Nu tänker jag bli politisk igen. Jag läste intervjun med Reinfeldt imorse och nickade. Det där har jag också tänkt på.
Mina föräldrar är omkring 70 och de jobbar som sagt fortfarande. Mamma cirka 25%, hur mycket pappa jobbar är inte gott att veta eftersom det är under synnerligen fria former och hans jobb och hans fritidsintressen flyter in i varann till den grad att han inte själv kan skilja det ena från det andra. Jag är övertygad om att jobbet höjer deras livskvalitet. Det ger dem en stabilitet, ett sammanhang och en bekräftelse.
Samtidigt ser jag i min omgivning hur arbetsgivare ratar människor i femtioårsåldern och äldre, av oklara anledningar. Man väljer hellre en trettiofemåring (med småbarn hemma) än en femtiotreåring (med utflugna barn och sålunda helt andra möjligheter att satsa på jobbet, för att inte tala om den längre erfarenheten). Varför? Vid femtifem kan man hälsa hem, verkar det som. Fast man har minst tio, kanske femton, kanske rentav tjugo aktiva år kvar. Medan småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar allra mest.
För egen del hade jag gärna velat ta det lite lugnare just nu medan mina barn är små. Och det gör jag ju. Men det är en ständig balansgång. Visst är det accepterat att gå tidigt för att hämta, att vara hemma med sjuka barn (som idag) och allt det där. Men lätt är det inte. Det är tusan så svårt att hitta ett jobb som är roligt och stimulerande men som inte är orimligt krävande.
Det är något snett när medelålders småbarnsföräldrar nästan jobbar ihjäl sig, ungdomsarbetslösheten skenar, och äldre som vill fortsätta jobba inte får göra det. För den senare gruppen finns faktiskt också. Hur man löser den ekvationen vet jag inte, men en bra början är att diskutera frågan.
Hur ett karriärbyte mitt i livet går till vet jag inte heller, men oj vad gärna jag skulle prova. Inte för att jag inte orkar, utan för att jag skulle ha lust. Men det är då inte självklart, det har jag sannerligen märkt. Bara inom mitt relativt smala område är det svårt att byta bransch. Jag är projektledare med erfarenhet av telekom och datorteknik. Jag hade gärna prövat att jobba som inköpare inom exempelvis medicin- eller energiteknik. Men efter förra årets jobbsökande vågar jag påstå att det är hart när omöjligt för mig att få ett sådant jobb. Arbetsgivare vågar inte anställa någon som inte har erfarenhet av exakt samma sak som tjänsten kräver. De verkar tro att man trots högskoleutbildning och ganska många års erfarenhet inte kan lära sig något nytt.
Och ja, jag vet att jag är insnöad och utgår från min egen erfarenhet. Men det gör många andra också, till exempel de som hånfullt uppmanar Reinfeldt att byta karriär och börja jobba inom hemtjänsten för att se om han orkar till 75. Det är ju just det detta inte handlar om. Att arbetsliv och pensionsålder ska vara konformt och lika för alla. Det är inte bra som det är idag. Vi måste ändra på det, vi måste börja diskutera hur. Jag tycker att Reinfeldt är modig som vågar ta upp frågan och jag blir beklämd när jag ser den retorik som han bemöts med. Hoppas debatten kan bli någorlunda saklig när de värsta känslostormarna har lagt sig.
Brukar läsa men har inte kommenterat din blogg tidigare (tror jag). Men idag skrev du om precis det jag tänkt på. Att man blir beklämd av hur Reinfeldt bemöts i en fråga som han ska ha en eloge för att han vågar ta upp. Det är ju klart som korvspad att det inte kommer att vara ekonomiskt möjligt att pensionera sig vid sisådär 60 års ålder i framtiden. Allt tro något annat är att sticka huvudet väldigt långt ner i sanden. Alltså måste alla fundera på hur de ställer sig till att arbeta längre och på vilket sätt.
SvaraRaderaJag blev förälder (genom adoption) när jag var 43 år och tänker ibland att jag förskjutit mitt liv 10 år. Jag och min man jobbar deltid båda två för att få tid för familj och livet. Tids nog kommer vår son vara så stor att det inte längre är aktuellt att jobba deltid och då är vi förhoppningsvis taggade nog att ta en ny vända i yrkeslivet. Med ny kraft och kanske önskan om att få jobba längre än till 65 år.
Att man värjer sig mot att tänka tankar på att jobba till 75 år är kanske naturligt men skjut för all del inte den modige budbäraren av sanningen.
/Tina
Håller med dig, Helga! Det finns två sidor av saken. Tycker att den som vill och orkar ska få jobba till 75 - men den som är trött och utsliten ska få gå i pension vid 60eller t.o.m. tidigare. Drottning Kristina lär ha sagt att "den som är frisk är ung, den som är sjuk är gammal". Läste nyss nånstans om en veterinär som är 74 år, har kommunal tjänst och mest jobbar med stora djur som kor och hästar, och är jättesur för att han varje år måste ansöka om tillstånd för att få fortsätta jobba efter att han fyllt 70. Retar mig också på åldersrasismen där folk (läs: främst kvinnor!) över 50 anses passé i arbetslivet. Är själv lätt försenad som mamma, första barnet vid 37, andra vid 39, tredje vid nästan 41 - och inser med fasa att jag nu börjar höra till gruppen "femtifem som kan hälsa hem". Ändå vet jag att gamla hundar minsann kan lära sig sitta! Dags för saklig diskussion, alltså!
SvaraRaderahälsningar från anonyma Elvira
Nu ska ni få en kommentar från en som är där. Nära pension alltså. Jag har arbetat sedan jag var 22,5 år i ett akademiskt yrke som innebär ständig kontakt med människor som har funktionshinder, social problematik, är kriminella, har missbruksproblem m.m.Jag kan försäkra er att jag inte orkar fram till 75. Har inte heller träffat någon som tror sig orka så länge. Fast det var ju då man skulle byta karriär. Till vadå? Sköta arkivet? Tyvärr, redan fullt av människor som "inte har orkat" litet tidigare i livet. Alla enklare, administrativa arbeten försvinner ju, av besparingsskäl. Det finns inte, tror jag, något större utrymme på arbetsplatserna för litet trötta, litet långsamma, litet döva, litet glömska 70-åringar. För det är, vare sig vi tycker om att höra det eller inte, vad som väntar när man kommer upp i åren. Det händer något med oss när vi närmar oss 60-65-årsåldern. Nej, visst, inte alla. Många läkare och utövare av fria, konstnärliga yreken klarar sig fint. Men de flesta av oss hör inte till dem. Om fler av oss ska jobba tills vi är över 70, vem ska då ta hand om sjuka anhöriga, barnbarn m.fl? Det är väl just det som friska 66-åringar ofta ägnar sig åt idag, tar hand om krasslig 75-årig make samt hjälper till att vab:a och hämta på dagis. Men: en vits finns det faktiskt med arbetsplikt till 75! Då kommer medellivslängden raskt att sjunka igen och då minskar ju försörjningsbördan för den arbetande befolkningen. Färre 90-åringar att ta hand om helt enkelt. De kommer nämligen att ha slitit ut sig betydligt tidigare, ungefär som på 50-talet kanske?
SvaraRaderaDet här är förstås en viktig fråga att diskutera, och jag har många gånger funderat på hur rimligt det är att småbarnsföräldrar jobbar ihjäl sig och unga pensionärer måste fylla sina liv med tidsfördriv.
SvaraRaderaMen det finns många fällor.
Framför allt tror jag inte att det är rimligt, eller en god idé att jobbandet blir en oavbruten fortsättning på det man redan håller på med. Det är inte det bästa sättet att ta vara på erfarenhet. Och det innebär en stor risk att man sitter som en propp. Jag måste erkänna att ledningsgruppsmötena blev betydligt bättre på mitt jobb sedan två 70plus-professorer (som är vana att ingen avbryter dem hur osammanhängande de än pratar) försvunnit).
Idealet vore någon slags omstyrning - nedtrappning. Min avdelningschef på Statliga Verket klev av chefsposten ett par år innan pensionen och ägnade sig åt att skriva utredningar. Det låter som ett helt idealiskt tillvaratagande av hans stora kompetens och erfarenhet, samtidigt som han slapp stressen i chefsjobbet och posten öppnades för någon yngre på väg upp.
