Personlighetsförändrad

Det som nu följer har jag skrivit förut (här) men jag behöver upprepa det . En anledning till att jag blir så uppskakad över min ilska är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Mina första trettio år var jag en synnerligen fridsam person som aldrig någonsin blev arg. Däremot hade jag en kolerisk mamma som gapade och skrek och som jag faktiskt var rädd för ibland. Jag minns att hon kunde ta hårt och omilt i mig och att vi brottades och hon smällde mig på stjärten en gång. Säkert hände det annat som jag glömt eller förträngt.

Det var min livskris barnlösheten som väckte min sovande ilska. Plötsligt kunde jag bli så arg att jag slog sönder saker, det hade jag aldrig gjort förut. Vreden var befriande, äntligen släppte hämningarna och jag slutade vara så jävla duktig. Och jag vågade faktiskt konfrontera både mamma och pappa vid olika tillfällen. Jag som alltid varit så snäll.

Men nu är det Q som är föremålet för mina mest primitiva känslor. Jag skäms när jag skriver det. Tydligen har jag blivit en arg mamma, tydligen har jag tagit över min egen mammas mammande. Det hade jag ju inte tänkt.

Samtidigt är jag inte helt missnöjd med att ha blivit en ny argare person. Det känns lite skönt också. Och jag vill gärna tro att barn inte far illa av att deras föräldrar visar rättmätig ilska ibland, att det kanske rentav är nyttigt.

Jag vill visa mig som jag är för Q, att han ska veta var han har mig. Om jag är arg så ska det vara synligt. Inga dolda budskap eller motstridiga signaler, ingen passiv aggressivitet, lugnande ord uttalade genom sammanbitna tänder. Aldrig.

Förlåt säger vi ofta. Jag kan inte minnas att mamma någonsin gjorde det, kanske har jag glömt det också. Det vill jag också att han ska veta, att vuxna gör fel, ofta. Att härdsmältorna inte bara är hans fel, och framför allt, att det inte är hans ansvar att reda upp dem. Det är mitt.

Men lätt är det fan inte.