Förklaringen, sju år för sent

Jag opererades idag. Nu vet vi nästan säkert varför jag inte blivit med barn.

Min livmoder är missbildad, ungefär hälften så stor som den borde vara. Troligen är jag född sådan, och det går inte att åtgärda. Den är långsmal och trång vilket förklarar varför det gör så ont när den drar ihop sig i kramp för att få ut mensblodet, och varför perfekta små embryon inte kan fastna. Det finns inte plats för dem.

Märkligt nog är jag inte ledsen. Min största känsla är lättnad. Nu vet vi, äntligen. Nu kan vi lägga den här jävla dumma drömmen om graviditet på hyllan.

Naturligtvis hade det varit trevligt att få veta detta för sju eller fem eller åtminstone tre år sedan, innan vi investerade sjuttiotusen kronor och minst lika många tårar i fåfänga fruktlösa försök. Man kan fråga sig varför inte detta gått att se på de talrika undersökningar som jag utsatts för. Men inte ens det grämer mig särskilt. Jag orkar inte bry mig.

Det enda som gör mig lite ledsen är att jag just nu inte ser någon ljusning ifråga om menseländet. Men den nye doktorn lovade mig att om jag kommer tillbaka efter semestrarna så ska han försöka hjälpa mig.

Det har varit en jobbig dag, jag hade mycket ont efter operationen och fick ganska mycket smärtstillande, var trött och yr hela kvällen. Ska nog stanna hemma från jobbet imorgon, fast jag har flera viktiga möten inbokade. Men mitt förtroende för läkarskrået är någorlunda återupprättat, alla jag träffade idag har varit förtjusande snälla. Kanske tyckte de synd om mig. Både narkosläkare och narkossköterska smickrade mig genom att vägra tro på den vikt jag uppgav, de tyckte jag såg "slank" ut. Ja kära nån, mycket ska man höra. De visste allt vägen till en kvinnas hjärta.

Men det som är viktigast, och det som håller mig uppe är vetskapen om att nu är vägen inte särskilt lång till Ollibollikoreaskrutt med sneda bruna ögon och blankt svart hår, han eller hon som ska bli mitt barn, just den ungen och ingen annan. För det behöver jag inte någon jävla livmoder.

Förklaringen, sju år för sent

Jag opererades idag. Nu vet vi nästan säkert varför jag inte blivit med barn.

Min livmoder är missbildad, ungefär hälften så stor som den borde vara. Troligen är jag född sådan, och det går inte att åtgärda. Den är långsmal och trång vilket förklarar varför det gör så ont när den drar ihop sig i kramp för att få ut mensblodet, och varför perfekta små embryon inte kan fastna. Det finns inte plats för dem.

Märkligt nog är jag inte ledsen. Min största känsla är lättnad. Nu vet vi, äntligen. Nu kan vi lägga den här jävla dumma drömmen om graviditet på hyllan.

Naturligtvis hade det varit trevligt att få veta detta för sju eller fem eller åtminstone tre år sedan, innan vi investerade sjuttiotusen kronor och minst lika många tårar i fåfänga fruktlösa försök. Man kan fråga sig varför inte detta gått att se på de talrika undersökningar som jag utsatts för. Men inte ens det grämer mig särskilt. Jag orkar inte bry mig.

Det enda som gör mig lite ledsen är att jag just nu inte ser någon ljusning ifråga om menseländet. Men den nye doktorn lovade mig att om jag kommer tillbaka efter semestrarna så ska han försöka hjälpa mig.

Det har varit en jobbig dag, jag hade mycket ont efter operationen och fick ganska mycket smärtstillande, var trött och yr hela kvällen. Ska nog stanna hemma från jobbet imorgon, fast jag har flera viktiga möten inbokade. Men mitt förtroende för läkarskrået är någorlunda återupprättat, alla jag träffade idag har varit förtjusande snälla. Kanske tyckte de synd om mig. Både narkosläkare och narkossköterska smickrade mig genom att vägra tro på den vikt jag uppgav, de tyckte jag såg "slank" ut. Ja kära nån, mycket ska man höra. De visste allt vägen till en kvinnas hjärta.