Ja, och så valfrihet för individen. Det vore bra om det inte funnes några jobb som var så slitsamma och illa betalda att man bara vill ifrån dem, men det lär vara en utopi. Och det är ju helt orimligt att den som har ett sådant jobb skulle tvingas gå kvar oavbrutet. Men kanske även där möjligt att tänka ut andra arbetstider, kortare inhopp, som kan ge större tillfredsställelse? (Som du skrivit tidigare om din mamma, som hoppar in och tar itu med surdegar, samma som jag hör från en god vän som är pensionerad sjuksköterska som också jobbar fläckvis vid 73 års ålder eller så.)
Anonym Anonym ovan - tack för ditt perspektiv.
SvaraRaderaJag tror att min mamma, högstadielärare, som tyvärr inte fick uppleva sin pensionsdag, skulle sagt precis som du.
Men jag undrar om inte arbetstiden är en springande punkt. 3-4 timmar om dagen, eller 2-3 dagar i veckan, snarare än 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan. Det är för mig det enda rimliga sättet att fortsätta arbeta efter 65 eller 67.
Eller? Vore ditt jobb otänkbart även under de förhållandena?
Anonym "som är där" reagerar på precis det sätt som jag i min tur reagerar på. Frågan måste få diskuteras på ett sakligt sätt! Nej det finns inte utrymme för glömska 70-åringar på dagens arbetsplatser. Det är ju det som är felet! För om 70-åringarna kan få jobba t ex 25% med uppgifter som passar dem, blir det en helt annan sak. Sådana tjänster finns inte längre, de är länge sedan bortrationaliserade. Ja, där har vi ett annat fel, en annan fråga som måste diskuteras! Och det är just det vi försöker göra. Sluta skjuta in er på "alla ska jobba till 75" för det är det faktiskt ingen som har sagt!
SvaraRaderaFriska 66-åringar hjälper till att vabba och hämta på dagis, se där ett annat fel. För deras medelålders barn får inte tillvaron att gå ihop annars. Men det är ju just det jag säger! Det är fel på hela systemet.
Och jag hann skriva min kommentar innan annannan skrev sin andra, men jag instämmer i frågorna. Jag undrar också.
SvaraRaderaOj, här kan jag skriva en hel uppsats, men det får bli några meningar. Ett problem är att Reinfeldt föreslog karriärbyte mitt i livet som en möjlighet. Haha. Det är vad jag försökt utan att lyckas. Jag stöter på det samma som du Helga. Att arbetsgivarna vill att man har erfarenhet exakt just från deras bransch, att de inte tror att högskoleutbildade kan lära nytt. Så, utan ny utbildning kommer man ingenstans. Och har man redan tagit studielån för en utbildning kan man inte få till en ny (av hyfsad längd) oavsett ålder. Alltså är Reinfeldts karriärbytesförslag bara till för de som inte har en högskoleutbildning sedan tidigare eller är bättre bemedlade. Rätta mig om jag har fel, men visst kan man redan nu arbeta tills man är 75 (men inte kräva det av arbetsgivaren)? Och vad herr Reinfeldt helt glömt är att byter man bransch mitt i livet får man också börja om på karriär- och lönestegen!
SvaraRaderaLisa
Men det är ju just det han vill diskutera. Att arbetslivet och eventuellt också studiestödssystemet behöver ändras så att ett karriärbyte mitt i livet är möjligt. Men bara för att han är statsminister är han inte allsmäktig eller allvetande, han har inte svar på alla frågor.
SvaraRadera(Och nej, jag tillhör inte ens hans väljare. Men jag gillar honom, faktiskt. Bl a för att han är rätt fri från mossig retorik och modig nog att ta upp besvärliga frågor.)
På min arbetsplats får man jobba kvar efter 65 men man får inte vara chef. Det är en ganska bra lösning tycker jag. Jag har ju bytt karriär helt mitt i livet, och min erfarenhet att det betraktas med stor misstänksamhet av många arbetsgivare.
SvaraRaderaJag tycker att det är för låg omsättning på den svenska arbetsmarknaden, i många yrken byter man byter jobb för sällan. Folk stannar för länge med jobb de inte gillar. Att ha ett jobb man inte gillar gör en sjuk.
Det är också löjligt att de ska vara så svårt att byte område eller branch, jag fattar inte det där med att man ska kunna exakt alla arbetsuppgifter innan man börjar. Vad sägs om "hire the attitude, learn the skill"? Alltför få arbetsgivare tänker så. Och anställer personal som egentligen är överkvalificerad.
