Är det inte typiskt, igår kväll när jag för första gången på länge överfölls av skrivsug och satte mig vid datorn för att uppdatera hemsidan, låg Blogger nere!
Men nu är jag tillbaka.
För tre veckor sedan ansåg vi alltså att vi hade nått våra målvikter och mejlade till AC. O har gått ner femton kilo och jag fem. På mig syns knappt något alls, och ingen har kommenterat det heller. Men jag märker själv att kläderna passar bättre. Vad gäller O - tja, tydligen ska jag inte bara få en unge utan det blev visst en ny man på köpet också. Magen och snarkningarna är borta, och han både äter frukost och motionerar! Själv erkänner han motvilligt att han mår mycket bättre nu.
Det har faktiskt inte varit särskilt svårt. Den största förändringen för mig är att jag har slutat äta smågodis och chips, tror att det var några månader sedan sist. Jag saknar det mycket mindre än jag hade trott. Salta pinnar är nästan lika gott som chips och knastrar minst lika trevligt, och istället för gelégodis äter jag mörk choklad. Det är svårt att föräta sig på, efter ett par bitar är jag nöjd. O har slutat äta ost och som sagt, för första gången sedan jag lärde känna honom äter han frukost. Han har svårt att få i sig något på morgnarna, men räddningen visade sig heta Proviva, en fruktdryck med nyttiga bakterier som även jag gillar numera.
Nog med präktigheter - över till adoptionen! För två veckor sedan fick vi PM1 av AC som inte var märkvärdigare än ett par papper att skriva under, där vi försäkrade att vi inte avsåg att adoptera via någon annan organisation samtidigt. Nu i onsdags kom nästa sändning, PM2 som innehöll ytterligare information samt en räkning.
Jag var ensam hemma på kvällen och öppnade kuvertet. Först tänkte jag strunta i att läsa bibban och ägna mig åt min bok istället. Var kommer denna plötsliga likgiltighet ifrån, jag som i åratal slukat all information jag kunnat uppbringa? Men jag började i alla fall läsa.
Hummelihum, det mesta verkade välkänt och fångade inte mitt intresse. Men så kom jag till en sak som grep mig så att jag rentav började gråta.
Blivande adoptivföräldrar från Korea ombeds skriva ett personligt brev riktat till den biologiska mamman där man presenterar sig, förklarar varför man valt att adoptera och beskriver hur man avser att uppfostra sitt barn. Helst ska man också uttrycka förståelse för det svåra beslutet att lämna bort ett barn.
Det är när jag tänker på vad jag skulle vilja skriva som jag gråter. Orden räcker inte till, för känslorna är så stora och motsägelsefulla. Hon, kvinnan eller flickan på andra sidan jorden, har det enda jag saknar: förmågan att bli gravid och föda ett barn. Men inte kan jag avundas henne det, jag som annars avundas hela världen. Ja, hon har det jag saknar, men i gengäld har jag förmodligen allt det hon saknar, och mer ändå. Hon är säkert ensam, ledsen och rädd, precis som jag har varit. Jag önskar att jag kunde trösta henne, och kanske trösta mig själv samtidigt.
Hon kommer att finnas i mina tankar resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar