Annat

Allt i livet handlar inte om att få eller inte få barn, även om man skulle kunna tro det ibland. På den här sidan tänker jag skriva kort om andra saker. Ni kan redan nu bereda er på att bli plågade med bilder från min trädgård.

Trädgården
Julrosen blommar, den borde heta marsros istället, för till jul har den då aldrig blommat. Fiskarna har överlevt ännu en vinter under isen (precis som jag, haha). Det är kallt i vattnet så de är lite slöa än så länge, men digestivekex är tydligen värt att komma upp till ytan för.

Helga läser
Har just börjat på Den hemliga historien, den verkar mycket lovande. Läser också Tintin, köpte en hög album på bokrea för 45 :- styck för att ersätta mina sönderlästa från barndomen. Jag hade glömt hur roliga de var! Skrattar framför allt åt kapten Haddock, men också åt professor Kalkyl. Numera umgås jag med ett flertal lomhörda äldre släktingar vilket skänker ett extra komiskt skimmer åt Kalkyl. Anfäkta, anamma och regera!

Helga tittar på TV
Six feet under. Favoritserien just nu. Den är bisarr och underbart mänsklig.

Annat

Allt i livet handlar inte om att få eller inte få barn, även om man skulle kunna tro det ibland. På den här sidan tänker jag skriva kort om andra saker. Ni kan redan nu bereda er på att bli plågade med bilder från min trädgård.

Trädgården
Julrosen blommar, den borde heta marsros istället, för till jul har den då aldrig blommat. Fiskarna har överlevt ännu en vinter under isen (precis som jag, haha). Det är kallt i vattnet så de är lite slöa än så länge, men digestivekex är tydligen värt att komma upp till ytan för.

Helga läser
Har just börjat på Den hemliga historien, den verkar mycket lovande. Läser också Tintin, köpte en hög album på bokrea för 45 :- styck för att ersätta mina sönderlästa från barndomen. Jag hade glömt hur roliga de var! Skrattar framför allt åt kapten Haddock, men också åt professor Kalkyl. Numera umgås jag med ett flertal lomhörda äldre släktingar vilket skänker ett extra komiskt skimmer åt Kalkyl. Anfäkta, anamma och regera!

Helga tittar på TV
Six feet under. Favoritserien just nu. Den är bisarr och underbart mänsklig.

Bebisguden

Jag vet inte mycket om gudar, men jag tror att Bebisguden finns. Det måste vara så. Någon måste det ju vara som bestämmer vilka som ska få bebisar och vilka som inte ska få det. Det gör Bebisguden.

Det är en sorts affärsverksamhet han bedriver, men särskilt affärsmässig är den inte. Han har monopol på verksamheten vilket nog är tur för honom. Jag hade gärna sökt upp en konkurrent om det bara hade funnits någon.

Vill man ha barn måste man kontakta Bebisguden. Beställning görs med fördel varje månad vid den rätta tidpunkten. Kommer beställningen inte fram första gången är det bara att fortsätta. Tydligen är Bebisguden slarvig med sina papper, men de allra flesta får bekräftelse på att ordern är mottagen och leveransen på väg inom ett år efter att de har börjat beställa. I vissa fall kan det dröja två år, i undantagsfall längre. Därefter dröjer det cirka 40 veckor tills varan levereras. Visst fysiskt obehag under väntetiden kan inte uteslutas, och leveransen är oftast förenad med smärta.

Jag och min man tillhör dessa undantagsfall som aldrig lyckas komma fram med vår beställning. Vi har aldrig fått en orderbekräftelse. Bebisguden tycks ignorera oss totalt. Vi har förstås tagit reda på vad som kan vara fel, om vi gjorde något enkelt fel i beställandet. Men så var det inte.

Vi fortsätter tappert att skicka beställningar varje månad. Nästan varje månad, det kan hända att vi har tröttnat någon gång, det är inte så roligt längre. Efter snart fem år är det svårt att tro att Bebisguden plötsligt skulle uppmärksamma just vår beställning, när han nu har valt att inte göra det innan. Tre gånger har vi till och med betalat extra för att bli prioriterade. Vi tog hjälp av experter att använda oss av ett annat sätt att lägga en beställning. Det var inte alls lika trevligt som det vanliga, mycket omständligare, det gjorde ganska ont och framför allt var det dyrt. Men inte ens det hjälpte.

Jag tror att Bebisguden ser ut som Buddha ungefär, som en blandning av bebis och vuxen man. Hullet ligger i veck på mage och lår, och han stirrar ut i rymden med ett outgrundligt och självbelåtet leende. Ett leende faktiskt inte olikt det man ser hos gravida kvinnor, när de smeker sig själva över magen med ett inåtvänt ansiktsuttryck, som om de visste en hemlighet som vi andra aldrig kommer att få reda på. Och det gör de ju också.

Jag fortsätter att ringa Bebisguden i hopp om att få tala med honom eller åtminstone med någon underhuggare. Oftast går samtalet inte ens fram, det är susande tyst i luren. Någon gång har det hänt att jag fått upptagetton, och en enda gång gick signalerna fram. Då blev jag riktigt nervös, och andades djupt och försökte repetera allt det jag ville fråga. Det är inte varje dag man får tala med den som håller ens öde i sina händer, den som kan uppfylla ens innersta önskan och göra ens liv fullkomligt och fylla det med mening. Men jag hann inte tänka mycket längre än så förrän en telefonsvarare började tala i andra änden. Den bad mig ringa tillbaka lite senare, och informerade mig om att det tyvärr inte var möjligt att lämna något meddelande.

Så fastän jag inte vet mycket om gudar, funderar jag på att köpa en liten Buddhabild. Då kan jag åtminstone låtsas att Bebisguden hör det jag säger, när jag säger det jag tänker oupphörligen:

"Käre gode bebisgud, jag ska vara så snäll och så duktig som jag aldrig har varit förr, om du bara ger mig ett barn. Ett litet, litet kan jag väl få? Det behöver inte vara begåvat eller vackert eller snällt, jag kommer att älska det ändå, så mycket, så mycket. Jag kommer dessutom att älska hela världen och aldrig tänka en svart, missunnsam eller avundsjuk tanke mer i hela mitt liv. Jag kommer att le mot hela världen och alltid tänka positivt och alltid se saker från den ljusa sidan och alltid ha ett vänligt ord till övers. Det är alldeles säkert, jag lovar.

Käre gode bebisgud, du kan väl åtminstone tala om för mig vad jag gör för fel? Något fel måste det vara. Gör man saker rätt blir det bra. Så är det, så har det alltid varit. Är man tillräckligt duktig och snäll och gör sina läxor och borstar tänderna och inte bråkar och använder kondom och utbildar sig för att kunna stå på egna ben och tar ansvar för sitt liv och gör som doktorn säger och inte skriker fastän det gör ont, så blir allting bra. Alltså måste jag göra något fel, och jag ska rätta till det, jag lovar, om jag bara får reda på vad det är.

Jag vet att man inte förtjänar barn, jajajaja jag vet. Barn är en gåva, inte något man skaffar. Inte något man förtjänar genom att vara snäll. Fy på mig. Men om jag slutar tänka på det och bestämmer mig för att jag inte vill ha några, vad säger du då? Kan vi tänka oss en unge då? En liten? Bara en. Vi säger det då, jag släpper taget och slappnar av och är snäll och duktig och vill inte ha barn längre. Då måste det ju bara fungera."

Bebisguden

Jag vet inte mycket om gudar, men jag tror att Bebisguden finns. Det måste vara så. Någon måste det ju vara som bestämmer vilka som ska få bebisar och vilka som inte ska få det. Det gör Bebisguden.

Det är en sorts affärsverksamhet han bedriver, men särskilt affärsmässig är den inte. Han har monopol på verksamheten vilket nog är tur för honom. Jag hade gärna sökt upp en konkurrent om det bara hade funnits någon.

Vill man ha barn måste man kontakta Bebisguden. Beställning görs med fördel varje månad vid den rätta tidpunkten. Kommer beställningen inte fram första gången är det bara att fortsätta. Tydligen är Bebisguden slarvig med sina papper, men de allra flesta får bekräftelse på att ordern är mottagen och leveransen på väg inom ett år efter att de har börjat beställa. I vissa fall kan det dröja två år, i undantagsfall längre. Därefter dröjer det cirka 40 veckor tills varan levereras. Visst fysiskt obehag under väntetiden kan inte uteslutas, och leveransen är oftast förenad med smärta.

Jag och min man tillhör dessa undantagsfall som aldrig lyckas komma fram med vår beställning. Vi har aldrig fått en orderbekräftelse. Bebisguden tycks ignorera oss totalt. Vi har förstås tagit reda på vad som kan vara fel, om vi gjorde något enkelt fel i beställandet. Men så var det inte.

