2013-07-04

Resumé

(Varning för magsur text föröver.)

Mina gräsänkemorgnar har varit fridfulla. Jag har ätit frukost under parasollet på vår lilla gård, ofta i sällskap med katten. Jag har läst hela den sommartunna morgontidningen, inklusive följetongen Stenhjärtat av Katarina Wennstam.

Så har jag gnisslat tänder, allt högre och otåligare för varje dag. Följetongen är så erbarmligt usel att jag blir galen. Jag har nog läst allt Wennstam har skrivit, tror jag, och tycker att kvalitén dalar påtagligt. Hennes första reportageböcker om våldtäkt var fantastiska. Hennes första romaner ganska okej. Men den här är riktigt dålig. Kanske är det följetongsformatet som sänker den fullständigt. För håll i er, detta är vad vi vet efter elva avsnitt:

Ett spädbarn har blivit utsatt för svår misshandel.

Kvinnlig huvudperson 1 (advokat) är inte kåt på sin man.

Kvinnlig huvudperson 2 (polis) är kåt på sin fru.

Mor till ovan nämnda polis är dödligt sjuk i cancer.

Mor och far till ovan nämna spädbarn häktas misstänkta för misshandel.

Men - kan det vara den minderårige brodern som är skyldig?

Och - familjen har visst en barnflicka?

Ojojoj, tala om cliffhanger.

13 kommentarer:

  1. Mäh. Jag som gladdes lite åt att DN hade en kvinnlig författare i sin följetong. Svenskan har alltid bara gubbar, känns det som. Just nu: Håkan Nesser. Förra sommaren: Måns (eller heter han Mons?) Kallentoft, också skittunn story, med konstig adoptionshistoria i Vietnam. Innan det: Teodor Kallifatides, helt värdelös memoar som till 25 % handlade om bögskräck (han kallade alla bögar för "rövborrar").

    Är inte alla adoptionshistorier i skönlitteratur jättekonstiga och dåligt researchade, förresten? Har du läst Snabba Cash? (Eller om det är uppföljaren?) Polisen där ska adoptera, och då kommer tanterna från adoptionsBYRÅN hem till honom och hans fru och typ tilldelar dem en ettåring från Estland. Då är ju ändå Jens Lapidus advokat, ingår inte familjerätt i juristutbildningen?

    (Det här var för övrigt ännu ett avsnitt av följetongen "Anka, sidospårens mästare, lämnar blajiga kommentarer och viker av från ämnet å det grövsta.)

    SvaraRadera
  2. Jag har faktiskt läst Snabba cash, men den historien hade jag förträngt. Å andra sidan tror jag att just Jens Lapidus är jävligt svag på bakgrundsresearch. Minns en diskussionstråd någonstans som handlade om detta. Huvudpersonen åker tåg hem till Robertsfors (tror jag det var) för att hälsa på sina gamla föräldrar. Där går han förbi H+M av någon anledning. Det påpekades i tråden att det 1 inte går tåg till Robertsfors 2 verkligen inte finns något H+M där. Hade varit lätt att kolla med ett minimum av research.

    För övrigt - nu sjönk Kallifatides rejält i min aktning!

    För ganska många år sedan körde SvD en följetong av Inger Frimansson, tror jag. Den var bra.

    Blir besviken på Wennstam, att hon frångått dokumentärspåret för att skriva den här skiten. Ja, jag är pretto.

    Och jag älskar sidospår, förresten!

    SvaraRadera
  3. Lapidus går helt bort från min läslista. Han vet ju inte ens hur hans eget efternamn skall uttalas. Hälsn. fru besserwisser

    SvaraRadera
  4. Jag läste första avsnittet i följetongen och tyckte inte om språket. Det flöt inte. Och då läste jag inte mer. Det verkar som att jag gjorde rätt val.

    SvaraRadera
  5. Men så dålig ÄR den inte! Jag har både DN och Svenskan så jag jämför med Håkan Nesser som jag inte ens klarar av att läsa.
    Lisa

    SvaraRadera
  6. Lisa, jag måste erkänna att jag läser den ju ändå, så du kanske har rätt. Menar du att Nesser är ännu sämre? Jag har läst någon bok av honom och tyckte inte han var så pjåkig.

    Frågan är om inte följetongsformatet ställer speciella krav. Inte för inte är Dickens en klassiker. (Som jag dock inte har läst.)

    Nu efter ytterligare ett avsnitt vet vi en sak till: åklagaren är inte kåt på sin fru.

    SvaraRadera
  7. Jag undrar om inte Nesser var i DN typ förra sommaren, förresten? Otroligt jobbig historia om nån som försvann till New York och var döende. Jag orkade inte läsa den, till och med den dagliga resumén var pretto och liksom obehaglig.

    Hur ska man uttala Lapidus, då? Han uttalar det väl med betoning på i:et? Men det gamla klädmärket (är det finskt?) har jag för mig uttalar med betoning på a:et?

    Jag hinner inte jobba i dag, jag måste fundera mer på sommarföljetonger och antepenultimaregler.

