Nu har jag jobbat halvdag, kört hem via konditoriet, ätit lunch och semlor med min man och mina barn, sovit i tjugo minuter*, samt druckit två gigantiska koppar kaffe. Egentligen borde jag jobba lite också.
Och så har jag återvunnit fotfästet och hittat min man igen. Imorse hade jag bestämt mig för att ge fan i hans åsikter och söka hjälp och tjata om sömnmedel/Lergigan/melatonin/trolldryck/mirakelmedel som fördriver monster. Men över lunchen pratade vi. O är nästan lika trött som jag, men hans trötthet tar sig ett annat uttryck än mitt. Ju tröttare han är, desto mer biter han ihop. Det går över, säger han. Det vet jag ju att det gör, men jag vill inte bita ihop. Ju tröttare jag är, desto mer vill jag bråka, krångla och ifrågasätta, leta lösningar.
Men nu är vi med på tåget igen, samma tåg, samma vagn dessutom. Vi tror båda att det till största delen handlar om nattskräck. Rådet man får då är att kartlägga barnets uppvaknanden och väcka det strax innan nattskräcken brukar sätta in. Bra, det gör vi.
Men som O påpekar, det är inte bara nattskräck. Han är inte alltid okontaktbar när han vaknar på natten, ibland är han synnerligen medveten och bestämd. Y är inne i en rejäl trotsperiod just nu, och han har aldrig gillat att gå och lägga sig eller sova. Det är en enorm skillnad på honom och Q. När Q fridsamt lägger sig till ro, verkar tycka det är skönt, och somnar på tio minuter, kämpar Y emot. Han tjatar än om vatten, än om att den som inte nattar ska natta. Eller så vill han ligga i vår säng. Eller något annat. När han till sist somnar är det av pur utmattning. Ett nederlag, sömnen tar honom när han sänkt garden. Han är aldrig rädd eller ledsen, utan trotsig och arg.
Numera somnar han i sin egen säng i eget rum, det som han delar med Q, efter den obligatoriska lässtunden. Någon av oss brukar sitta inne i rummet tills de somnar, en välkommen förändring mot förr då vi låg bredvid. Det gick alltid bra med Q som somnade snabbt, men Y brukade stöka runt i sängen som ett jehu.
Lösningen vi tror på nu är att tajta till reglerna lite. Y ska fortsätta somna i sin egen säng. Kanske också utan någon av oss i rummet. Vaknar han på natten däremot får han förstås komma till oss. (Q har alltid gjort det. I stort sett varje natt går han som radiostyrd in till oss och kryper upp bredvid mig, jag vaknar oftast inte ens.)
Detta är precis tvärtemot vår tidigare filosofi att ha barnen nära oss och samsova. Men dels är de ganska stora nu, dels fungerar Y annorlunda än Q.
Som alltid känns det bättre när det finns en plan. Finns en plan finns en väg ut.
* Det blev inte mer eftersom barnens snällhet tog abrupt slut. Inte konstigt, eftersom de varit mycket snälla i en vecka. Jag hade tänkt få sova en halvtimme, men det blev två gånger tio minuter. Nåja.
En tanke som slog mig.
SvaraRaderaDu är kvällsmänniska och brottas med att komma i säng tidigt nog för att få den sömn du behöver.
Ovanpå det har du den avbrutna sömnen pga Y.
För en del människor fungerar det att sova mindre på nätterna och ta en tupplur på eftermiddagen i stället.
Skulle det fungera för dig, tro? (Det är väl en guldstjärnemöjlighet till, att vara tyst och obråkig i 30 min varje eftermiddag så att mamma kan sova)
Onekligen en intressant tanke!
SvaraRaderaTills för så sent som ett par veckor sedan låg vi alltid hos barnen tills de somnade. Det hände titt som tätt att jag somnade då och sov någon timme. Vaknade med kuddränder på ansiktet vid nio-halv tio, fullt påklädd. Sedan var det hart när omöjligt att somna vid den vanliga tiden.
Så en tupplur måste tas tidigare än så, på eftermiddagen. Direkt när vi kommer hem vid femtiden? Ja, kanske. Definitivt värt att pröva!
Ja, det måste ske tidigare på dagen. Och det är en konst att utveckla. Det gäller att passa på när man normalt sett är sömnig, det är då man ska lägga sig på soffan med en skön filt och överlämna sig i Morfei armar.
SvaraRaderaJag är rätt bra på konsten, måste erkännas. Jag måste få en tupplur på lördagseftermiddagen, annars tar jag mig genom eftermiddagen i en dvala. Och jag kan utöva konsten vid behov också vid andra tillfällen. Till exempel när jag reser och tvingas upp i okristlig tid för att hinna med plan vid 6.
Det gäller framför allt att finna rätt balans mellan att ha det bekvämt nog för att somna men inte nog ombonat för att bli sovandes för länge. För min del gäller det att under inga omständigheter gå och lägga mig I sängen. Ovanpå en bäddad säng går bra, eller i soffan. En skön filt hjälper insomnandet. Är man rädd för att sova för länge kan man sätta en klocka. Så lite som en kvart kan hjälpa gott, upp till halvannan timme är OK för mig om jag är riktigt sliten. Inte mer.
Det här varierar från person till person och en del människor kan inte alls med att sova på dagen. Vilket är synd om dem, för det finns få enkla ljuvligheter i vardagen som slår en väl balanserad tupplur!
Du verkar onekligen kunna konsten, annannan! Min pappa kan den också. Däremot påstår mamma med bestämdhet att hon absolut inte kan sova på dagen, då blir allt förstört. Men jag misstänker starkt att det snarare har att göra med att hon sover för länge. Att som du lägga sig på soffan eller ovanpå en bäddad säng är nog smartast.
SvaraRaderaNär jag jobbade på min förra arbetsplats åkte jag mycket tåg och buss, och brukade då nicka till ibland. Det blir ju av naturliga skäl inga långa lurar, men de gjorde faktiskt skillnad, slår det mig nu.
Ännu en orsak till att hata bilkörning.
Innan vi lämnade den fjärran förorten sov jag nästan varje dag på bussen. Ibland både morgon och eftermiddag. Ibland sov jag så djupt att jag glömde om det var morgon eller eftermiddag när jag vaknade. "HerreGUD, jag har glömt att gå av och är på väg ut ur stan igen! Nähä, jag är på väg hem, klockan är halv fem."
SvaraRaderaNu åker jag pendeltåg och det stannar var tredje minut så det är svårt att komma till ro. Dessutom vill jag inte riskera att vakna i Uppsala. Men jag märker skillnad, den där extra nästan halvtimmen gjorde nog att jag kunde vara vaken till 23 utan att bli en bitch deluxe dagen därpå. Det kan jag inte längre.