Rädsla, skam och tröst

Måndag förmiddag och jag är ensam hemma, jag ska vara hemma en dag till för att bli riktigt frisk (det blev ingen körkonsert för mig igår, tråkigt men oundvikligt). Jag hade svårt att somna igår efter valvakan och nu vid tidningen väller det över mig. Trött, hungrig och hostig är jag också och det är kanske därför känslorna övermannar mig till den grad att jag rentav gråter en stund över valresultatet. Det svenska och det europeiska.

Man kan förstås argumentera att 90% av de svenskar som röstade (vilket bara var något mer än hälften, vilket i sig är något att skämmas över) tog ställning mot främlingsfientlighet, men det är en klen tröst i sammanhanget. Jo, jag skäms, det gör jag. Jag kan inte se de 10% som något annat än ett uttryck för okunskap, omänsklighet och oginhet. Gång på gång har Sverigedemokraterna visat att deras politik inte handlar om annat än att värdera människors liv och rättigheter på olika sätt.

Vi som bor i ett land som varit förskonat från elände, världskrig och ekonomiska kriser, på både lång och kort sikt, vi som åtnjutit hundratals år av obruten fred och demokratiska traditioner, vi borde veta och handla bättre. Skamligt är vad det är.

Efter en stund snyter jag mig och lägger tidningen åt sidan och lyssnar på musik. Konsten är alltid en tröst. Mitt nästa inlägg kan ses som en hyllning till Fi, som jag förvisso inte röstade på, men vars framgångar ändå gläder mig stort.