2009-06-10

Bästisar och vänner

När vi var i Göteborg för ett par veckor sedan skulle jag ha träffat min bästa vän. Vi har känt varann sedan vi var i tioårsåldern, det är den äldsta relation jag har utanför familjen. Tyvärr är den (relationen) inte helt sund, jag tycker att den ibland ekar av tonårstidens otrygghet och bekräftelsebehov. Jag känner mig stundom bortprioriterad av henne, som den gamla vanliga Helga som alltid finns där om inget roligare dyker upp. Jag är nästan säker på att hon hyser liknande ambivalenta känslor för mig, t ex är hon än idag lite arg på mig för att jag - enligt hennes historieskrivning - försvann ur hennes liv när jag träffade O.

Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.

Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.

Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).

Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!

Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.

Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.

N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.

Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.

Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).

Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)

Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)

När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.

I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.

Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar honhennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.

Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.

Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.

Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.

Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.

12 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Ja-a du. Det där med vänner, kompisar och bekanta är värt många långa inlägg också på min blogg. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
    Jag har heller aldrig känt mig helt bekväm i de tjejkonstellationer som uppstår i olika åldrar. Det märkliga tycker jag är att de egentligen är rätt lika, både tonårsvänskapen och vuxenumgänget. Vilket inte är riktigt okej.
    Jag är inte så jättebra på vänskap. Det blir ofta bekymmer och där är jag inte säker på om "felet" ligger hos mig, den andra parten eller oss båda.
    Lite bättre har det i alla fall blivit i vuxenålder, jag har lärt mig att man kan umgås utan så jäkla stora krav och det där med "i vått och torrt".. ja, en sådan vän har jag nog inte till 100 % ens nu.
    Äh, finns mycket jag vill säga men det blir bara svammel.
    Intressant att läsa dina tankar om ämnet dock.

    SvaraRadera
  3. Jag känner också igen den där tonårsångesten, de intensiva vänskapsförälskelserna och rädslan över att bli lämnad och utstött igen. Jag letade hela tiden efter mig själv genom andra, kameleontade mig igenom åren av osäkerhet. Flyttade, började om, letade vidare efter någon som kunde hjälpa mig bli ett jag.

    Nu i vuxen ålder märker jag ju att jag blivit bättre på att vara mitt eget jag i stället för att hela tiden vara den jag tror att någon kommer att tycka om. Det innebär att mina vänskaper blivit stabilare, eftersom de människor jag knyter till mig faktiskt väljer mig på mer ärlig grund. Men jag märker också att den där rädslan ändå lever upp då och då. Att bli lämnad av någon som betyder mycket. Den har bara tagit sig annan form och går att prata om. Som när Sociologen träffade sin man och snabbt blev gravid, då hade vi ett tårdrypande, innerligt samtal om att jag var rädd för att bli över, att hon inte skulle behöva mig längre. Men det fina med att vara vuxen och nära på riktigt är att erkännandet av den rädslan förde oss närmare, inte längre ifrån varann. Att hon genom att "bli fler" också berikade min värld. Och det är så häftigt.

    SvaraRadera
  4. Va fint skrivet. Jag känner igen mig, då och nu. Visst är det lite lättare nu som vuxen, men nog finns det där... Väljer att kommentera din blogg idag (läser den ofta) och vill bara säga att jag ofta tycker väldigt mycket om det du skriver!

    SvaraRadera
  5. Att bli övergiven av en förälder som jag blev i tidiga år påverkade mig under bästistiden. Jag tog inte inte lätt på någon relation utan mådde oerhört dåligt när jag bler ersatt. Hade svårt att sätta gränser och välja, välja bort själv. Fick höra att jag alltid hade vänner och kände mig ändå aldrig riktigt vald - pappa spökade där.
    När vi blev vuxna hittade jag tillbaka till en barndomskamrat, en underbar människa som jag sa till min blivande man - X ingår i paketet. Vi är mycket gererösa mot varandra, hymlar inte om våra dåliga sidor. Jag har överseende mot henne som ingen annnan. Men vi har tabun, saker vi inte talar om, vi har inte samma åsikter är inga själsfränder. Lever helt olika liv med olika karriärsval och skrämmande olika lön. Och ändå är allt OK. Vi är lojala mot varandra. Skulle aldig kunna bo med henne men längtar konstant efter henne - hon hör vad jag tänker./ Stella

    SvaraRadera
  6. Åh så bra och liksom bitterljuvt skrivet... Känner igen mig massor, både för egen del och för mina tre döttrars del. Jag har kvar en god vän från gymnasietiden, vi ses kanske en gång om året och mailar med varandra då & då. Vi är inte det minsta lika i åsikter eller livsval, och är inte jättenära varandra i vad vi pratar om, men det känns tryggt på något vis att ha kontakten till det geografiska område där jag bodde som barn - nu bor jag i en annan del av Sverige och dessutom utomlands lite då och då. Det senare ger upphov till både avbrutna (tillfälligt eller totalt) vänskaper och möjligeheter till nya, nära vänner. Fast mina mödosamt hopknåpade mail på franska kan tyvärr verkligen inte utveckla/bibehålla den vänskap som jag under Rwandatidens sista månader upparbetade med en jämnårig "belgo-congolaise" - åh min B, som vi grät tillsammans när vi visste att varken vi två eller våra barn skulle klara att upprätthålla den nära vänskapen...