Vi fortsätter tappert att skicka beställningar varje månad. Nästan varje månad, det kan hända att vi har tröttnat någon gång, det är inte så roligt längre. Efter snart fem år är det svårt att tro att Bebisguden plötsligt skulle uppmärksamma just vår beställning, när han nu har valt att inte göra det innan. Tre gånger har vi till och med betalat extra för att bli prioriterade. Vi tog hjälp av experter att använda oss av ett annat sätt att lägga en beställning. Det var inte alls lika trevligt som det vanliga, mycket omständligare, det gjorde ganska ont och framför allt var det dyrt. Men inte ens det hjälpte.

Jag tror att Bebisguden ser ut som Buddha ungefär, som en blandning av bebis och vuxen man. Hullet ligger i veck på mage och lår, och han stirrar ut i rymden med ett outgrundligt och självbelåtet leende. Ett leende faktiskt inte olikt det man ser hos gravida kvinnor, när de smeker sig själva över magen med ett inåtvänt ansiktsuttryck, som om de visste en hemlighet som vi andra aldrig kommer att få reda på. Och det gör de ju också.

Jag fortsätter att ringa Bebisguden i hopp om att få tala med honom eller åtminstone med någon underhuggare. Oftast går samtalet inte ens fram, det är susande tyst i luren. Någon gång har det hänt att jag fått upptagetton, och en enda gång gick signalerna fram. Då blev jag riktigt nervös, och andades djupt och försökte repetera allt det jag ville fråga. Det är inte varje dag man får tala med den som håller ens öde i sina händer, den som kan uppfylla ens innersta önskan och göra ens liv fullkomligt och fylla det med mening. Men jag hann inte tänka mycket längre än så förrän en telefonsvarare började tala i andra änden. Den bad mig ringa tillbaka lite senare, och informerade mig om att det tyvärr inte var möjligt att lämna något meddelande.

Så fastän jag inte vet mycket om gudar, funderar jag på att köpa en liten Buddhabild. Då kan jag åtminstone låtsas att Bebisguden hör det jag säger, när jag säger det jag tänker oupphörligen:

"Käre gode bebisgud, jag ska vara så snäll och så duktig som jag aldrig har varit förr, om du bara ger mig ett barn. Ett litet, litet kan jag väl få? Det behöver inte vara begåvat eller vackert eller snällt, jag kommer att älska det ändå, så mycket, så mycket. Jag kommer dessutom att älska hela världen och aldrig tänka en svart, missunnsam eller avundsjuk tanke mer i hela mitt liv. Jag kommer att le mot hela världen och alltid tänka positivt och alltid se saker från den ljusa sidan och alltid ha ett vänligt ord till övers. Det är alldeles säkert, jag lovar.

Käre gode bebisgud, du kan väl åtminstone tala om för mig vad jag gör för fel? Något fel måste det vara. Gör man saker rätt blir det bra. Så är det, så har det alltid varit. Är man tillräckligt duktig och snäll och gör sina läxor och borstar tänderna och inte bråkar och använder kondom och utbildar sig för att kunna stå på egna ben och tar ansvar för sitt liv och gör som doktorn säger och inte skriker fastän det gör ont, så blir allting bra. Alltså måste jag göra något fel, och jag ska rätta till det, jag lovar, om jag bara får reda på vad det är.

Jag vet att man inte förtjänar barn, jajajaja jag vet. Barn är en gåva, inte något man skaffar. Inte något man förtjänar genom att vara snäll. Fy på mig. Men om jag slutar tänka på det och bestämmer mig för att jag inte vill ha några, vad säger du då? Kan vi tänka oss en unge då? En liten? Bara en. Vi säger det då, jag släpper taget och slappnar av och är snäll och duktig och vill inte ha barn längre. Då måste det ju bara fungera."

Ett anspråkslöst förslag

(Swifts klassiska original finns här.)

Ingen upplyst medborgare kan undgå vetskapen om att barn far illa även i vårt moderna samhälle. I tidningen står det nästan dagligen att läsa om barn som misshandlas fysiskt eller psykiskt. Förövaren är ofta en förälder eller annan närstående. I de fall det inte är en förälder som utövat direkt våld mot barnet har föräldrarna ändå brustit i det naturliga ansvar varje förälder bör känna, att skydda sitt barn mot allt ont.