Och det där med att man är passé som 55-åring. I många branscher är det yngre är så som ratas. Ett problem som jag ser är hela bemanningsbranschen där vissa företag består av personalstyrkor där den absolut äldste är 35. Så klart att det blir konstigt med gamlingar i 55-årsåldern då.
1. Fast vad är det för fel med mor- och farföräldrar som vabbar och hämtar på dagis? Det finns ju också en gräns för hur lite närvarande man kan vara på jobbet som trettioåttaåring innan man tappar kontakten med det. Halvtid OCH 4-5 vabbdagar i månaden under vinterhalvåret och jag som chef börjar undra vad för arbetsuppgifter jag egentligen kan ge till den medarbetaren.
SvaraRaderaDet enda problem jag ser är att många småbarnsfamiljer inte har mor- och farföräldrar nära nog för att ta den rollen.
2. Det där med att byta bransch är en oerhört intressant fråga. En aspekt som inte har lyfts fram är att det uppenbarligen inte är något problem när man rör sig i en viss sfär, på höga chefsposter där ett visst mått av politik ingår i många utnämningar. Att gå från chefredaktör på ICA-Kuriren till VD för Svenska Filminstitutet är inte särskilt uppseendeväckande. Det är kanske därför Fredrik Reinfeldt som så vitt jag vet aldrig befunnit sig utanför den politiska sfären ter sig en aning verklighetsfrämmande.
Men hur mycket kan man byta bransch, egentligen? Rent krasst skulle det ta mig åtminstone ett halvår att läsa in mig på ett annat område än mitt eget. Det skulle ta kanske fem år innan det syns i mitt CV att jag kan området. En arbetsgivare skulle förlora i alla fall ett år på att anställa mig i stället för någon som kan området. Jag måste ju då vara antingen billigare eller bättre på andra områden för att den investeringen ska löna sig.
Det är klart att man måste få diskutera Helga! Det är ju det jag gör! Vi talade om detta en stor del av gårdagens "syjunta" (vi syr inte...)Till den som frågade om jag skulle kunna täönka mig att jobba färre timmar, ja, det kan jag och det har jag just börjat göra. Frågan är hur länge. Visst, jag kan inse att det vore bra för ekonomin om vi jobbade ett par år extra, men ärligt talat tror jag det vore bättre att släppa in yngre förmågor, kvalificerade invandrare som inte får jobb idag, m.fl.Hur produktivt och lönsamt blir det att skapa "skyddade" arbetsuppgifter för 70-åringar? Handen på hjärtat: ditt barn ska få en ny lärare. Vem väljer du? en 37-åring eller en 69-åring? Alla förslag som går ut på att skapa jobb som inte finns idag, tycker jag man skulle använda, utveckla för dem som INTE har jobb idag. Inte de som redan har/har haft ett långt yreksliv bakom sig. Hur tänker ni andra kring det???
SvaraRadera1 Inget fel med far- och morföräldrar som vabbar och hämtar/lämnar. Jättebra för alla parter. Jag uttryckte mig slarvigt. Felet är att många inte får tillvaron att gå ihop med mindre än att de pensionerade föräldrarna rycker in.
SvaraRadera2 Karriärbyte. Tja, jag ser det nog som rätt naturligt att man på många kvalificerade tjänster behöver ungefär ett halvår på sig för att bli riktigt produktiv. Men det gäller naturligtvis inte alla jobb. Annannan, du och jag ser på frågan från helt olika perspektiv, specialistens och generalistens. Att gå från att vara chefredaktör till att bli SF-chef är inte så underligt i min värld, det är chefsjobb utan större krav på att kunna det exakta hantverket bakom att göra en tidning eller en film. Men som generalist inom industrin stöter jag ständigt på patrull när jag vill byta område.
3 För mig handlar inte diskussionen om att skapa skyddade jobb för 70-åringar. Det handlar om att ändra på hur vi alla tänker, arbetstagare och arbetsgivare. Att arbetslivet inte får vara så jädra stelbent som det är idag. Att en 70-åring fortsätter med ungefär det jobb han gjorde som 60-åring, men i mindre omfattning, både i tid och ansvar. (I förlängningen hoppas jag att det kan leda till lite större respekt för äldres erfarenhet också. Valet mellan en 37-årig lärare och en 69-årig är inte alls självklart för mig, faktiskt. Förutsatt att 69-åringen trivs med det han/hon gör och att jobbet är anpassat efter förutsättningarna skulle jag med glädje se att mina söner fick en äldre lärare.)
