Igår kunde jag inte somna, för jag låg och tänkte på vad jag skulle skriva om kärleken till olika barn, och jag tänkte också på Lars H Gustafssons fina text om föräldrakärlek, och jag blev ledsen.
Nej, jag var redan ledsen. För strax innan vi skulle lägga oss vaknade Y till, och skrek förtvivlat. Först på mamma, men när jag närmade mig honom sparkade och slog han. Pappa! Han grät förtvivlat och översiggivet medan O borstade tänderna, och lät inte mig komma nära. Jag frågade om jag fick trösta honom och försäkrade att pappa kommer snart, men fick bara ilskna skrik och knytnävar till svar. Först en lång stund efter att O kommit lugnade han sig.
Det brukar inte ta mig särskilt hårt, det där. För jag är glad att jag inte längre är Y:s enda trygghet, den bördan var mig för tung. Och det skäms jag lite över. Så jag är lättad över att O nu är förstavalet, och skamsen över att jag inte är så tålig och mild som en mamma ska vara, och lite ledsen över att bli avvisad.
Där i mörkret, medan jag lyssnade till Y:s hickande gråtsnörvel som jag inte fått lindra, medan jag väntade på att min upprördhet skulle lägga sig, insåg jag att det funnits och finns hinder i vägen för min kärlek till Y. Hur småaktigt det än låter med (visserligen ganska stora) sömnproblem och att han i halvvaket tillstånd föredrar pappa.
Efter en stund steg jag upp och gick till Q:s rum och kröp ner bredvid honom. Med hans varma rygg mot min somnade jag, och sov gott hela natten.
Och så var det morgon, och ut ur sängkammaren kom en rufsig, sömndrucken Y, som bara ville en sak: sitta i knät hos mig och morna sig. Hans armar runt min hals, hans kind mot min axel.
Det är inte natt längre, vi har sovit, och det är bra igen.
Du är en bra mamma som indentifierat problemet. Det är starkt och modigt. Att skriva det på sin blogg hade många dragit sig för. Du är så modig, det kan alla se som läst bloggen ett tag.
SvaraRaderaJag vill inte ge dig dåligt samvete, men jag har själv vuxit upp med en mamma som älskat min syster mer än mig. Hon ställer upp för min syster i alla situationer, mig följde hon pliktskyldigt på första skoldagen, till sjukhus osv. Jag föddes med nedsatt funktion i tarmarna, mamma har ofta gnällt på hur mycket hon fick hjälpa mig, hur smal hon blev, hur jobbigt det var. Det är ju inget som vi barn kan hjälpa, hur vi blivit födda, om vi kan sova på nätterna osv. Jag undrar fortfarande varför min mamma inte älskar mig som hon "ska", alltså som hon älskar min syster. När jag frågar henne säger hon att jag missuppfattat allt, men även min omgivning, inkl min syster, har regerat.
Det påverkar så mycket att märka att föräldern föredrar det andra syskonet. Det är så sårande, för mig har det förstört så mycket. Jag skulle verkligen råda dig att göra allt för att få upp känslorna för Y, så de blir likadana som för Q. Kanske med samtalsterapi? Komma över någon spärr? Släppa ologiskt tänkande? Jag vet inte hur man gör, men det är nog ganska viktigt att ta itu med det så snart man märkt hur det är ställt. Du är en sådan mamma som kan lyckas med det här, som inte sticker huvudet i sanden som många (inkl min mamma) gör. Stort lycka till! Kram!
Tack för din fina kommentar! Den ger mig inte dåligt samvete, utan stärker mig. Förra hösten gick jag i terapi ett tag, bl a för att lära mig hantera min ilska bättre så att den inte gick ut över barnen. Vi pratade också om anknytning och olika känslor inför barnen.
SvaraRaderaJag tror faktiskt att jag har hyfsad koll på det här, om jag vågar vara så tvärsäker. Mycket är vunnet, tror jag, genom att man vågar sätta ord på det. Varje morgon kommer vi lite närmare, Y och jag. Vår gemensamma resa är svårare än Q:s och min, men vi kommer nog fram vi också.
Eller så är vi redan framme? För det är väl klart att jag älskar honom. Något alldeles vansinnigt. Att det sedan inte känns exakt likadant som med Q, är kanske inte någon stor grej egentligen?
Jag skulle önska att de här sakerna var lite mindre tabubelagda. Som adoptivförälder får man lära sig att anknytning inte är något självklart utan något man kanske måste kämpa för. Samtidigt som det (precis som för alla andra föräldrar) är oerhört laddat: man MÅSTE JU ÄLSKA SINA BARN. Lika mycket!
När jag googlade lite håglöst hamnade jag på olika inlägg på t ex familjeliv, fulla av plattityder, där det i olika tongångar försäkrades att alla älskade sina barn lika mycket. Ännu ett bevis på hur laddat ämnet är, tror jag.
En insikt jag fick i terapin var att verkligheten inte ser ut som i mitt huvud alla gånger. D v s det finns dagar då jag varit en alldeles utmärkt mamma, fast jag själv mått dåligt och därmed tyckt att allt varit misslyckat. Jag minns så väl vår grannes upprepade kommentar när hon såg mig och Y de första veckorna efter hemkomst. Han satt som en apunge på mig, ständigt, och jag var helt slut, vilket syntes, och förmodligen beklagade jag mig också över sömnbristen. Hon påpekade varje gång hon såg oss hur tillfreds han såg ut där han satt i min famn. Och det gjorde gott att höra, att ungen var tillfreds, för själv kände jag mig skriande otillräcklig. Fast det kanske jag inte var, för honom? Utan bara för mina egna krav?
Men din mammas beteende är förstås oacceptabelt, samtidigt som jag på ett sätt kan förstå att hon värjer sig för det oerhört smärtsamma i att ha åsamkat sitt barn känslan att inte vara lika älskat. Att vara en dålig mamma är ju det sämsta betyg en människa kan få. En dålig mamma är så väldigt mycket sämre än en dålig pappa, t ex.
Jesper Juul har skrivit att hans erfarenhet är att i stort sett alla föräldrar älskar sina barn, ungefär lika mycket. Men att det är väldigt olika hur bra de är på att förmedla detta till barnen. Tänkvärt, tycker jag.
Vad säger O?
SvaraRaderaOch vad skulle O säga om bägge pojkarna alltid föredrog dig?
Två frågor som dyker upp i mitt huvud när jag läser det här inlägget.
För mig låter det som du ställer aningen orimliga krav. Man gör ju lätt det om man är en ambitiös person och det handlar om ett område som är viktigt för en.
"Och det gjorde gott att höra, att ungen var tillfreds, för själv kände jag mig skriande otillräcklig. Fast det kanske jag inte var, för honom? Utan bara för mina egna krav?"
SvaraRaderaDet gick rakt in i mig. Kraven på att jag som mamma ska vara på ett visst sätt - gärna innan jag kan vara det. Trots att barnet har det bra och är tryggt.
Jag läste inte in nån brist på kärlek till Y, men att något är på ett annorlunda sätt, att det är en annan väg, en helt annan start, och att du skriver så ärligt om det är så betydelsefullt för mig. Tack!
När mitt barn föredrog mig efter den första pappaperioden var jag inte beredd att den skulle bli lång. När det skiftat tillbaka har jag drabbats av - Å, skönt, bra, balans och omedelbart därefter har jag omedvetet känt mig som en dålig mamma som inte duger (inte alls att hän är trygg med att jag finns där i bakgrunden - nu är det dags att bli nyfiken på den andre igen).
Kan det ha nåt med att vara adoptivförälder frågar jag mig? Och så tänker jag på alla biopappor som inte har samma chanser att bli förstatjing direkt utan som står tillbaka första tiden - den som kan bli rätt lång. Då mamman kan vara sliten men barnet ändå får det barnet behöver.
Jag skulle gärna läsa fler ärliga berättelser om kärleken till sina olika barn, att den efter 20 år är lika stark - och olik - är lättare att se men att när man står mitt i det måste det finnas skillnad. Beskyddarinstinkten som fanns från dag ett var inte föräldrakärlek för mig, det tog tid.
