2009-03-31

Hårdhjärtade Helga om surrogatsnyft

Nä, jag tycker inte särskilt synd om dem.

Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.

Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.

Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.

För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.

För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?

Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.

Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.

(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )

9 kommentarer:

  1. Jag skriver under på rubbet! Du är klok du, Helga.

    SvaraRadera
  2. Jourhavande bioetiker till din tjänst så här på morgonkvisten. Ute och svamlar i främmande kvartér men kan inte låta bli.

    Vid organdonation och sexuella tjänster säljer en vuxen människa något som är hennes eget att förfoga över (om helt och hållet kan diskuteras; jag kan inte det juridiska resonemanget därom och föreställer mig att det finns religiösa argument som hävdar att kroppen är Guds snarare än den individs som bebor den). Surrogatmoderskap inbegriper en tredje individ. Jag finner det därför väldigt svårt att etiskt försvara surrogatmödrar om man inte kan acceptera organdonation och sexuella tjänser. Problemet med ekonomisk "vulnerability" är det samma i alla tre fallen, men det finns en ytterligare komplikation.

    Bra skrivet. Min rss-läsare ger mig ett annat bra inlägg som jag ville kommentera, men som inte finns här på bloggen. Jag hoppas att det, eller i alla fall huvuddelarna av det, kommer tillbaka!

    SvaraRadera
  3. Jag är mkt skeptisk till surrogat-hela-biten. Nu kanske det är lätt att säga när man har fått de barn man velat ha. Men att ge sig in i nedreglering, äggplockning precis som IVF-biten och sedan gå en hel lång 40 veckor graviditet med den ersättning som kvinnorna får det tycker jag inte är okej. Oavsett om det är i ett u-land eller om det skulle bli tillåtet hos oss så misstänker jag att det inte de är de välbetalda, välavlönade kvinnorna som skulle göra detta för ett annat par. Jag tror dessutom det kan vara svårt att föstå som blivande surrogatmamma innan, hur styrd hela processen kan bli. Och vad händer om graviditeten är komplicerad? Och kvinnan inte kan arbeta under tiden och är tvungen att vara sjukskriven? Eller om hon måste förlösas med kejsarsnitt (stor bukoperation, risk för komplikationer senare i livet osv).

    Jag kan se många problematiska vinklingar på surrogatmödraskap. Och jag tycker inte det är att jämställa med äggdonation eller spermiedonation.

    Och då har jag inte ens nämnt den psykologiska biten, anknytning, eller icke-anknytning.

    SvaraRadera
  4. Hehe, som biolog vet jag att alla barn till 100% är genetiska. :-)

    SvaraRadera
  5. Jag är emot allt som har med surrogat att göra. Som tidigare inläggs skribenter påtalat så är det de kvinnor som befinner sig i underläge, i desperat behov av pengar, som bär och föder dessa barn åt andra.
    /Pernilla

    SvaraRadera
  6. Jag provoceras också av det där med genetiska barn som motiv. Men det finns ju helt andra motiv också, vad ska man göra om man inte kan bli gravid och inte kan adoptera? Kraven på presumtiva adoptivföräldrar blir bara hårdare. Och nej, jag tror inte att det alltid är krav som är nödvändiga för barns bästa, även om många av kraven självklart är det. Manliga homosexuella par och ensamstående män har ju en speciell situation också, med enorma reella svårigheter att adoptera.

    Men det där är du ju redan inne på. Exploatering av surrogatmödrar tycker jag också framstår som den stora risken, särskilt i de fall där surrogatmodern får betalt. Men det borde ju gå att undvika? Jag tycker nog att det är lite problematiskt att se just graviditet som något man inte kan ge ersättning för. Det är invaderande både fysiskt och känslomässigt, och kan vara riskabelt, men det gäller ju även andra arbeten. Å andra sidan blir man ju exploaterad även i många arbeten, så risker finns ju verkligen i de situationer där man får ersättning. Men rätten till någons kropp vet jag inte om jag tycker att man köper, inte mer än i många arbeten - men med den viktiga skillnaden, förstås, att det inte går att ta ledigt.

    Sedan är det väl inte olagligt i den meningen att det finns någon sanktion eller så. Det är väl snarare så att lagatiftningen inte förutser situationer med surrogatmödrar och att det kan bli problem med det juridiska föräldraskapet för den eller de föräldrar som inte är biologisk mor eller genetisk far. Håller med om att lagstiftningen borde ändras. Åtminstone vissa surrogatmödraskapsfall borde vara okontroversiella, tycker jag.

    Angående kommentaren ovan så är jag förresten hyfsat välavlönad, och jag hade gärna ställt upp som surrogatmoder om jag hade varit medicinskt lämplig. Men det kan bero på att jag har erfarenhet av ofrivillig barnlöshet.

    SvaraRadera
  7. Oj, jag blir lite förvånad över detta (nästan) rungande medhåll. Men de som tycker tvärtom kanske avstår från att kommentera?

    Jag tycker som sagt att lagstiftningen bör ändras, men jag håller inte riktigt med om den kritik jag sett från vissa håll (att Sverige är så himla efter och bara accepterar kärnfamiljer etc). Sverige har en ganska restriktiv hållning och det tycker jag är rätt bra. Som galen barnlängtare är det alltför lätt att tappa perspektivet. Barnperspektivet. När jag själv var i situationen var jag faktiskt tacksam över att lagen reglerade en del alternativ så att jag själv slapp ta ställning till dem.

    Kraven på adoptivföräldrar blir allt hårdare, är det verkligen så? Åldersgränserna har skärpts, det är sant, men det beror också på att människor blir allt äldre innan de kommer så långt som till adoption. Och ja, det är för barnens bästa. Inte på individnivå men generellt sätt är det "bättre" med unga föräldrar. Statistiskt sett får man behålla dem längre då.

    Annannan, det inlägg du såg kommer! Måste ransonera godbitarna ;-)

    SvaraRadera
  8. Åh, nu blir jag nyfiken! Godbitar från Helga är alltid så fina!

    SvaraRadera
  9. Helga: jag tänkte främst på Kinas ändring av kraven, som ju blev betydelsefull i Sverige pga det stora antalet adoptioner hit från Kina. Jag har också en bild av att hårdare krav verkade vara en allmän trend när jag läste in mig på adoptioner, men det var ett par år sedan och jag kan tänkas överdriva. När det gäller ålderskravet håller jag helt med dig.

    SvaraRadera