Men det som är viktigast, och det som håller mig uppe är vetskapen om att nu är vägen inte särskilt lång till Ollibollikoreaskrutt med sneda bruna ögon och blankt svart hår, han eller hon som ska bli mitt barn, just den ungen och ingen annan. För det behöver jag inte någon jävla livmoder.

Inte immun än

Igår hände det som jag innerst inne väntat på i flera veckor, kanske rentav månader. O och jag klarade inte pressen längre utan exploderade båda två. Först han, sedan jag.

Det var många både härskna och unkna känslor som steg till ytan. Jag reagerade som vanligt: törs vi verkligen skaffa barn tillsammans?

Jo, det törs vi nog. Mitt i storgrälet tror jag att vi båda mycket väl visste vad allt bottnade i: att vi har haft för stor belastning på sistone, både på jobbet och privat. Knappt har vi hunnit hämta andan efter flytten så drar vi igång adoptionsansökan. Till råga på allt har våra jobb inte förstånd att hålla sig på mattan. Förra lördagen väcktes vi av O:s mobil, han blev inkallad till jobbet. Jag skrotade runt i nattlinne någon timme innan min mobil ringde. Sedan fick jag jobba en liten stund varje dag hela nationaldagshelgen, då jag egentligen tänkt vara ledig. Skandal. (Fast det är första gången det händer, så jag ska inte klaga alltför mycket) Efteråt fnissade vi åt hur viktiga och oumbärliga vi blivit, jag tror att vi båda har en hälsosam distans till våra jobb.

Det är sorgligt men kanske ofrånkomligt att man tar ut vardagens förtretligheter på den man älskar mest. Men kanske finns det en liten fördel i att vi varit ungefär lika jävliga båda två. Det hade varit värre om den ene varit en rytande knöl och den andre en på på ytan mild och vän martyr som i hemlighet lagrar oförrätterna på hög för att dra fram dem när det minst anas.

Till råga på allt fick jag mens igår, vilket numera betyder nära nog outhärdliga smärtor som inga Ipren biter på. Säkert finns det en psykosomatisk effekt också. När jag inte kan somna för värken, eller när den väcker mig på småtimmarna och jag inte kan somna om (vilket jag annars är världsmästare på), då är jag ett lätt offer. All motståndskraft jag har lyckats bygga upp under det senaste året, alla glada planer fyllda av barnvagnar och keramikdjur är bortsopade. Insikten om att jag är värdelös för att jag inte kan bli gravid och föda barn drar över mig som en bulldozer. När den meningslösa krampen sliter i mig är svartsjukan, sorgen, avundsjukan och bitterheten lika stark som någonsin förr. Och värst av allt är hjälplösheten. Så här ont kommer jag att ha varje månad resten av mitt liv. Till ingen mening alls. Jag trodde att jag var fri från min kropp, att jag kunde besegra och behärska den men varje månad krossar den mig.

Men i dagsljus är smärta lättare att uthärda, och plötsligt kan jag tänka klart igen. Nu är det cykeldag två vilket betyder att det värsta snart är över. Nästa vecka ska jag skrapas, kanske hittar man då någon polyp eller ojämnhet som förklarar smärtorna. Kanske blir det bättre sedan. Kanske blir jag immun snart.

Inte immun än

Igår hände det som jag innerst inne väntat på i flera veckor, kanske rentav månader. O och jag klarade inte pressen längre utan exploderade båda två. Först han, sedan jag.

Det var många både härskna och unkna känslor som steg till ytan. Jag reagerade som vanligt: törs vi verkligen skaffa barn tillsammans?

Jo, det törs vi nog. Mitt i storgrälet tror jag att vi båda mycket väl visste vad allt bottnade i: att vi har haft för stor belastning på sistone, både på jobbet och privat. Knappt har vi hunnit hämta andan efter flytten så drar vi igång adoptionsansökan. Till råga på allt har våra jobb inte förstånd att hålla sig på mattan. Förra lördagen väcktes vi av O:s mobil, han blev inkallad till jobbet. Jag skrotade runt i nattlinne någon timme innan min mobil ringde. Sedan fick jag jobba en liten stund varje dag hela nationaldagshelgen, då jag egentligen tänkt vara ledig. Skandal. (Fast det är första gången det händer, så jag ska inte klaga alltför mycket) Efteråt fnissade vi åt hur viktiga och oumbärliga vi blivit, jag tror att vi båda har en hälsosam distans till våra jobb.

Det är sorgligt men kanske ofrånkomligt att man tar ut vardagens förtretligheter på den man älskar mest. Men kanske finns det en liten fördel i att vi varit ungefär lika jävliga båda två. Det hade varit värre om den ene varit en rytande knöl och den andre en på på ytan mild och vän martyr som i hemlighet lagrar oförrätterna på hög för att dra fram dem när det minst anas.

Till råga på allt fick jag mens igår, vilket numera betyder nära nog outhärdliga smärtor som inga Ipren biter på. Säkert finns det en psykosomatisk effekt också. När jag inte kan somna för värken, eller när den väcker mig på småtimmarna och jag inte kan somna om (vilket jag annars är världsmästare på), då är jag ett lätt offer. All motståndskraft jag har lyckats bygga upp under det senaste året, alla glada planer fyllda av barnvagnar och keramikdjur är bortsopade. Insikten om att jag är värdelös för att jag inte kan bli gravid och föda barn drar över mig som en bulldozer. När den meningslösa krampen sliter i mig är svartsjukan, sorgen, avundsjukan och bitterheten lika stark som någonsin förr. Och värst av allt är hjälplösheten. Så här ont kommer jag att ha varje månad resten av mitt liv. Till ingen mening alls. Jag trodde att jag var fri från min kropp, att jag kunde besegra och behärska den men varje månad krossar den mig.

Men i dagsljus är smärta lättare att uthärda, och plötsligt kan jag tänka klart igen. Nu är det cykeldag två vilket betyder att det värsta snart är över. Nästa vecka ska jag skrapas, kanske hittar man då någon polyp eller ojämnhet som förklarar smärtorna. Kanske blir det bättre sedan. Kanske blir jag immun snart.

Bantningsbabbel som övergår i något mycket allvarligt

Är det inte typiskt, igår kväll när jag för första gången på länge överfölls av skrivsug och satte mig vid datorn för att uppdatera hemsidan, låg Blogger nere!

Men nu är jag tillbaka.

För tre veckor sedan ansåg vi alltså att vi hade nått våra målvikter och mejlade till AC. O har gått ner femton kilo och jag fem. På mig syns knappt något alls, och ingen har kommenterat det heller. Men jag märker själv att kläderna passar bättre. Vad gäller O - tja, tydligen ska jag inte bara få en unge utan det blev visst en ny man på köpet också. Magen och snarkningarna är borta, och han både äter frukost och motionerar! Själv erkänner han motvilligt att han mår mycket bättre nu.

Det har faktiskt inte varit särskilt svårt. Den största förändringen för mig är att jag har slutat äta smågodis och chips, tror att det var några månader sedan sist. Jag saknar det mycket mindre än jag hade trott. Salta pinnar är nästan lika gott som chips och knastrar minst lika trevligt, och istället för gelégodis äter jag mörk choklad. Det är svårt att föräta sig på, efter ett par bitar är jag nöjd. O har slutat äta ost och som sagt, för första gången sedan jag lärde känna honom äter han frukost. Han har svårt att få i sig något på morgnarna, men räddningen visade sig heta Proviva, en fruktdryck med nyttiga bakterier som även jag gillar numera.

Nog med präktigheter - över till adoptionen! För två veckor sedan fick vi PM1 av AC som inte var märkvärdigare än ett par papper att skriva under, där vi försäkrade att vi inte avsåg att adoptera via någon annan organisation samtidigt. Nu i onsdags kom nästa sändning, PM2 som innehöll ytterligare information samt en räkning.

Jag var ensam hemma på kvällen och öppnade kuvertet. Först tänkte jag strunta i att läsa bibban och ägna mig åt min bok istället. Var kommer denna plötsliga likgiltighet ifrån, jag som i åratal slukat all information jag kunnat uppbringa? Men jag började i alla fall läsa.

Hummelihum, det mesta verkade välkänt och fångade inte mitt intresse. Men så kom jag till en sak som grep mig så att jag rentav började gråta.

Blivande adoptivföräldrar från Korea ombeds skriva ett personligt brev riktat till den biologiska mamman där man presenterar sig, förklarar varför man valt att adoptera och beskriver hur man avser att uppfostra sitt barn. Helst ska man också uttrycka förståelse för det svåra beslutet att lämna bort ett barn.

Det är när jag tänker på vad jag skulle vilja skriva som jag gråter. Orden räcker inte till, för känslorna är så stora och motsägelsefulla. Hon, kvinnan eller flickan på andra sidan jorden, har det enda jag saknar: förmågan att bli gravid och föda ett barn. Men inte kan jag avundas henne det, jag som annars avundas hela världen. Ja, hon har det jag saknar, men i gengäld har jag förmodligen allt det hon saknar, och mer ändå. Hon är säkert ensam, ledsen och rädd, precis som jag har varit. Jag önskar att jag kunde trösta henne, och kanske trösta mig själv samtidigt.

Hon kommer att finnas i mina tankar resten av mitt liv.

Bantningsbabbel som övergår i något mycket allvarligt

Är det inte typiskt, igår kväll när jag för första gången på länge överfölls av skrivsug och satte mig vid datorn för att uppdatera hemsidan, låg Blogger nere!

Men nu är jag tillbaka.

För tre veckor sedan ansåg vi alltså att vi hade nått våra målvikter och mejlade till AC. O har gått ner femton kilo och jag fem. På mig syns knappt något alls, och ingen har kommenterat det heller. Men jag märker själv att kläderna passar bättre. Vad gäller O - tja, tydligen ska jag inte bara få en unge utan det blev visst en ny man på köpet också. Magen och snarkningarna är borta, och han både äter frukost och motionerar! Själv erkänner han motvilligt att han mår mycket bättre nu.

Det har faktiskt inte varit särskilt svårt. Den största förändringen för mig är att jag har slutat äta smågodis och chips, tror att det var några månader sedan sist. Jag saknar det mycket mindre än jag hade trott. Salta pinnar är nästan lika gott som chips och knastrar minst lika trevligt, och istället för gelégodis äter jag mörk choklad. Det är svårt att föräta sig på, efter ett par bitar är jag nöjd. O har slutat äta ost och som sagt, för första gången sedan jag lärde känna honom äter han frukost. Han har svårt att få i sig något på morgnarna, men räddningen visade sig heta Proviva, en fruktdryck med nyttiga bakterier som även jag gillar numera.

Nog med präktigheter - över till adoptionen! För två veckor sedan fick vi PM1 av AC som inte var märkvärdigare än ett par papper att skriva under, där vi försäkrade att vi inte avsåg att adoptera via någon annan organisation samtidigt. Nu i onsdags kom nästa sändning, PM2 som innehöll ytterligare information samt en räkning.

Jag var ensam hemma på kvällen och öppnade kuvertet. Först tänkte jag strunta i att läsa bibban och ägna mig åt min bok istället. Var kommer denna plötsliga likgiltighet ifrån, jag som i åratal slukat all information jag kunnat uppbringa? Men jag började i alla fall läsa.

Hummelihum, det mesta verkade välkänt och fångade inte mitt intresse. Men så kom jag till en sak som grep mig så att jag rentav började gråta.

Blivande adoptivföräldrar från Korea ombeds skriva ett personligt brev riktat till den biologiska mamman där man presenterar sig, förklarar varför man valt att adoptera och beskriver hur man avser att uppfostra sitt barn. Helst ska man också uttrycka förståelse för det svåra beslutet att lämna bort ett barn.

Det är när jag tänker på vad jag skulle vilja skriva som jag gråter. Orden räcker inte till, för känslorna är så stora och motsägelsefulla. Hon, kvinnan eller flickan på andra sidan jorden, har det enda jag saknar: förmågan att bli gravid och föda ett barn. Men inte kan jag avundas henne det, jag som annars avundas hela världen. Ja, hon har det jag saknar, men i gengäld har jag förmodligen allt det hon saknar, och mer ändå. Hon är säkert ensam, ledsen och rädd, precis som jag har varit. Jag önskar att jag kunde trösta henne, och kanske trösta mig själv samtidigt.

Hon kommer att finnas i mina tankar resten av mitt liv.