I denna önskvärda förändring av arbetslivet ingår för mig att släppa in invandrare och ungdomar. Att släppa på dessa idiotiska krav på erfarenhet t ex. Varför behöver Fatima i den här artikeln erfarenhet för att få jobb som hotellstäderska?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/livet-med-for-lite-pengar
Vad är det som gör att vissa grupper aldrig kommer in på arbetsmarknaden? Varför framhärdar min korkskalle till chef i att vägra anställa ingenjörer med utomeuropeisk bakgrund? Varför tog det dubbelt så lång tid för f d kollega A (55 år) att få nytt jobb som för f d kollega b (35 år) när de blev uppsagda? (Nej, de hade ungefär samma löneanspråk, så det är inte svaret.) Varför är det så dyrt att anställa så att det gör att man aldrig vågar satsa på något annat än de säkra korten, som oftast (i min bransch iaf) är 35-åriga män med cendréfärgat hår och svenska namn?
Och så vidare..
En tanke bara. Om pensionssystemet blir uppbyggd efter att man ska jobba tills man är 75 (som jag ändå förstår det att Reinfeldt vill, annars kan man väl behålla det som det är nu) betyder det inte att de som inte kan/vill jobba tills dess blir förvisade till en förtidspension som kommer ge betydligt mycket mindre pengar än en full pension. Och är det inte också så att det antagligen kommer vara de som redan är lågavlönade som inte kommer orka? Eller har jag fel?
SvaraRaderaNej, du har rätt...
SvaraRaderaLisa
Nu har jag inte detaljstuderat vad R. sa men då jag arbetar med frågorna så kan jag tänka mig. Det handlar inte om att höja pensionsåldern till 75 utan det handlar om hur mycket pengar man vill ha i (allmän)pension. Ju längre tid som pensionär ju mer måste någon annan betala för din pension. Nu har vi löst det så i Sverige att det vi betalar in som avgifter idag går i princip direkt ut igen som utbetalningar till dagens pensionärer. Undantag: premiepensionen. Samtidigt tillgodogörs du en pensionsbehållning som när du går i pension fördelas ut på antalet år du(kollektivet) beräknas leva. Kortfattat innebär det att ju kortare du arbetar och förtjänar pensionsrätt och ju längre tid som pensionär så blir utbetalningen per månad mindre än om du arbetat längre och varit pensionär kortare. Detta är den mycket komprimerade versionen. Det är säkert någon som kommer att argumentera emot och använda indexeringen och balanstalet. Det kan vi göra men då blir det tekniskt./O
SvaraRaderaJag håller med dig om att vissa reaktioner är svårbegripliga. Jaq tycker att det är absurt att man förväntas jobba 100% (möjligen mindre när man har småbarn, men det varierar ju mellan branscher osv hur "tillåtet" det är) tills man är ca 65 och sedan plötsligt inte jobba alls. Och att många är utslitna när de är 65, eller långt innan, är ju ett skäl att förändra arbetslivet snarare än att behålla en viss pensionsålder.
SvaraRaderaSamtidigt måste jag säga att jag förstår en del av upprördheten, mot bakgrund av regeringens politik i övrigt. De har sänkt skatterna massor (och det går inte ens att visa att det har gett fler jobb). Sedan säger de att man "måste" höja pensionsåldern för att ha råd med välfärd (nej, jag tror inte att man kan höja skatterna så mycket att hela problemet försvinner, men det är ändå märkligt med stora skattesänkningar om problemet med välfärdsfinansieringen är så skriande). De har minskat satsningarna på aktiv arbetsmarknadspolitik, dvs möjligheter att skola om sig/vidareutbilda sig när man är arbetslös (samtidigt som de har skurit ner på a-kassan). Sedan säger de att man bör se över möjligheterna att skola om sig mitt i livet.
Det är några av de saker som jag tycker är provocerande med Reinfeldts utspel, även om jag håller med dig i grundfrågan: detta borde vara ett tillfälle att prata om hur arbetslivet egentligen ska se ut.