2011-01-31

Citatquiz: utantillärning!

Redan före min tid hade utantillpluggandet avskaffats i undervisningen. I folkskolan fick vi väl slå i oss en del psalmverser, men mer var det inte. Hunnen till den ålder då det inte med bästa vilja längre är möjligt att få en text att fastna i huvudet beklagar jag detta allt mer, jag tycker liksom Olof Lagercrantz att barns förmåga till utantillärande borde tas till vara. Man borde stoppa i dem det yppersta av vad litteraturen rymmer, en andlig matsäck av sådant som tål att slita på ett helt liv, och göra det medan tid är: efter tio blir det allt svårare, efter tjugo är det för sent.

Somligt blev ändå utantillkunskaper av sig självt, annat slog jag i mig på eget initiativ, bara för att jag tyckte om det eller för att imponera. Men urvalet blev på det viset bisarrt, och Fänrik Ståls sägner fatalt överrepresenterade: Sven Duva, Döbeln vid Jutas, Soldatgossen.... Skolöverstyrelsen kunde knappt ha gjort det sämre om den hade satt ihop en lista.

Nu är alltså detta det invärtes bibliotek jag har att leva med resten av mitt liv. På bussen när det är för trångt att veckla ut en tidning, i väntsoffan på posten, under cykeltrampandet den gamla vanliga vägen till jobbet, vad är det då jag har tillgång till i huvudet? Stumpar mest, ramsor, stänk och flikar. Men huvudbiblioteket har också en hylla märkt Hoa och Hoc som inte är alldeles tom: den är min största tillgång.

Vem skriver dessa kloka ord? Om du vet, lämna gärna en listig ledtråd för att vägleda alternativt förbrylla de läsare som inte är lika upplysta som du! Är det för svårt kan jag på förfrågan bistå med ett par, ledtrådar alltså.

Bonusfråga: vad önskar du att du själv kunde utantill, och vad skulle du i ljuset av detta vilja ge dina barn till andlig matsäck? Själv ska jag fundera och återkomma med mitt svar.

11 kommentarer:

  1. Hur mycket det irriterar mig att jag inte kan det här?

    Lika mycket som det irriterar mig att jag inte kan mera utantill.

    Ales stenar av Anders Österling kan jag alltså. Det eviga, av Tegnér, lärde jag mig först, men den har jag tappat bort.

    Och så kan jag, ungefär, fast jag kanske rör ihop ordningen på stroferna
    Sven Duva var en dum major
    den dummaste man fann.
    Men duktig på att putsa skor
    en riktig hedersman.
    Hans hela värld var disciplin
    på mässen söp han som ett svin
    han tänkte som en tröskmaskin.
    Han blev befordrad han!

    SvaraRadera
  2. Den som skrivit måste vara äldre än vi, ty Sven Dufva i original hade hunnit bli politiskt inkorrekt minst ett, sannolikt två, årtionden tidigare.

    Och jag önskar att jag kunde
    lite Karlfeldt
    lite Fröding
    någon Auden, i alla fall den fantastiska begravningsdikten
    lite Ferlin
    och något av Fernando Pessoa

    Jag hade två kollegor i ett projekt som sjöng och deklamerade Tom Lehrer i kapp med varandra, vilket gjorde mig förälskad och grön av avund på en gång.

    SvaraRadera
  3. Jag VET inte, men gissar på hon som skrivit en av dina/mina favoritböcker (det låter lite som hon, plus cykeln då, som ju spelar en roll i inledningen till nämnda bok)

    Önskar att jag kunde alla verser på fler av Taubes lite mer okända (?) visor. Ungarnas favoritvisa alla kategorier vid läggdags har varit "På Cola Bellas höjd", där kan jag osvikligt alla verserna. Även "Min farfar var en jaktlöjtnant" gillar jag skarpt. Men skulle som sagt vilja kunna minst 20 till.

