Hämtning from hell

Det har varit en jobbig vecka. Magkatarr och ryggmärgsinflammation påminner mig på varsitt sätt om att jag bara har en kropp och att jag ska vara rädd om den och inte stressa för mycket. Som om inte det vore nog har jag dessutom börjat få hjärtfladder. Jag kallar det så, fast det låter onödigt dramatiskt. Regelbundet varje kväll börjar det fladdra i bröstet, som det fanns en fågel instängd där.

Jobbet är förvisso ganska hektiskt. Men den största stressfaktorn den gångna veckan är den som också är solen i mitt liv - Q.

O har varit på kurs vilket gjorde att jag tog alla hämtningar utom en. Det var bara en mer än vanligt, jag brukar hämta tre dagar och O två, och det är konstigt att det skulle göra sådan skillnad. Men kanske var det också att O kom hem sent varje kväll.

Hur som helst, vid varje hämtning har Q spelat upp hela krångelrepertoaren. Smälla igen dörren framför min näsa, ropa dumma fula mamma bajskorv, pila runt som en oljad blixt, vägra ta på sig overall/mössa/vantar, lägga sig raklång på golvet och vråla, vråla hela vägen hem i bilen, vägra kliva ur bilen, vilja bli buren, vråla hela vägen från parkeringen till huset. (Tur att de flesta av våra grannar är lomhörda pensionärer. Jag hoppas att de är jävligt lomhörda.)

Dagmamman och jag har enats om teorin att han är trött på grund av utebliven middagssömn.

Allt eftersom veckan har gått har mitt tålamod sinat. Tisdagens strategi att skoja, lirka, distrahera fungerade inget vidare. Q genomskådade mig och retades bara ännu mer tills jag blev arg och bar ut honom till bilen, utan overall. På fredagen var min stubin kortare, då bars det efter knappt något lirk alls.

På fredag kväll var jag ordentligt modfälld. Ledsen, trött och skamsen. Över att jag inte klarade att sätta mig över hans provokationer. Över att tappa kontrollen och bli så där rosenrasande förbannad som jag inte blir på någon annan människa. Över att jag inte är opåverkad av att det är inför dagmamman han väljer att jävlas med mig. Varför bryr jag mig om det? Hur många pestiga ungar har inte hon sett under sitt yrkesliv? Dessutom är jag nästan säker på att den respekt och uppskattning jag hyser för henne är ömsesidig.

Nu ikväll har jag pratat med pappa och beskrivit det hela och plötsligt klarnade det.

Det är inte sömnbrist som är grundproblemet. Nog för att Q skulle behöva en liten lur på dagen, men han sover sina elva-tolv timmar varje natt och vaknar alltid självmant vid sju, behöver aldrig väckas.

När jag försökte förklara för pappa vad som föregår en hämtningshärdsmälta insåg jag att Q är kluven inför att växla mellan sina olika världar. Han vill gärna morska upp sig inför kompisarna och stila lite, kalla mamma för bajskorv eller ta overallen på huvudet och spela pajas. Det får han också, en stund, medan mitt leende blir stelare och mina vädjanden klingar ohörda. Efter en lång dag vill jag hem, enkelt och smidigt. Men det vill inte Q. Han vill demonstrera sitt oberoende och blir kränkt och arg när jag inte spelar med.

Instinktivt har jag känt på mig det här ett tag, men jag behövde formulera det för att begripa. Jag minns ju själv känslan från min barndom, men jag var äldre.

Jag känner på mig något annat också. Q behöver utmana mig just nu. Jag vet inte riktigt vad det är han behöver ha reda på, var mina gränser går eller om min kärlek står pall eller exakt hur arg jag kan bli. Men något är det.

Mina insikter har inte resulterat i någon konkret handlingsplan men det spelar mindre roll. Det är en lättnad bara att fatta vad som pågår.

Och så skänker jag en tacksamhetens tanke åt min pappa. Han är humanisten i familjen men ändå så skarpt analytisk, alltid. Han kan vara tanklös och drullig så det förslår men är alltid empatisk och intresserad av psykologiska resonemang. Han är monumentalt likgiltig för småbarnsgull, men om en viss pojke vill han alltid höra.