2009-02-10

Parallellprocesser

Juni 2005. Svensk ljuvlig försommar, och O:s pappa är döende. Efter en ofattbart kort sjukdomstid, bara några veckor, inser vi alla att det är så det är.

O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.

Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.

Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.

Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?

O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.

En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.

Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.

Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.

Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.

Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.

Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.

Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.

Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."

Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.

12 kommentarer:

  1. Älskar att läsa, mera mera!!!

    SvaraRadera
  2. Som det kan bli när man vågar, när man VILL så starkt att man VÅGAR. Eller varför inte: som det kan bli när man kan skriva så bra som Helga.

    SvaraRadera
  3. Nu gråter jag. Du skriver så vackert Helga och oftast har vi samma åsikter om adoption.
    Idag har jag för första gången sett mitt andra barn, en son, på bild... hur stort som helst!

    SvaraRadera
  4. Åh, vilken modig och bra text!

    /smygläsare som kommenterar för sällan

    SvaraRadera
  5. Å Helga! Jag gråter nu....
    Ojojoj vad vackert skrivet!
    och du jag tror min dotter är ungefär samma ålder nu som Q när han kom till er?????
    KRAM!

    SvaraRadera
  6. Helga,

    Så helt underbart skrivet!!!

    Jag läser Din blogg ofta men har inte skrivit här förr. Har hittat hit IVF-vägen kan man säga...

    / Anna, mamma till Hugo på jorden och Liten i himlen

    SvaraRadera
  7. *sniff*
    oj, "tänk om man visste" får en ny och svindlande innebörd.

    säger som Ting: mera! mera!

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Det kunde varti jag som skrivit den texten stämmer på pricken nästan. Min svärmor dog också mitt i min sorg precis som du beskriver. Vi grälade väl också konstant till det kom ett besked om en liten pojke född 13 feb 07 i Vietnam.
    Då vände allt oj oj oj vilken tur vi haft som fick dessa prinsar...

    SvaraRadera
  9. Har andlöst läst inlägget flera gånger och inte klarat av att kommentera.

    Det är så fantastiskt fint och du skriver så fantastiskt bra

    Gräddnos

    SvaraRadera
  10. Jag och min man läser med tårfyllda ögon. Otroligt vackert. Vi är kanske i förstadiet till det du just beskrivit och att läsa din text har givit oss så mycket. Tack!

    SvaraRadera
  11. Härligt med en blogg med så bra språk! Underbart att läsa!

    Undrar lite över din myelit. Har precis fått samma diagnos men man har inte hittat någon bakomliggande orsak. Får jag fråga om man hittade någon på dig eftersom man avskrev MS? Gick det över av sig själv eller fick du någon behandling?

    SvaraRadera