I flera dagar har jag ömsom undrat om jag håller på att bli sjuk, ömsom anklagat mig själv för att simulera. De senare tankarna kommer sig dels av att sjukan varit av smygande karaktär, dels att jag inbillar mig att jag är en alltför bekväm natur.
I söndags avstod jag från veckans springtur, mer av tidsbrist än något annat. På natten till måndagen sov jag illa och vaknade med halsont. Det var inte värre än att det gick över efter morgonteet, så jag åkte till jobbet. Väl där kände jag mig ändå lite risig, stod ut till klockan tre och åkte sedan hem för att samla kraft inför kvällens körrepetition. Som ändå gick förvånansvärt bra, och tur var väl det eftersom det drar ihop sig till konsert.
På tisdagen stannade jag hemma och vilade, och tillbringade dagen på soffan i sällskap med Netflix. Det var så pass stärkande att jag på kvällen kände mig helt övertygad om att jag bara inbillade mig och letade ursäkter för att maska från jobbet.
Onsdag jobbade jag sålunda, och det var också den enda dagen i veckan då jag verkligen hade viktiga saker att uträtta. När de var utförda framåt eftermiddagen kände jag mig återigen dålig. Jag förklarade för herr Snäll att jag åker nu, och imorgon förmiddag ska jag göra mammografi, så jag kommer först efter lunch.
Torsdagens program var sålunda mammografi, åka till jobbet och därifrån direkt till extra körrepetition. Efter en del pusslande med bilar, cyklar och hämtningar var O och jag ense om de logistiska arrangemangen.
Torsdag morgon grydde med strålande väder. Jag tog för ovanlighetens skull tunnelbanan och betraktade bistert mina sommarglada medsystrar. Sandaletterna smattrade, de blommiga klänningskjolarna fladdrade.
Själv får jag aldrig till det där. Klänningar och kjolar ligger ostrukna, benen är både ludna och blåbleka och förresten får jag ofelbart skoskav så fort värmen kommer. Givetvis så också denna dag, fast jag bar ett par pålitliga trotjänare. Svettig, med skoskav och ömma bröst efter mammografin gick jag konsekvent på den skuggiga trottoaren och tänkte att värme är överskattat. Mer än tjugofem grader behöver det inte bli för min skull, nej tack.
Plötsligt insåg jag att det nog inte bara var värmen som spökade. Hade inte O:s sjuka veckan före haft ett liknande förlopp? Jag åkte hem och konstaterade att får man halvligga i skuggan av ett parasoll och betrakta vita syrenklasar mot blå himmel, då är sommarvärme betydligt mer uthärdlig.
Men inte orkade jag åka till kören på kvällen. Och möjligen förklaras min griniga observation angående den uppväxande generationens artighet av mitt hälsotillstånd.
För idag fattar till och med jag att jag är rejält sjuk. När huvudet värker så att jag inte ens orkar läsa tidningen, när jag somnar så snart jag lägger den åt sidan, när det enda som lockar mig i matväg är glass, när jag inte ens orkar ta mig till soffan utan stannar i sängen.
Utanför fönstret susar ekarna. Hela morgonen har jag lytts till glada rop, Q:s skola har haft friluftsdag på ängen nedanför våra hus. Ibland har jag tyckt mig höra hans röst.
Jag ska messa O om att köpa lite glass till mig. Nu ska jag bli frisk. Hoppas jag blir det till på söndag, men om inte får kören klara sig utan mig.
När jag känner att jag aldrig mer kommer att bli riktigt glad utan att veta varför, när jag är övertygad om att den roliga delen av mitt liv nu är förbi och att jag aldrig mer kommer att känna mig lätt och lycklig igen och några timmar senare känner ledvärken och smärtan i huden krypa sig på och jag inser att jag bara håller på bli sjuk - vilken lättnad det är! Det kan man liksom bota med tid och vila.
SvaraRaderaGod bättring och lycka till med konserten. Min nya kör hade konsert förra veckan och som jag har saknat det! Lycka. Vackra vita vår av Stenhammar, bland annat. Spotifiera den om den inte är bekant.
Nej, den är inte bekant men när jag letar både på Spotify och Youtube hittar jag bara gräsligheter av Lotta Engberg och Christer Sjögren, och de handlar inte om våren. Så tipsa gärna om en länk!
SvaraRaderaVi ska bl a sjunga Stemning av Alfvén, som också finns tonsatt av Stenhammar. Men Alfvéns version är vackrare.
Ah, den heter Vårnatt. Den börjar med orden Vackra vita vår. Texten är bitvis lite krystad men budskapet är fint.
RaderaVad glad jag blir när du ser ditt inlägg om att tack ska sitta i ryggmärgen i ett delvis annat ljus :)! Är uppvuxen med att den typen av regler alltid gäller, följer i a f tack-regeln själv men har inte barn som av olika skäl kan fungera så till 100% (eller ens till 50% just nu). Då är det bättre att gilla läget och tänka om. Andras barn vet jag ju än mindre om varför de inte tackar.
SvaraRaderaGanska befriande och jag är lite stolt över att kunna lära om på denna punkt. Det är bra att tacka men det är ingen stor sak att kunna eller inte kunna som barn. Även om det hugger till inombords om gästande barn i mina öron blir för "gå-på"iga och "ska-ha"iga. Kanske nästa sak att ta itu med för mig - att bara säga stopp eller fördela om utan att värdera eller hetsa upp sig.
Krya på dig!
Maria
Maria, jag vet. Du bidrar till min uppfostran och utbildning i de här frågorna!
SvaraRaderaGivetvis förstår jag att det kan finnas många (goda) skäl till att barn uppför sig på ett sätt som inte passar in i de sociala koderna. Men om skälet bara är att föräldrarna har låtit bli att lära dem (vilket jag faktiskt tror att det är i det här fallet, föräldrarna själva är rätt buffliga), då är det synd. Mest om barnen.
Svårt det där. Liksom frågan hur mycket man "får" ogilla vissa barn. Eventuellt ett ämne för ett eget inlägg.
Jag kanske ska tillägga att den unge personen ifråga inte är den av kompisarna med diagnos inom autismperspektivet. I det fallet hade min tolerans varit betydligt större.
Hej igen kloka Helga!
SvaraRaderaKomiskt att jag skrivit detta och sedan, efter en tjocksmock vecka för både stora och små, var det dax för 9-åringens födelsedagskalas i söndags eftermiddag.
Mitt barn var pirrig, hade varit vaken på natten (händer aldrig) och vaknat sex. En tredjedel av gänget hade tältat med sin idrottsklubb och avslutade lägret en timme innan kalaset ... Barnen var skittrötta efter veckan och det blev tjafs om vem som skulle vara i vilket lag, vem som skulle sitta vart, vem som hade nuddat vem på studsmattan. I den situationen blir jag måttligt trevlig och vill styra & ställa varpå mitt barn tar ut sin trötthet mot mig.
Lärdom: ha inte kalas med förväntan om lite gap & skrik efter tjocksmocka veckor i maj -även barnen i vanliga fall anses som väldigt välartat och rara mot varandra! Tror jag ogillade alla barn där en stund och avböjde önskemål från några att få vara kvar längre när 2 timmar hade gått.
Om nå'n sa tack minns jag inte faktiskt :)! Hade fullt upp med min och andras trötthet!
Maria