Silverblom

Jag är förstås inte nödbedd, det här var riktigt roligt. Texten är helt autentisk, någonstans har jag kanske råkat korrigera kommateringen. Enligt frökens anteckningar läste jag sagan högt för klassen den 25/11 1981.

Det var en gång för länge sedan ett kungarike. I riket fanns det naturligtvis en kung, som bodde i ett slott i utkanten av landet. Kungen hade en gemål, som var den fagraste kvinnan som stod att finna i sju riken. Men kungen och drottningen var mycket sorgsna, ty de hade inget barn.

Huvva, känns nästan lite synskt det här.

En dag, när drottningen satt och broderade, höjde hon plötsligt blicken och såg de vackra, vita, nästan silveraktiga körsbärsblommorna utanför sitt fönster, Hon tog en blomma mellan fingertopparna och mumlade tyst: "Körsbärsblom, körsbärsblom, giv mig ett barn som kan glädja mitt hjärta."

Och med ens såg drottningen till sin häpnad hur en liten skir varelse steg upp ur en körsbärsblomma. "Din bön är hörd" sade den lilla älvan med kristallklar röst "inom hundra dagar skall du få en dotter, och henne skall du kalla Silverblom. Så försvann hon.

Redan som elvaåring var jag en otålig natur, tydligen. Varför vänta nio månader? Det är ju ändå en saga.

Men det var sant som hon sade, ty efter hundra dagar födde drottningen en vacker dotter. Hon hade guldgult hår och blå ögon. Hon rörde sig lätt som en älva och spred glädje i hela slottet. Speciellt tyckte hon om sin gamla barnpiga som kunde berätta de underbaraste sagor. Hon tyckte också om den gamle stalldrängen som lärde henne rida lika bra som en man.

Men en dag, när prinsessan var femton år, blev hon utlovad till prins Aloysius av De Ödsliga Bergens Land. Detta gick inte Silverblom med på. Men hennes far var obeveklig. Slutligen gick Silverblom i vredesmod till den gamle stalldrängen. "Grachek!" ropade hon "giv mig en springare, den bäste i ditt stall! Eldig som ett lejon, lydig som ett lamm, snabb som vinden och stark som min vilja ska han vara." Grachek bugade sig.

Aloysius? Grachek? Det förra är nog inspirerat av Sherlock Holmes, säkert förekommer någon slem Aloysius som bifigur. Sebastian Flytes nallebjörn kände jag inte till. Men Grachek? Det måtte jag ha hittat på själv. Och kravspecifikationen på hästen är ganska magnifik, tycker jag.

Sedan gick Silverblom till sin barnpiga. "Lina, gör i ordning en matsäck, ty jag ska rymma från prins Aloysius och min far", sade hon. "Ja, prinsessa" svarade pigan "men jag är rädd att jag måste betala med mitt huvud om kungen får reda på det här". "Nej då", svarade prinsessan "vi ska hålla detta hemligt. Gör i ordning maten nu."

Silverblom är tydligen ingen man muckar med.

Inom mindre än en timma var Silverblom redo att ge sig iväg. I ränseln hade hon hon mat och dryck, och vid sidan en pilbåge och koger. Men hon visste inte vart hon skulle. Vid vägskälet stannade hon och funderade. Slutligen bestämde hon sig för att rida in i skogen. Hon red och red, och slutligen kom hon till en glänta med en skogsbäck, där hon slog läger.

Länge levde Silverblom där, och snart spreds ryktet om den sköna jungfrun som levde ensam i den stora skogen. Många riddare försökte komma åt henne, men hon höll dem borta med sina pilar, och hennes vänner djuren hjälpte henne.

Som sagt, tuff tjej det där.

Så blev det krig i landet mellan Silverbloms far och den beryktade Prins Aloysius, "riddaren som ingen man vågar strida mot". När Silverblom hörde det, bestämde hon sig för att hjälpa sin far. Hon kallade på sin tama hind, och sade till honom att ta ett brev till Grachek, stalldrängen och den kungliga smeden. I brevet bad hon Grachek att smida en stark rustning och skicka en budbärare med den att lämna den i skogsbrynet i solnedgången.

Nu börjar vi ana vartåt det barkar. Och en tam hind måste väl varje sagoprinsessa hålla sig med . Fast är inte hind ett femininum? Så praktiskt att Grachek är både hästkarl och smed.

Nästa morgon gömde Silverblom sig i skogsbrynet. Vid solnedgången såg hon en budbärare lägga paketet en bit ifrån henne. Så fort han gått, sprang Silverblom fram och tog paketet med rustningen hem till gläntan. Hon provade rustningen och fann att den passade precis. Nästa dag klädde hon sig i rustning och steg i sadeln och red iväg till slagfältet.

Mmm.. det här med förflyttningar blir ju snabbt tjatigt. Men större författare än jag har problem med det.

Kungen hade redan förlorat många män, och Prins Aloysius såg ut att vinna. Men då red Silverblom fram. Hon sköt tusentals dödande pilar mot Aloysius män, och vid solnedgången red hon bort. När kungen kom hem skyndade drottningen emot honom och frågade hur det hade gått. "Bra" svarade kungen "när läget var som mest kritiskt, stormade en riddare fram, klädd i rustning och endast pilbåge och pilar till vapen. Han sköt ner tusental av Aloysius män, och i solnedgången försvann han."

Kungen verkar inte ha förstått att han är med i en saga, han borde anpassa sitt språk därefter.

Nästa dag kom Silverblom åter, och det gick på samma sätt som förut. På den tredje dagen hade hon dödat så många av Aloysius män att det var ingen annan råd än att prinsen själv gav sig ut på slagfältet. När Silverblom såg honom red hon fram för att slåss. "Usling", skrek Prins Aloysius ursinnigt, "vet du inte att ingen man vågar strida mot mig?" "Ingen man, nej" ropade Silverblom "men en kvinna!" Därmed slet hon av hjälmen och en vild kamp började. Slutligen lyckades Silverblom rikta en pil mot Aloysius bröst, och han föll död ner från hästen. Silverblom vände och red tillbaka till sin far, som mållös tittat på.

"Mitt barn", ropade kungen under strömmande tårar, "var det du som var den djärve riddarn!" Silverblom sade att det var det, och frågade om hennes far hade förlåtit henne. Kungen svarade ja, och Silverblom följde med hem till slottet, och en månad senare stod hennes bröllop med Prins Dag från Solskenets och Lyckans Land. Och Grachek och Lina levde glada i alla sina dagar och berättade för Silverbloms barn om deras mors äventyr i den stora skogen.

Go Silverblom! Elaka karlar göre sig icke besvär, de ska vara snälla och glada. Samt träda fram ur kulisserna inom en månad.

Mitt eget omdöme är att jag var en god stilist, med undantag av några få klavertramp håller jag sagostilen. Antagligen för att jag läste mycket. Vidare blir jag lite imponerad av kreativiteten som ryms inom den traditionella formen. Att jag hade så feministiska ideal redan vid elva års ålder hade jag helt glömt. Det jag skulle ändra idag är att tajta till handlingen och ta bort vissa longörer, ridande hit och dit och sånt. Men alla är barn i början!