    Sedan är förstås följande en favorit sedan studenttiden (långt innan Cats) då jag lärde mig den utantill:
    "Mungojerrie and Rumpelteazer were a very notorious couple of cats,
    As knockabout clowns, quick-change comedians, tight-rope walkers and acrobats,
    They had an extensive reputation, They made their home in Victoria Grove,
    That was merely their centre of operation, for they were incurably given to rove,
    They were very well known in Cornwall Gardens, in Launceston Place and in Kensington square,
    They had really a little more reputation than a couple of cats can very well bear"

    och

    "..... When you notice a cat in profound meditation,
    The reason, I tell you, is always the same,
    His mind is engaged in a rapt contemplation.
    Of the thought, of the thought, of the thought of his name,
    His ineffable effable,
    Effanineffable,
    Deep and inscrutable singular Name"

    SvaraRadera
  4. Rwandamamman, du har rätt, tror jag bestämt!

    Ja, författaren har skrivit en av mina favoriter, liksom en annan mycket bra bok som är en pastisch på ett klassiskt verk.

    Jag kan en del av både Fröding och Karlfeldt och åtminstone en Ferlin. De rimmar och är därmed lättare. Jag skulle vilja kunna Södergran och Stagnelius. En kylig februarihelg i Salamanca, då jag ensam inväntade mina blivande lägenhetskamrater, lärde jag mig hela Vän i förödelsens stund. Numera haltar den betänkligt.

    Eliot, ja! Begravningsdikten av Auden, ja! Emily Dickinson skulle jag vilja kunna. Och Fern Hill av Dylan Thomas.

    SvaraRadera
  5. Aha, h*n är det. Är det självbiografin som kom i fjor?

    Men hörni, tror ni verkligen att det är OMÖJLIGT att lära sig när man kommit över fyrtio?

    Jag tror att det hänger lika mycket på omständigheter som på hjärnkapacitet. Och framför allt hänger det på envisheten att repetera.

    Den blir ju bevars sämre och sämre redan från så där fem års älder. Tänk om man kunde vara lite mera av en liten unge som lär sig rulla, krypa, stå och gå. Som bara försöker och försöker och försöker fast det går så illa ibland.

    Att lära sig orimmat utantill är bra mycket svårare. Men det här SKA jag i alla fall lära mig ofelbart. Banne mig!
    "All of old. Nothing else ever. Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better." (Beckett)

    SvaraRadera
  6. annannan, jag tror absolut att det beror på envishet/motivation. Och sedan är det såklart lättare antingen med rimmat eller framförallt med sjunget. Just nu håller jag på att försöka memorera några franska 50-/60-talslåtar, av ex Brassens, Yves Montand, Trenet, samt den underbara "Tourbillon de la Vie" som Jeanne Moreau sjunger i filmen "Jules et Jim", den beskriver så fint hur vi möts och skiljs genom livet.
    http://www.youtube.com/watch?v=dcVcwwo8QFE

    Helga: så kul att intuitionen fungerar ibland!

    SvaraRadera
  7. Se där, en gammal favoritförfattare! Jag läste hennes debutroman gång på gång i tonåren, det var på 60-talet.

    "Mitt rum, fönstren uppslagna för vårsolen, nya Beatlesplattan på högsta volym, och jag dansar på brädgolvet och ropar till Karla i ett försök att överrösta den: Jag har träffat en besläktad själ! På Tempo!!"

    (Kunde jag NÄSTAN utantill.) :)

    SvaraRadera
  8. Nu tycker jag att ni kan skriva ut namnet ordentligt på författaren, för jag orkar inte sitta här och undra längre!

    SvaraRadera
  9. Ska bli Ullah! En av mina absoluta favoriter är romanen Maken. Jag återkommer ständigt till den. För Lydia, som berättar Den allvarsamma leken ur Lydias perspektiv, är verkligen inte dålig den heller. Citatet ovan kommer ur boken Bitar av mig själv. Det är inte en självbiografi, snarare en samling kåserier/artiklar. Allt är inte lika bra, men mycket!

    Och författaren är förstås Gun-Britt Sundström.

    SvaraRadera
  10. Just det, nu minns att du har skrivit om henne. Jag har inte läst någonting, men det verkar som jag måste göra det. Fast då måste jag ju läsa Den allvarsamma leken också. Det skall bli trevligt!

    SvaraRadera
  11. O, den måste du läsa! Och sedan För Lydia! Och berätta gärna vad du tycker!

    SvaraRadera