Om konsten att läsa och skriva

De senaste dagarna har jag lugnat ner mig avsevärt angående skolan.

Det är som det är, det blir som det blir. På många sätt är det en mycket bra skola, det tycker jag fortfarande.

Följande text är i mångt och mycket reaktioner både på det som hänt i skolan och en del läsarkommentarer. Jag har filat på den till och från i någon vecka och vill få den ur mig.

Detta med att Q ska läsa högt för oss i minst tio minuter varje dag, är en sådan där fråga där jag har gjort en helomvändning sedan jag fick barn och detta barn började skolan.

Hade någon frågat mig för tio, fem, bara tre år sedan, hade jag tillstyrkt och dessutom passat på att fräsa lite på temat slöa föräldrar som inte kan lägga ens tio minuter på sina stackars barn. Idag tycker jag att frågan är långt mer komplex än så.

Att läsning är viktigt, det viktigaste man lär sig i skolan, det behöver ingen övertyga mig om, då missionerar man för de redan frälste. Hade man inte kunnat räkna ut det själv finns det väl dessutom massor med undersökningar som visar detta med all önskvärd tydlighet. De barn som lär sig läsa tidigt klarar skolan bättre. Den som klarar skolan tidigt klarar den bättre sedan. Lyckad skolgång är direkt kopplad till önskvärda parametrar senare i livet. Och så vidare.

I höstas fick vi en text från vår ambitiösa lärare, med tips om hur man som förälder väcker och underhåller barnens läslust. Den inleddes med ett (troligen tillskrivet) citat av Einstein att om man vill ha intelligenta barn ska man läsa sagor för dem. Jag läste de tio punkterna och konstaterade självbelåtet att vi uppfyller dem till punkt och pricka. Jag har alltid läst mycket för Q och Y, det är något av det roligaste jag vet. Jag läser mycket själv, åtminstone mer än genomsnittet. O läser han också. Vi prenumererar (givetvis) på en dagstidning samt ett antal andra tidningar. Biblioteket går vi ofta till. Vårt hem är belamrat med böcker, jag vågar mig inte på en gissning. Tusentals snarare än hundratals. Barnböcker har vi fler än hundra, skulle jag tro.

Ändå slår jag bakut inför den välmenande men ack så präktiga uppmaningen att lyssna till Q:s högläsning i tio minuter varje dag. De första kvällarna gick det förvånansvärt bra, Q läste för någon av oss vid läggdags innan vi övergick till högläsning av Harry Potter. Första kvällen valde han sin Legobok, andra kvällen en Kalle Anka-pocket. Tredje kvällen läste han varannan sida i en bilderbok. Hans förslagne far har beställt en bok med Bellmanhistorier på Adlibris, den kommer att göra succé. (Tala om att uppoffra sig för sina barn, vi hatar bägge roliga historier i allmänhet och Bellman i synnerhet. Bara Norgehistorier är värre.)

Sedan blev det helg och så blev det ny vecka och beslutsamhetens friska hy bleknade betänkligt. Tio minuter, det låter ju futtigt. Men tro mig, de är inte helt lätta att passa in. Hell hour brukar man benämna den tid som förflyter mellan hemkomst och då middagen står på bordet. I en idealvärld hade jag eller O kunnat laga mat och Q sitta på en pall och högläsa för oss. Men nej, det funkar inte. Då är alla trötta och hungriga. Direkt efter maten skulle kunna funka, om vi bara orkade och kom ihåg det. Fast då måste vi övertala leksugen Q som redan suttit stilla en bra stund vid matbordet och som nu vill komma loss och leka. Oftast kommer vi ihåg vid läggdags, då gäller det att klockan inte blivit för mycket och ungen för trött.

Min poäng är att om inte vi, de redan frälste, alltid orkar eller hinner eller prioriterar som det så vackert heter, då tror jag att många andra inte gör det heller. Och vilka barn till vilka föräldrar är det som sannolikt har svårt med läsningen? Som kanske halkat efter redan från början? Som kanske fortsätter att halka efter? Vilka barn blir hjälpta av den här sortens påbud?

Jag förstår argumentet att barn måste träna på läsning, och att läraren inte hinner lyssna på alla. Men om det är detta som krävs av alla föräldrar, då tror jag vi går en dyster framtid till mötes vad gäller läskunnighet.

(Nu har jag inte ens gått in på aspekten att läsning helst ska vara lustbetonad och rolig och drivas av nyfikenhet och läshunger, inte av tvång och påbud. Suck, suck, suck.)

Skrivningen, då. Era kommentarer stöder den känsla jag redan hade att det är lite tidigt att tjafsa med sjuåringar om snygg handstil. Dessutom känns det tämligen urmodigt. Vacker handstil är snart lika utdött som dronten. Jag skriver nog ovanligt mycket för hand - åtminstone mer än alla mina kollegor, eftersom jag till skillnad från de flesta för ganska noggranna anteckningar på möten och liknande. (Detta inte för att jag är ambitiös, utan för att jag annars helt slutar lyssna.) Trots detta är min handstil numera under all kritik. Jag som lärde mig amerikansk snirklig skrivstil kluddar nu något förfärligt. När jag för några månader sedan skrev en tenta under några timmar, värkte det i händerna efteråt. Att skriva för hand är uppenbarligen en förmåga som försvinner om den inte tränas.

Återigen har jag svängt i en fråga. Jag skulle önska att skolarbetet i första hand vore roligt och lustbetonat. Att sitta och plita bokstäver med stor möda är inte roligt, inte för någon. Bättre att vänta tills den motoriska förmågan finns där. Och förresten tycker jag inte att följande alster skäms så mycket för sig. Själv skrev jag inte finare än så här när jag var sju år, på den gamla goda tiden:

Sista ordet överlämnar jag till grundrektor Ludvig Hagwald.