2009-02-02

Luktmänniska

Under julledigheten såg vi Parfymen på DVD. Jag var den enda i sällskapet som läst boken, och när jag skulle motivera valet av film genom att förklara för de andra vad den handlade om, slog det mig hur trist den lät. Ännu en seriemördarfilm, som Lammen tystnar fast på 1700-talet, ungefär. (Inget ont om Lammen, en mycket bra film och ännu bättre bok, som jag rekommenderar!)

Men när jag läste Parfymen för tjugo år sedan uppfattade jag den inte alls som en thriller utan som en djupt originell skröna av allra bästa slag. Å andra sidan var jag bara arton år då och världen hade ännu inte begåvats med alla dessa skildringar av seriemördare, man kan tro att det sitter en i varje buske, var och en med sin egen personliga preferens.

I alla fall ska jag nu läsa om boken för att se vad jag tycker.

Men det var inte om det jag skulle skriva, utan om det faktum att jag i likhet med huvudpersonen Grenouille är en luktmänniska. Sedan jag fick Q har jag dessutom slutat bära parfym vilket skärpt luktsinnet ytterligare, ibland gränsande mot det plågsamma.

När jag ser bilden av mig och Q uppe till höger känner jag genast lukten av Sommarön. Dragigt, kylslaget och gammalt hus, blandat med salt, regn och gräs. När jag hämtat Q hos dagmamman luktar hans hår av hennes hus. Det känns avigt, inte obehagligt eller äckligt, bara konstigt, i någon timme eller så, men därefter luktar han som sig själv igen (godaste lukten på jorden, för övrigt, om nu någon undrar). När mamma har hälsat på känner jag hennes parfym på de mest oväntade ställen i veckor efteråt. Som till exempel på passagerarsätets säkerhetsbälte.

För att inte tala om medresenärer i tunnelbanan. Oj, oj. Kväljande parfymdunster blandas med smygfisar. Jag borrar ner ansiktet i min schal och andas genom munnen.

De som lever nära mig vet att jag är extremt känslig mot mögligt bröd. Flera dagar innan någon annan klagar tycker jag att brödet smakar mögel. En enda solroskärna på för övrigt färskt bröd kan smaka mögligt. En till synes fräsch tomat får mig att grimasera.

Jag älskar smaken av vitlök, men undviker det i matlagningen eftersom jag avskyr att känna lukten på händerna i dagar efteråt.

Det njutbara med trädgårdsarbete är till stor del alla dofter. Inte bara de omsjungna som syrener och luktärt, utan också lukten av våt jord, av solbränt gräs, eller när fingrarna luktar av ringblommor eller krasse.

Lukter och dofter kan också som inget annat trigga minnet. Men det är sällan några konkreta händelser jag minns, utan känslor och stämningar. En höstdag kan jag sniffa i luften och plötsligt bli tio år igen och kryssa mellan våta lönnlöv på asfalten på väg mot bussen. Jag minns ännu lukten av det giftröda pulver som blandades ut med vatten för att göra Hawaiian Punch. Året var 1978 och jag bodde i USA. Förhoppningsvis är otyget förbjudet idag.

Möjligen när jag en ny luktoman vid min barm. Q:s käraste gosesaker är Lokatten, apan och linnet. Linnet = mitt nattlinne som han företagsamt nappar åt sig från sängen och sedan draperar sig i, alternativt släpar längs det dammiga golvet. Nog för att tyget är lent och mjukt mellan fingrarna, men jag misstänker att lukten spelar in. Ett nytvättat ur lådan ratas nämligen.

Lever ni andra också i en värld av lukter? Berätta!

6 kommentarer:

  1. Det var intressant, när jag läste ditt inlägg inser jag ju att jag är också en luktmänniska.

    Som barn kunde jag avgöra vem ett plagg tillhörde genom att lukta på det.
    Är också känslig för parfymer in public, efter jag var gravid första gången utvecklade jag nån sorts överkänslighet, där kraftig huvudvärk och illamående kommer som ett brev på posten när någon dränkt sig i parfym.