    SvaraRadera
  7. vet du, Helga, jag har sagt det för och säger det igen: du är så himla klok!!!
    skriver så rappt och bra och har en klar tanke bakom och ..... ja, jag bara njuter i mig dina ord. även när de är obekväma.

    idolstatus har du hos mig!

    SvaraRadera
  8. Och jag känner inte igen mig ett dugg! Mina erfarenheter är helt annorlunda.

    SvaraRadera
  9. Åh vad nyfiken jag blir på att läsa Ullahs erfarenheter, finns de någonstans att ta del av?

    SvaraRadera
  10. Åh nej, jag har inte skrivit om mina erfarenheter någon särskild stans, men jag kan göra det helt kortfattat här, om Helga tillåter! Alltså, jag har två vänner som jag betraktar som mina närmaste "bästisar", men egentligen känner jag att jag alltid tillhört olika grupper av flickor där vi umgåtts ibland tillsammans, ibland två och två men ofta flera. Jag upplevde aldrig några svartsjukedraman i dessa konstellationer, och jag tror inte att de andra gjorde det heller, för vi träffas fortfarande då och då allihop (i de olika konstellationerna) och alla vill vara med. Antingen är jag lyckligt lottad, inte lagd för svartsjuka (jag tror inte det faktiskt) eller så, hemska tanke, är jag så blind att jag inte märker passionsdramer mitt framför ögonen (fast jag tror inte det!!!).

    SvaraRadera
  11. Det här skulle jag ju ha kommenterat för länge sedan, för att inte tala om hur jag för ännu längre sedan skulle talat om hur fint inlägget om pappa var, och hur jag kände igen det. Nå, nu fick jag det sagt i alla fall.

    Det här med vänskap och svartsjuka, ja. Ingen bloggroll hos mig heller, av samma skäl. Tusen tankar på egna vänskapserfarenheter, som är lika och olika dina.

    Som endabarn på landet, med en ett år yngre dotter till pappas fosterbror som närmsta granne, fanns det inte mycket svartsjukedramautrymme. Antingen lekte vi med varandra eller så lekte vi ensamma. Och med växande olikhet gled vi smärtfritt i sär i tonåren.

    Riktiga superbästisen lärde jag känna brevledes när jag var femton och hon arton. Fasen så märkligt att det kunde fungera egentligen; förvisso var jag väl brådmogen men det var nog hon också. Vi var låtsassystrar en bra bit upp i tjugoåren och väldigt goda vänner upp till trettio. Och det gjorde ont när det började spricka, med klara känslor av det du beskriver som bortprioritering. Känslor som antagligen har varit ömsesidiga.

    Nu? Rätt torftigt, om det inte vore nätfronten. Flytta utomlands är en dödsstöt för många vänskaper. Kanske inte nu längre, när skype finns, men mina är för insomnade för att uppväckas nu.

    Och fasen vad svårt det är att etablera nya vänskaper. Vi har egentligen bara lyckats med andra utbölingar, och eftersom dessa varit på väg någon annanstans har det blivit kortvarigt. I sig smärtsamt.

    Bloggen är underbar i det avseendet.

    Och symbios i äktenskapet - det vet jag inte om jag egentligen ville ha ens om jag fick det. "En mystisk solidaritet" sa den enda bekanta jag har som brukar intervjuas i tidningar i en intervju idag om sitt nära trettioåriga förhållande med min chef. "Jag tittar in i hans ögon och inser hur lite jag vet om honom".

    SvaraRadera
  12. Å vilket bra inlägg!!!! Känner verkligen igen allt det med vbänskap i unga år. När man fortfarande letade efter sin egen identitet. När mycket av den sk vänskapen egentligen var mer en fråga om att "spegla sig i någon annans ögon". Lite som tonårsförälskelsen var. Ungefär lika blodiga var ju ens vänskapsdraman då.
    Nu tycker jag dock att det ändrade sig drastiskt. iallafall för min del. När jag blev äldre. På unviersitet hittade jag tjejer som jag fortfarande anser är mina nära vänner, även om vi hörs sällan och ses än mer sällan. Men bara vetksapen om att de FINNS där någonstans om man verkligen skulle behöva prata. Behöva stöd. DET hjälper mycket.
    Fast jag tror att jag annars är en typisk sådan person som är rätt okej på vänfronten. Jag har ganska många som jag anser är nära vänner faktiskt. Även om det är färre som jag tänker på som riktigt nära. Men med åren inser man att vänner som ändå är nära ständigt kommer att glida in och ut ur de där "närmsta" kretsarna som man har. Allt beroeden på var i livet man är och var de är. Timing. Ibland har man vissa närmare sig och ibland andra. Så är det och denna dynamik tror jag är lika ofrånkomlig som bra.
    Tack för ett jättefint inlägg Helga!
    Kram!

    SvaraRadera