efterlevande klarat sig bra psykiskt och på andra sätt ...
SvaraRaderaMaria
Jag har för mig att Hanna Hellquist i sitt Vinterprogram som handlade nästan uteslutande om självmord berättade att när det i media rapporteras om ett dödsfall att "Polisen misstänker inget brott" så betyder det visserligen just det men också är kod för att man antar att det var självmord.
SvaraRaderaJag har tänkt på det sedan dess, varenda gång jag sett den frasen.
På sätt och vis kan det ju upplevas som respektfullt att använda en mindre direkt beskrivning, men den här koden är mer än omskrivande, den är oförståelig om man inte vet.
Och har förstås att göra med tron att man inte ska tala om självmord för att inte locka någon i det, en total missuppfattning som det ju också görs upp med på länkarna du anger.
Så himla bra skrivet! Dock är det ca 1500 personer per år som tar sina liv. Inte 1100. En hemsk och skrämmande siffra. http://suicidezero.se/
SvaraRaderaHälsningar J