    Mest njuter jag nog av dofter utomhus, syrener i juni, doften efter ett regn..
    Hösten doftar underbart..
    Och till skillnad från dej tycker jag vitlök luktar jättegott-även på fingrarna.. ;o)
    /nilla

    SvaraRadera
  2. Inte så känslig som du, kanske, i alla fall inte nu som vuxen. Som barn kunde jag inte gå in i en blomsteraffär och spolarvätskan i mammas bil fick mig att reagera som du på tunnelbanan.

    Det är något med doftminnen som gör att de ligger närmare känslorna än synminnen. Jag kan tänka mig att det finns pseudovetenskapliga "förklaringar" för det, som jag förstås inte tror på.

    "Ute i solen" är en särskilt fascinerande doft. Tvätt som torkat ute får den, borrar man ner näsan i pälsen på ett djur som legat ute i solen känner man den - också om djuret är en människa.

    Flera av de viktiga kvinnorna i mitt liv - mamma, lärare på olika stadier- kan jag förknippa med den parfym de använt.

    Jag skulle kunna skriva en uppsats om det här - men går och äter frukost i stället!

    SvaraRadera
  3. Kul med respons på detta synnerligen ytliga inlägg! Jag nickar igenkännande. Avgöra vems plagget är genom att lukta på det, oja! Och lukten av solvarm hud eller hår är omisskännlig. Är det månne D-vitaminet?

    Ett obehagligare minne är lukten i veterinärens väntrum. Blöt päls och desinficering säger någon. Rädsla och oro, tror jag. Hundar känner på lukten om man är rädd, och efter alla veterinärbesök tror jag mig veta ungefär vad som menas.

    SvaraRadera
  4. Jag är också känslig för dofter - mest de vidriga dock... Det finns såklart goda; att steka lök i gjutjärnspanna i massor med smör, solvarm sambonacke, liljekonvalj och nytvättat...
    Sen finns det vidriga lukter; sur svettlukt, sura disktrasor och handdukar, kissiga fyllon och hundskit...
    Jag köpte ett thé för några år sen som jag minns att vi ofta drack hos min pappa när vi var barn. Bryggde mig en kopp och vips så var jag tillbaka i hans ungkarlskök och det var frukost med 'gott gräddat grovbröd' med ost och gurka på. Sånt tycker jag är häftigt!
    Vad tyckte du om filmen förresten? Jag älskar den, för det underbara fotot - speciellt den första scenen vid marknaden, där han föds...

    Ha en fin dag! Kram Ulrica

    SvaraRadera
  5. Intressant!
    Jag är nog också en doftmänniska. För mig är kanske doftMINNET det starkaste, minsta lilla doft som jag inte kopplat ihop med något speciellt då och där kan plötsligt, år senare, på en annan plats föra mig tillbaka till den tiden, väldigt starkt! Jag kan uppleva samma känsla jag känt då, minnas ord som sagts då, musik som spelats då etc. Det kan nästan kännas lite övernaturligt ibland.
    Annars är jag nog en sucker for goda dofter, i alla fall söta sådana. (är ett Tigi-freak..)Hallon, citron, lemon.
    Vitlök doftar vansinnigt gott, både färsk, på fingrar och dagen efter (jag är skum, jag vet..)
    Olja, bensin när man tankar bilen, när man startar utombordaren på sommaren - härligt, härligt!
    Regn doftar magiskt, sol på huden likaså. Valpens päls när han sovit, tvätt som torkat ute.
    Blä-lukter är de klassiska men värst av dem alla är dålig andedräkt eller sura kläder.
    Det om det. Kul med "ytliga" inlägg ibland! :)

    SvaraRadera
  6. O, ja, jag är nog ganska sinnlig överlag. Doft är ett av de starkaste, helt klart. Jag har valt bort män för att de luktar fel. Inte illa, bara... fel. Det är så märkligt, det där.

    Människor har alltid sin egen lukt. Det tycker jag är fascinerande. Och att de luktar olika beroende på humör och mående är ännu mer fascinerande.

    SvaraRadera