Kanske ett genombrott

Den ena av de böcker jag citerar nedan, lånade jag med en baktanke. Jag har nämligen lite bekymmer med en nytillkommen kollega.

Sedan i somras har jag ju förvånats över hur lätt och smidigt samarbetet flyter med mina farbröder. De har accepterat mig helt, de gör som jag säger, de kommer ibland med förslag till förbättringar som jag lyssnar på och oftast genomför. Jag började tro att jag hade drömt eller inbillat mig hur det ibland kunde kännas på mitt gamla jobb. Ifrågasatt och osäker.

Så kom T2 till projektet. T2 är Trulpelles andlige lillebror. Inte fullt lika besvärlig och oförskämd, men helt klart släkt. Han är synnerligen kompetent, men har en trist attityd. Han har pepprat mig med förslag till olika förbättringar, varav jag faktiskt har tagit till mig de flesta.

Killen är förbannat duktig och kunnig. Han är en tillgång för projektet, vi har fått ett lyft sedan han kom. Men han skulle kunna vara en ännu större tillgång, om han kunde sluta tjura. Jag hittar fan inte nyckeln till honom. Som jag har funderat. Gillar han inte mig? Tycker han att en projektledare ska kunna mer, rota i tekniken, i detaljer? Har han för mycket att göra och är överansträngd? Har han privata bekymmer?

Första och sista frågan kan jag inte göra något åt. Den andra frågan vill jag inte göra något åt. Så här projektleder jag. Jag har helikoptersynen, jag gör tidplaner, jag är brandväggen mot kunden och ledningen, jag ser till att folk har de verktyg och förutsättningar de behöver för att kunna jobba. Men jag kan fan i mig inte göra jobbet åt dem. Jag vet att det finns de som anser att en projektledare ska vara bäst på allt och kunna dyka ner var som helst och ersätta vem som helst i projektet, men jag håller inte med.

Men arbetsbelastningen kan och ska jag göra något åt. Det är just det som är mitt jobb. Och jag misstänkte att det var där skon klämde.

Vid förra veckans möte sa jag till hela gruppen att nu när vi står inför en intensiv tid så vill jag veta om ni hinner med eller inte. Ni måste tala om för mig när det kärvar. Jag ska försöka vara uppmärksam men ni måste också vara tydliga. Alla nickade snällt, utom T2 som muttrade att vi gör väl så gott vi kan.

Igår pratade jag i förtroende med min vice projektledare. Vi fann varann från första stund. Han är drygt femtio, oerhört kunnig och erfaren, men lite rörig. Och ingen ledare. Han är min högra hand, jag hade aldrig kunnat göra mitt jobb utan honom. Vad är felet med T2, frågade jag, samarbetet funkar inte. Gillar han inte mig, eller har han för mycket att göra tror du?

Nej, nej, sa Vice förskräckt, klart han gillar dig. Men jag tror att han är missnöjd med hur projektet är planerat och insålt (detta är saker som hände före min tid). Ja, det är vi ju alla, konstaterade vi sedan.

Jag pratade också med en annan kollega, inte inblandad i projektet, men som känner T2. Äsch, han vill väl ha ditt jobb förstås, sa han.

Kanske är det så enkelt. T2 avslutar sina förslag med små nålstick som men det är ju inte jag som bestämmer och det är ju upp till projektet att besluta. De känns i alla fall som nålstick.

Idag hade vi telefonmöte, om en fråga som T2 tagit upp. Det var bra att han gjorde det, tyckte jag. Han förklarade den tekniska bakgrunden, mötet beslutade vad som skulle genomföras, jag fördelade arbetsuppgifterna. T2 lät allt surare.

Några timmar senare kom ett mejl: "Hur är det meningen att det här ska gå ihop? Just nu har jag följande uppgifter att göra: A, B, C, D och E. Och dessutom måste jag vara borta två dagar nästa vecka för ett annat projekt."

Jag ringde honom direkt. Tack för ditt mejl, bra att du skickade det! Vi kom snabbt överens om att uppgift A var viktigast och måste prioriteras, E minst viktig och kan vänta. Då lyfter jag bort B, C och D från dig, föreslog jag. Njae, B ville han allt behålla, det var bäst att han gjorde den själv. Okej, då säger vi så. Säkert att detta funkar nu då? Hinner du med?

Mm, svarade han, fortfarande surmulet men i något vänligare ton. Jag gör ju så gott jag kan.

Då först fattade jag. Att han ser det som ett misslyckande att inte hinna med. Att de krav jag har tyckt att han ställer på mig förmodligen är ingenting mot kraven han ställer på sig själv. Att han är ambitiös har jag sett, men nu begrep jag att han är självkritisk också.

Vi får se hur det artar sig framöver. Men kanske vänder det nu.

Och fan vad svårt karlar har att ta beröm förresten. Jag riktigt hörde i telefon hur han vred sig i genans. Om det finns en bok som heter Lära kvinnor berömma män utan att männen bara vill springa därifrån för att de tror att kvinnorna har skamliga avsikter så är jag spekulant.