Det är underligt att inte fler vittnar om just hur olik kärleken kan vara utan att det ska slås fast - ingen skillnad får finnas. Rädlsa för att själv vara det barn som älskades mest/minst? Vara minst älsk -värd? Nej, det som skrämmer är kanske tanken på att något av ens barn skulle vara mer/mindre älsk - värt?
Nej, lättälskad ska man vara "underbar och (lätt)älskad av alla"...
Vad skönt att du är ärlig Helga, Kram! / Stella
Tack, Stella! Tabubelagt, som sagt. Men jag har för mig att det fanns en ganska vettig text om ämnet i Uppdrag familj. Återkommer!
SvaraRaderaAnnannan, O tycker nog att det är lite roligt att vara så behövd. Han förundras ständigt av att gallskrikande panikslagen Y lugnas på sekunder av att höra pappas röst och bli klappad på ryggen (funkar sällan för mig, inte alltid för O, men oftast).
Jag tror faktiskt att han hade tyckt det var tråkigt om båda pojkarna alltid föredragit mig. När vi fick Y, som så tydligt valde mig, insåg vi vilken lätt start vi fick med Q, som accepterade båda från början. Jag minns att O efter någon dag suckade och sa att han hoppades att detta inte skulle bli långvarigt, för det var svårt att känna kärlek till någon som ständigt avvisar en. Fast han uttryckte det lite mustigare än så.
Underbar och lättälskad av alla.. En tanke slår mig. Y är påfallande charmig och gullig. Dagmamman är helt bedårad. Tjejerna på gymmets barnpassning strider om hans kramar, och frågar mig anklagande var Y är om jag kommer ensam. En av våra kompisar uttryckte nyligen "Y är den gulligaste unge jag vet, ja utom min egen förstås". Och så vidare. Storebror Q är truligare. Kanske påverkar detta mina känslor något också, att jag känner att jag måste ta Q:s parti på något vis? Får grunna på detta.
Men handen på hjärtat, Helga, begär du inte det omöjliga?
SvaraRaderaNi är ju en familj, en mamma OCH en pappa OCH två barn.
Om bägge barnen föredrar dig i alla lägen blir du utarbetad och O undanskuffad. Funkar inte.
Y föredrar pappa i krislägen och du önskar att det inte bekom dig det minsta. Det är sådant som min man kallar att vilja vara Moder Teresa. Kan man ju vilja, men blir man inte nöjd om man inte lyckas får man nog räkna med att förbli missnöjd.
Visst, samhället ställer större krav på en mamma än på en pappa. Accepterar en hel del slapphänthet från en pappas sida, till den grad att det ibland krävs övermänsklig förmåga från mamman för att kompensera.
Men det betyder ju inte att det är rätt. Du behöver inte vara samhällets modersroll, du är mamma till dina barn i din familj.
Så länge
1) alla tänkbara konstellationer i familjen är möjliga vanliga goda dagar, så länge du och Y kan ha roligt på tu man hand liksom du och Q och Y liksom Q och O osv osv
2) ingen annan än du själv upplever att det finns någon påtaglig skillnad i hur du förhåller dig till det ena barnet eller till det andra
är det i sin ordning.
Jag tror faktiskt att du gör en onödigt stor sak av det här.För vad vet du, om två år kanske det är Y som säger att jag vill att MAMMA går med mig på simskolan.
Du har rätt, annannan. Det är lätt att överreagera.
SvaraRaderaFast lite vill jag försvara mig också. Det kan verka som att jag har ambitionen att vara en supermamma, men jag är nöjd och lycklig över att mina söner är trygga med pappa och inte alltid kräver mig i första hand. Tro inget annat!
Det jag funderade över var att kärleken, eller anknytningen om man så vill, ibland stöter på hinder. Ett sådant är när man blir avvisad av barnet. Jag är själv förvånad över att jag blir sårad av Y:s avvisanden, men jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill inte känna så, och jobbar med det. Men känslor väljer man inte, som bekant.
De två punkter du listar ovan är uppfyllda, och jag håller med dig om att allt därmed är i sin ordning.
Detta skrivet medan Y leker vid min sida, bara han och jag hemma. O på jobbet och Q hos kompis. Trevligt att det bara är du och jag, sa jag förut. Mamma å Y, svarade Y belåtet.