Varje människa med förmåga till medlidande och inlevelse borde indigneras och känna en djup och rättmätig upprördhet å dessa barns vägnar och harmas över de vuxna som så illa förvaltar föräldraskapets viktiga kall. Varje rättrådig människa vill skynda till dessa barns försvar och skydd, och bör fråga sig hur man ska kunna avhjälpa de fruktansvärda missförhållanden som råder i alltför många fall.

Samtidigt riktar media helt förtjänstfullt vårt uppmärksamhet mot det faktum att samhället betalar kostsamma, onaturliga, långdragna och plågsamma behandlingar till förmån för de av naturen olyckligt lottade som inte kan få egna barn.

Jag vill härmed framlägga ett förslag, vilket garanterar alla barns säkerhet och rätt att växa upp utan våld och förtryck, med kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Detta förslag tar till skillnad från lagar och praxis barnens bästa på verkligt allvar och sätter det i första rummet. Detta förslag bringar samtidigt en icke obetydlig mängd pengar till statskassan, något som kommer alla hederliga medborgare till del. Jag välkomnar en diskussion i frågan, och lyssnar gärna på ett förslag som är lika oskyldigt, billigt, enkelt och effektivt som detta, fast jag storligen betvivlar dess existens.

Inför tillstånd för föräldraskap! Med barnens bästa för ögonen står det fullständigt klart att endast de som är av staten prövade och godkända ska få bli föräldrar. Är inte varje barn värt den bästa, den mest kärleksfulla, tålmodiga, omtänksamma förälder? Förtjänar inte varje barn att växa upp i ett hem som genomsyras av kärlek, värme, trygghet och god moral? Skulle ni själva ens för ett ögonblick förneka era barn det allra bästa?

Det finns endast fördelar med detta system. Godkända föräldrar kommer att växa i sin föräldraroll och som människor, trygga i förvissningen att de är utredda, prövade, certifierade och lämpliga. Icke godkända föräldrar upplever naturligtvis en missräkning när barnet tas ifrån dem, men kan och bör trösta sig med att detta barn nu adopteras av godkända föräldrar och på så sätt får en möjlighet att växa upp under de mest idealiska förhållanden, sådana som de själva inte kan erbjuda. Utöver detta kan de se fram emot framtida försök att skaffa barn och ansöka om att få uppfostra dem, systemet tillåter generöst nog ett oändligt antal sådana. De föräldrar som bättrar sig kommer alls inte att få sota för sitt förflutna, prövningen är opartisk och rättvis.

Inte nog med detta, förslaget ifråga har ännu fler goda effekter. De olyckliga som vill ha barn men av naturen förvägras sin önskan kan också de bli prövade som föräldrar. Är de lämpliga, får de adoptera ett barn som fötts av föräldrar som inte uppfyllt kraven. Förutom att detta förslag främjar både barnen och de barnlösa vuxna, sparar samhället in de stora summor för behandlingar som dessa ofruktsamma stackare annars skulle ha krävt.

Genomförs förslaget kan vi se fram emot ytterligare besparingar i framtiden. Kostnader för aborter och preventivmedelsrådgivning kommer att vara ett minne blott. Ja, denna sköna nya värld kommer rentav att befria oss från kriminalitet och social utslagning, liksom från allehanda former av drogmissbruk. Ty har man inte någon olycklig barndom att skylla på, finns det alls ingen anledning att ägna sig åt brott eller vältra sig i motbjudande laster.
Sålunda vill jag med detta mitt anspråkslösa förslag lägga grundstenen till det nya Utopia, där vi genom att garantera varje barn en alltigenom lycklig uppväxt, i tryggt förvar hos kärleksfulla, hederliga och rättvist utvalda föräldrar, också bygger ett nytt och friskt land, genomsyrat av god moral.
I största uppriktighet vill jag avslutningsvis försäkra att mina motiv till att förespråka de ovan angivna åtgärderna begränsar sig till människokärlek och medborgerlig samhällsnit. Jag saknar helt personligt intresse i frågan, trots att min make och jag inte har någon avkomma. Jag avser inte att tillskansa oss ett oskyldigt litet barn vars liv vi kan förstöra. Jag är högst medveten om mina personliga brister, och menar å det bestämdaste att en dylik föräldraprövning som den jag föreslår, ovillkorligen måste vara så strängt utformad att en såpass galen människa som jag själv inte skulle kunna komma ifråga som moder.

