2007-11-14

Ny erfarenhet, ny idol samt TROTS!

Den senaste veckan har varit hektisk. I helgen var vi i Göteborg igen, denna gång för att fira en nittioårig nära släkting. Massor med folk var inbjudna och frågan är vem som var kalasets största attraktion, Q eller jubilaren själv.

Kvällen före hälsade vi på kompisar med barn i skolåldern. Q hade väldigt roligt, men var grinigare än vanligt. Vi noterade det, och undrade över det, men längre än så tänkte vi inte, fårskallar som vi är.

På natten bröt ett osammanhängande pladder genom min djupaste vargtimmessömn. Ögonblicket efteråt började något - någon - hamra på min rygg. Det var Q. Armar och ben ryckte som på en sprattelgubbe, han pladdrade inte längre utan var okontaktbar. Och brännhet. Sedan slutade han andas.

Vad gör man? Vi hann inte göra mycket, vi hann knappt ens bli rädda förrän allt var över. Q slutade krampa, började andas, vaknade och kräktes. Ungefär då fattade vi att vi just sett en feberkramp.

Jag satt uppe några timmar med Q som var betydligt svalare men olycklig och illamående. Frampå morgonen somnade vi allihop och nästa dag var Q feberfri. Så vi vågade oss faktiskt till kalaset, men på ett mycket kortare besök än vi först tänkt.

En ny erfarenhet att lägga i banken alltså. Hemma igen ringde vi BVC som lugnade oss med att feberkramp är vanligt och ofarligt när de är så korta som Q:s var. Sköterskan skrev in det i hans journal och kommer att visa det för läkaren för säkerhets skull. Min ågren över att jag kanske är en FÖR lugn och odaltig mamma försvann när hon berömde oss och sa att vi hade gjort allting rätt.

Förutom att vårda sjukt barn läste jag en bok i helgen, och skaffade mig en ny idol på kuppen: barnläkare Lars H Gustafsson. Boken heter Lotsa barn och är tyvärr återlämnad till biblioteket, annars hade jag bjudit på några citat. Hans sätt att resonera om barnuppfostran tilltalar mig mycket. Det är inte förbjudet att bli arg, tvärtom är det bättre än att kapsla in sina känslor. Man kan och bör resonera med barn, och man kan och bör ge dem ansvar, men naturligtvis inte hur stort som helst. Barn vill samarbeta. Föräldraskapet liknar ett lotsuppdrag: barnet är kapten, föräldern är lotsen som känner farvattnen och har varit med förut. Men när fartyget styr ut på öppet hav har lotsen klivit av. Gustafsson påminner mycket om gurun Jesper Juul men är lite mer lättillgänglig. Kort sagt, en inspirerande bok som jag rekommenderar!

Och så var det trotset då. Det är egentligen fel ord. Q trotsar inte. Han blir bara tvärilsk, rosenrasande, bottenlöst förtvivlad. Sisådär åtta-tio gånger idag. Över högst triviala saker. Han vill bestämma själv, och det är helt begripligt, för vem vill inte det? Snarare var det konstigt att han förr var en sådan solstråle som accepterade våra påhitt och idéer utan knot.

Konstigt är det inte, men jobbigt när han för åttonde gången slänger sig på golvet i hysteri. Eller när jag måste brotta ner honom i vagnen (han vill bli buren) och hans skrik ekar mellan husväggarna och vi passerar det dagis där jag hoppas få in honom.

Trött är jag, men nu sover han och imorgon är en ny dag. Nu ska Helga banne mig ha ett glas rosévin för det är hon värd.

Q på upptäcksfärd. Jag är mycket nöjd med mitt senaste stickalster, den turkosa mössan. Han är så söt i den. Äsch, säger O, det säger du om precis allt som Q har på sig.

4 kommentarer:

  1. Lars H Gustavsson är en GURU! Han är bara helt fantastisk!

    SvaraRadera
  2. Usch! Feberkramp är hemskt! Ett av våra barn fick det som liten. Han var medvetslös, men andades, en relativt lång stund. (5 - 10 min, jag vet inte?) Jag ringde 112, och han hade just börjat kvickna till lite när ambulansen kom.
    Vi fick sova över på sjukhuset en natt för att ha honom under observation.
    Sen var det Alvedon varvat med Ipren så fort febern kom över 38,5.
    Trots det fick han en feberkramp ytterligare en gång, men då visste vi vad det handlade om, så det var enklare.
    Men jag tror alldrig att jag glömmer hur det kändes, att se när han bara ryckte till och sen tuppade av.

    Skönt att den för Qs del var såpass kort.
    Det är ju ganska vanligt, och oftast övergående med åldern.

    SvaraRadera
  3. Det är så roligt att läsa dina reflektioner och det ni går igenom - jag ser sådana paralleller till mitt eget liv! Dessutom har ALma och Q nästan likadana ytterkläder, bruna och turkosa :-)

    Alma har för tillfället kommit ur den där värsta ilskna bestämma-själv-perioden. Döm om vår förvåning när hon på ett nekande glatt och frejdigt svarar "Åkäj!" Njema problemas liksom.

    Men jag ser den där 1,5-årsperioden som en liten lätt försmak över det som kommer i 2,5-årsåldern och typ 1,5 år framåt. Om hon brås på sin moster, vilket vi sett en hel del antydan till, lär det inte bli en enkel match ;-)

    KRam

    SvaraRadera