Usch ja. I vardagen uppfattas jag nog som en relativt gladlynt, positiv och konstruktiv person. (Nåja, kanske inte av min man då.) Men innerst inne är jag fortfarande en filifjonka som oroar sig. Som inte alls kan leva i nuet och låta bli att sörja den gryende dagen. Som vill veta, som vill förbereda sig för alla eventualiteter. Var finns nödutgångarna? Exakt hur ser worst case ut? Jag vill, jag måste veta, för jag behöver mäta ut mina krafter och fördela dem så att de verkligen verkligen alldeles säkert räcker hela vägen.
Under barnlösheten var det precis så. Jag planerade och spekulerade och oroade mig och hade ångest. Och gjorde just det, samlade kraft och sparade mig så att jag säkert skulle orka hela den förbannat långa vägen, som faktiskt blev längre och jävligare än vad ens jag hade föreställt mig. Men som slutade i större lycka och harmoni än vad jag någonsin vågat drömma om och hoppas på.
Nu, när jag går och väntar på besked från den senaste provtagningen på min sköldkörtel, tänker jag att det är konstigt att jag inte är räddare. Förvisso vet jag att det med största sannolikhet är ofarligt, och att även om det inte är det, så är chanserna stora för ett fullständigt tillfrisknande. Men sannolikheten att vi skulle ha lyckats med vår första, andra eller tredje, eller kanske fjärde IVF var långt mer överväldigande. Hette det då. Trodde man då. Alla utom jag. Jag var oförmögen att tänka rationellt, att lugna ner mig. Jag bar hela tiden på en växande känsla av katastrof och panik. Jag kanske aldrig får barn. Det kändes värre än att dö. Jag begriper det knappt själv, men jag minns att så var det.
Fast visst är jag trött, och visst förstår jag att jag lever i en anspänning, visst förstår jag att jag håller det ifrån mig. Men ändå. Jag har varit med om det näst värsta - det värsta som kan hända vill jag inte ens uttala, och det gäller varken mig eller min sköldkörtel - och jag överlevde det.
Åter till vardagen, den som levs mellan de omvälvande existentiella beskeden. Om några dagar ska vi alltså resa, tror vi. O är helt inställd på att nu går allting bra. Jag är, min vana trogen, fortfarande filifjonkig.
Visst, det har huvudsakligen med min pessimistiska och läggning att göra. Men, trogna läsare, ni minns väl vad som hände förra gången vi skulle ut och resa långt, då vi skulle göra resan till Y? Just det, Eyjafjallajökull.
(Fast vi kom iväg som planerat, det gjorde vi ju faktiskt.)
Ack ja. Igenkänning på det. Jag som har rest så mycket i jobbet och ändå avskyr jag det förbannade packandet för att inte tala om bokandet av biljetter för att inte tala om harvandet på flygplatser. Erbjud mig en resa i present och du får på käften. (Det enda riktigt dåliga samvete jag har mot min man är att han skulle vilja göra några stora resor till i livet, och jag skiter i om vi någonsin kommer till Patagonien - där han har forskningssamarbete - och inte ens kan uppbåda entusiasm över att tänka på att resa till Brasilien.)
SvaraRaderaMen det är klart att du fixar det. Och det kan väl betraktas som tämligen spikat att worst-case-scenariot inte kommer att inträffa.
För övrigt, att ha rätt och tillräckligt många böcker med sig samt sköna skor och i alla fall något som är rätt för det väder man kan förvänta sig är det enda som är riktigt viktigt. Om man har grön eller blå blus kvittar och skulle man behöva en röd kan man köpa det.
Min man drömmer om Eldslandet. Kanske skulle de göra gemensam sak?
SvaraRaderaFast jag gillar att resa. Det är böket innan jag inte gillar.
Helga