    SvaraRadera
  8. Aha, nu fattar jag vad Ullah menar.

    Det är väl samma sak med telefonbolaget Sonera som inte en jävel här i Sverige uttalar på rätt sätt. Det heter väl inte So-NE-ra på finska, eller?

    Alldeles nyligen lärde jag mig förresten det korrekta uttalet av kosmetikan LUM-ene. Vars utmärkta ansiktskräm jag använder, så det är ju bra att kunna uttala det.

    SvaraRadera
  9. Snabbkurs i finskt uttal: emfasen är alltid på första stavelsen, utan undantag. Gäller även namn. Det är lite svårt som finlandssvensk att förhålla sig till namn som Sonera eller Lumene: ska man uttala svenskt eller finskt? Jag menar, namnen betyder ju inget på vare sig finska eller svenska. I praktiken är det så att medierna uttalar på svenska medan folk i allmänhet, svenskspråkiga alltså, uttalar namnen på finska.

    SvaraRadera
  10. Kul att några tycker att en dålig bok/följetong är dålig. Men. Läste ni vad Maria Schottenius skrev om boken i midsomras? Hur ska man kunna lita på hennes omdöme efter det?

    SvaraRadera
  11. Katarina Wennstam30 september, 2013 21:37

    Hej Helga,

    så tråkigt att du inte tyckte om boken. Kanske är du besviken för att jag inte bara skriver reportageböcker längre, och det står dig förstås fritt att ha den åsikten.
    Men personligen ser jag det som en naturlig utveckling att vilja bredda sitt skrivande och nå ut också till en publik som kanske inte annars skulle läsa böcker om mäns våld mot kvinnor, vilket jag också tycker att jag har lyckats med.

    För mig är det viktigt att kunna se sig själv i spegeln och stå för det man skriver, och då menar jag allt jag skriver, också utanför litteraturen, i kommentarsfält mm.
    Det är intressant att du i din bloggpresentation väljer att skriva att man ska ta ansvar för hur man uttrycker sina känslor, med tanke på den ansvarslösa spya det är att skriva så gement elakt om en bok bara för att få den dagens irritation ur sig.

    För din information har också författare känslor, även om dåliga recensioner är förstås den del av skrivandet som inte alltid smakar väl.
    Men också en bloggskribent kan försöka ha en anständig nivå, om man nu har intentionen att det man skriver ska uppfattas som en "recension" (som är den markering du själv har valt över inlägget).

    Jag är som sagt stolt över allt jag skriver, och vet varför jag skriver som jag gör. Från en skribent till en annan kan jag rekommendera att ibland tänka efter innan man publicerar. Ja, så att säga ta konsekvensen av hur man uttrycker sina känslor.

    Hoppas att du i framtiden kan hitta andra författare vars alster faller dig mer i smaken.

    med vänliga hälsningar
    Katarina Wennstam

    SvaraRadera
  12. Bästa troll,

    Välkommen hit, hoppas du läser annat än dissningen av Wennstams bok.

    Tvärtemot vad du tycks tro så står jag för det jag skriver och tänker efter ganska ordentligt innan jag publicerar (inte en recension för övrigt utan en resumé, se titeln). Jag tyckte inte att Stenhjärtat var bra. Jag har uppskattat Wennstams andra böcker mer, möjligen är det (som sagt) så att den inte passar i följetongsformat. Men när vi ändå är inne på ämnet så tycker jag att reportageböckerna är det bästa hon har skrivit och att de verkligen tillförde mig något som läsare. Halvmediokra deckare finns det redan alltför många av, men jag medger att Wennstam belyser ovanliga ämnen i sina deckare. Men det vällovliga syftet räcker inte för mig som läsare. En bra bok ska vara... bra.

    Dåliga recensioner borde höra till en författares vardag, men de flesta är väl inte anonyma som min är. Jag kan förstå att en syrlig text uppfattas som elakare om den är anonym, och därför vill jag förklara mig något. Jag har goda skäl att försöka hålla mig hyfsat anonym, eftersom jag skriver ganska öppet om mina barn och mina relationer till t ex min mamma. Numera är mina känslor mestadels ganska rumsrena men under många år var det inte så. Det var då jag började blogga.

    Nu till varför jag tror att du är ett troll. Jag gissar att Katarina Wennstam, som den orädda och stridbara feminist hon är (och vars åsikter jag nära nog helhjärtat stöder, fast jag har faktiskt bloggat om en debattartikel om Lars von Trier som jag tyckte var dum, den skrev hon tillsammans med Maria Sveland) har gott om fiender som gärna utmålar henne som lite sämre än hon är. Jag har mycket svårt att tänka mig att Katarina Wennstam är småaktig nog att reagera så här på en vanlig läsares åsikt.

    Om du mot förmodan vill lyfta på anonymitetens täckelse är du hjärtligt välkommen att mejla mig på helgaqocho@gmail.com så kan vi presentera oss för varandra under våra riktiga namn.

    Hälsningar

    Helga

    SvaraRadera