2006-06-12

Inte immun än

Igår hände det som jag innerst inne väntat på i flera veckor, kanske rentav månader. O och jag klarade inte pressen längre utan exploderade båda två. Först han, sedan jag.

Det var många både härskna och unkna känslor som steg till ytan. Jag reagerade som vanligt: törs vi verkligen skaffa barn tillsammans?

Jo, det törs vi nog. Mitt i storgrälet tror jag att vi båda mycket väl visste vad allt bottnade i: att vi har haft för stor belastning på sistone, både på jobbet och privat. Knappt har vi hunnit hämta andan efter flytten så drar vi igång adoptionsansökan. Till råga på allt har våra jobb inte förstånd att hålla sig på mattan. Förra lördagen väcktes vi av O:s mobil, han blev inkallad till jobbet. Jag skrotade runt i nattlinne någon timme innan min mobil ringde. Sedan fick jag jobba en liten stund varje dag hela nationaldagshelgen, då jag egentligen tänkt vara ledig. Skandal. (Fast det är första gången det händer, så jag ska inte klaga alltför mycket) Efteråt fnissade vi åt hur viktiga och oumbärliga vi blivit, jag tror att vi båda har en hälsosam distans till våra jobb.

Det är sorgligt men kanske ofrånkomligt att man tar ut vardagens förtretligheter på den man älskar mest. Men kanske finns det en liten fördel i att vi varit ungefär lika jävliga båda två. Det hade varit värre om den ene varit en rytande knöl och den andre en på på ytan mild och vän martyr som i hemlighet lagrar oförrätterna på hög för att dra fram dem när det minst anas.

Till råga på allt fick jag mens igår, vilket numera betyder nära nog outhärdliga smärtor som inga Ipren biter på. Säkert finns det en psykosomatisk effekt också. När jag inte kan somna för värken, eller när den väcker mig på småtimmarna och jag inte kan somna om (vilket jag annars är världsmästare på), då är jag ett lätt offer. All motståndskraft jag har lyckats bygga upp under det senaste året, alla glada planer fyllda av barnvagnar och keramikdjur är bortsopade. Insikten om att jag är värdelös för att jag inte kan bli gravid och föda barn drar över mig som en bulldozer. När den meningslösa krampen sliter i mig är svartsjukan, sorgen, avundsjukan och bitterheten lika stark som någonsin förr. Och värst av allt är hjälplösheten. Så här ont kommer jag att ha varje månad resten av mitt liv. Till ingen mening alls. Jag trodde att jag var fri från min kropp, att jag kunde besegra och behärska den men varje månad krossar den mig.

Men i dagsljus är smärta lättare att uthärda, och plötsligt kan jag tänka klart igen. Nu är det cykeldag två vilket betyder att det värsta snart är över. Nästa vecka ska jag skrapas, kanske hittar man då någon polyp eller ojämnhet som förklarar smärtorna. Kanske blir det bättre sedan. Kanske blir jag immun snart.

2 kommentarer:

  1. Hej vännen!

    Det är inte konstigt att du och O behöver ventilera er ibland, så är det för oss alla i våra relationer. Självklart är det jobbigt när det blir bråk av det, men det viktiga är ändå att reda ut och gå vidare. Självklart ställer du dig frågan om ni kan/orkar skaffa barn tillsammans, en helt naturlig fråga när det är jobbigt i en relation.

    När jag läser dina senaste inlägg tycker jag det känns som att det går lite upp och ner i humöret, även om det för det mesta är på topp. Det skulle inte förvåna mig om det är dina vänta-barn-hormoner som börjar vakan till liv. När vi väntade på att skicka papprena till Korea hade jag samma känsla i kroppen som jag hande kännt när jag väntade barn tidigare. Stanna upp och känn efter, det kanske är något nytt som händer i kroppen och själen?

    Över till något annat i ditt inlägg. Du är på intet sätt värdelös för att du inte kan bli gravid och föda barn. Jag har tack och lov inte kännt så under alla våra turer och förstår inte riktigt varför så många barnlösa kvinnor gör det. Det är inte ett barn som har vuxit i livmodern som gör dig till den du är eller rättfärdigar ditt liv. Visst finns det en biologisk aspekt med sedan tidernas begynnelse att fortplanta sig, men i dag i det moderna 2000-talet känns den bilden väldigt avlägsen. I naturens värld finns är den aspekten fortfarande högst relevant, men vi skiljer ju oss åt från djurens värld. Vi kan se saker ur andra perspektiv och tänka och förstå på ett helt annat sätt. Med andra ord är jag helt övertygad om att det finns så mycket annat som är det viktiga i livet, som ger oss rätten att känna oss som duktiga, kompetenta och livsdugliga människor. Jag undra om män som är infertila brottas med samma typ av existensiella problematik.

    Som kommentar till din rubrik, immun tror jag aldrig att du kommer bli och det är av godo. Jag hoppas och tror att du bär med dig dina erfarenheter genom livet, annars har de inte varit mycket till nytta, och hjälper dig att förbli en ödmjuk person som kommer bli en fantastisk mamma. Passa nu på att njuta av din vänta-barn fas, snart nog är ert lilla barn här och då kommer du har väldigt fullt upp. Jag lovar.

    Kram,
    Maria

    SvaraRadera
  2. Hei hei. Selvom det høres litt dramatisk ut med kranglingen misunner jeg dere som vet å ventilere litt...

    Det må være skjønt etterpå.

    Nå er vi endelig godkjent som adoptivforeldre! Jeg er kjempeglad. Min største mardrøm er over - at vi ikke skulle få adoptere.

    Har ett siste ivf snart nå - men tror skuffelsen vil bli mye mindre når jeg vet vi skal adoptere.

    Stor klem

    Johanne fra Norge.

    SvaraRadera