Jag tycker inte att mina barn är några under av väluppfostran. Men när Q har kompisar på besök hoppar jag riktigt till. Mina barn säger ja tack eller nej tack när man frågar om de vill ha något. De frågar innan de går från bordet och de tackar för maten. Jag tänker inte ens på det, inte förrän jag träffar barn som svarar Mm eller Nä och stirrar oförstående när jag fyller i med jatack eller nejtack. Lite ställd blir jag också, hur mycket ska man uppfostra barn på besök?
Inom mig tackar jag både mamma och mormor. Många småborgerliga dumheter har de präglat mig med, men att tacka ska faktiskt sitta i ryggmärgen.
Inom mig tackar jag både mamma och mormor. Många småborgerliga dumheter har de präglat mig med, men att tacka ska faktiskt sitta i ryggmärgen.
3-åringen på BVC häromveckan när han såg vaccinationsprutan.
SvaraRadera- Nej tack, nej tack, NEJ tack! (Tyvärr utan makt i frågan).
Att man fyller i ja,tack mm åt barnens kompisar tror jag är bra så länge det är glatt och helt utan syrlighet.
Stella utan småborgligt arv - blir mycket nyfiken på vad de småborgliga dumheterna kan vara...
Å, stackarn! Vad sött ändå.
SvaraRaderaJag har fullt med historier om fånigheter som mormor hade för sig, fånigheter som mamma länge var starkt kritisk till men som hon nu - till min stora häpnad - börjat anamma. Det måste vara åldern.
Som att ha en särskild diskhandduk till knivarna. Förutom den särskilda till händerna och den till övrigt porslin, då. Jag kan verkligen inte se poängen.
Mormor hade också mängder med ideer om hur man skulle föra sig, och framförde dem gärna med snipigt tonfall. En dam sitter aldrig med korslagda ben t ex.
Senast jag besökte mamma funderade jag mycket på detta, och funderade på att formulera mina tankar. Kanske jag gör det.
Småborgerligt förresten, det är ju bara ett ord. Men mormor själv skulle ha hållit med. Var det något hon ville vara var det småborgerlig. Hon var oäkta barn till en bonddotter (mycket kapabel och kärleksfull sådan) och kämpade i hela sitt liv för att nå någon sorts acceptans. Utan att förstå att det var hon själv som var den strängaste domaren.
Mycket sen kommentar här, men jag har tänkt så mycket på det här "oäkta barn till en bonddotter". För det var min gammelmormor också. Eller kanske snarare dotter till en piga, för några generationer tidigare hade gården lurats av min anfader och det blev pigar, drängar och statare av släkten.
SvaraRaderaGammelmormor fick aldrig veta vem som var hennes pappa. Troligen var det bonden där hon gick piga. Eller hans son. Gammelmormor själv blev mjölkerska på Ultuna, och drygt 20 år gammal blev hon själv på smällen, och barnet blev min mormor. Gammelmormor hade inte en tanke på att gifta sig med losern som hon råkat i olycka med, men tyvärr råkade hon få ett barn till med honom, och då såg hon ingen annan utväg. Det blev ett ganska trist äktenskap, de knegade på som statare ända tills stateriet upphörde. Då flyttade de till Värmdö och fortsatte jobba på bondgård, och sen till Gustavsberg där min gammelmorfar fick blanda porslinsmassa till Blå Blom-serveisen.
Mormor körde vidare på oäktingtraditionen, men han åtminstone gifta sig med min morfar innan bebisen föddes. Och inte ett dugg småborgerliga blev de, de var urstolt arbetarklass (jag skrev om det förra första maj, här: http://ankaspringer.wordpress.com/2013/05/01/forsta-maj/), men deras fem barnbarn är nu fil kand, ek kand, tandläkare, civilingenjör och sjukgymnast. Och VI är ganska småborgerliga allihopa.