Ikväll är jag ledsen. Mina ondaste aningar över mejl- och kommentarstystnaden från Rwandamamman besannades idag. Hon blev sjuk i somras, och nu är det slut.
Jag kände henne knappt, tänker jag först, men så bläddrar jag igenom de mejl och kommentarer jag fått från henne. Och den bild jag redan har förstärks och blir tydligare. Generös och omtänksam. Ärlig, saklig och osentimental.
Generöst upplät hon sitt hem åt trötta föräldrar med spralliga barn som suttit stilla i bilen alltför länge. Hemgjord hallonsaft och bullar och smultronplock i en fantastisk gammal trädgård. Lika generöst upprepade hon erbjudandet. Tyvärr kunde vi bara anta det denna enda gång.
Första sommaren med Y, är läget var som mest förtvivlat med tvåbarnschock och sömnbrist hittade jag ett litet paket i brevlådan, innehållande några uppmuntrande ord och ett par chokladbitar. När jag sökte jobb skickade hon mig flera tips.
Omtänksam in i det sista såg hon till att jag - en perifer bekant - fick reda på vad som hänt. Det rör mig till tårar.
Nu får jag aldrig veta hennes tankar om The Women's Room. Ingen gemensam resa till PEI blir det heller. Men när - inte om - jag någon gång kommer dit ska jag tänka på henne.
Ikväll tänker jag på hennes familj och lånar ord av Göran Tunström:
När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
då växer det sly överallt.
Alla dessa goda människor som slutar att finnas.
SvaraRaderaNu blir jag också väldigt, väldigt ledsen.
SvaraRaderaSå fint skrivet Helga. Det säger en del om dig som person med.
SvaraRaderaJättefint skrivet.
SvaraRaderaDet är så många som verkar försvinna nu. En av mina bästa nätvänner (som jag också träffat några gånger irl) dog helt oväntat i sin källare för en månad sedan. Hon var mor till tre unga vuxna som redan mist sin far som små barn. Och min bror grät förtvivlat igår efter att precis ha förlorat en mycket kär vän, som var far till två tonårsdöttrar. Alldeles för ung för massiva hjärnblödningar. Rwandamamman hade jag ingen egen relation till, men jag minns hennes kommentarer mycket väl. Nu har barnen till alla tre nämnda förlorat väderstreck. Och kvar finns vi andra som skall försöka fortsätta sträva vidare fast det känns så svårt och obegripligt.