Ett anspråkslöst förslag

(Swifts klassiska original finns här.)

Ingen upplyst medborgare kan undgå vetskapen om att barn far illa även i vårt moderna samhälle. I tidningen står det nästan dagligen att läsa om barn som misshandlas fysiskt eller psykiskt. Förövaren är ofta en förälder eller annan närstående. I de fall det inte är en förälder som utövat direkt våld mot barnet har föräldrarna ändå brustit i det naturliga ansvar varje förälder bör känna, att skydda sitt barn mot allt ont.

Varje människa med förmåga till medlidande och inlevelse borde indigneras och känna en djup och rättmätig upprördhet å dessa barns vägnar och harmas över de vuxna som så illa förvaltar föräldraskapets viktiga kall. Varje rättrådig människa vill skynda till dessa barns försvar och skydd, och bör fråga sig hur man ska kunna avhjälpa de fruktansvärda missförhållanden som råder i alltför många fall.

Samtidigt riktar media helt förtjänstfullt vårt uppmärksamhet mot det faktum att samhället betalar kostsamma, onaturliga, långdragna och plågsamma behandlingar till förmån för de av naturen olyckligt lottade som inte kan få egna barn.

Jag vill härmed framlägga ett förslag, vilket garanterar alla barns säkerhet och rätt att växa upp utan våld och förtryck, med kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Detta förslag tar till skillnad från lagar och praxis barnens bästa på verkligt allvar och sätter det i första rummet. Detta förslag bringar samtidigt en icke obetydlig mängd pengar till statskassan, något som kommer alla hederliga medborgare till del. Jag välkomnar en diskussion i frågan, och lyssnar gärna på ett förslag som är lika oskyldigt, billigt, enkelt och effektivt som detta, fast jag storligen betvivlar dess existens.

Inför tillstånd för föräldraskap! Med barnens bästa för ögonen står det fullständigt klart att endast de som är av staten prövade och godkända ska få bli föräldrar. Är inte varje barn värt den bästa, den mest kärleksfulla, tålmodiga, omtänksamma förälder? Förtjänar inte varje barn att växa upp i ett hem som genomsyras av kärlek, värme, trygghet och god moral? Skulle ni själva ens för ett ögonblick förneka era barn det allra bästa?

Det finns endast fördelar med detta system. Godkända föräldrar kommer att växa i sin föräldraroll och som människor, trygga i förvissningen att de är utredda, prövade, certifierade och lämpliga. Icke godkända föräldrar upplever naturligtvis en missräkning när barnet tas ifrån dem, men kan och bör trösta sig med att detta barn nu adopteras av godkända föräldrar och på så sätt får en möjlighet att växa upp under de mest idealiska förhållanden, sådana som de själva inte kan erbjuda. Utöver detta kan de se fram emot framtida försök att skaffa barn och ansöka om att få uppfostra dem, systemet tillåter generöst nog ett oändligt antal sådana. De föräldrar som bättrar sig kommer alls inte att få sota för sitt förflutna, prövningen är opartisk och rättvis.

Inte nog med detta, förslaget ifråga har ännu fler goda effekter. De olyckliga som vill ha barn men av naturen förvägras sin önskan kan också de bli prövade som föräldrar. Är de lämpliga, får de adoptera ett barn som fötts av föräldrar som inte uppfyllt kraven. Förutom att detta förslag främjar både barnen och de barnlösa vuxna, sparar samhället in de stora summor för behandlingar som dessa ofruktsamma stackare annars skulle ha krävt.

Genomförs förslaget kan vi se fram emot ytterligare besparingar i framtiden. Kostnader för aborter och preventivmedelsrådgivning kommer att vara ett minne blott. Ja, denna sköna nya värld kommer rentav att befria oss från kriminalitet och social utslagning, liksom från allehanda former av drogmissbruk. Ty har man inte någon olycklig barndom att skylla på, finns det alls ingen anledning att ägna sig åt brott eller vältra sig i motbjudande laster.
Sålunda vill jag med detta mitt anspråkslösa förslag lägga grundstenen till det nya Utopia, där vi genom att garantera varje barn en alltigenom lycklig uppväxt, i tryggt förvar hos kärleksfulla, hederliga och rättvist utvalda föräldrar, också bygger ett nytt och friskt land, genomsyrat av god moral.
I största uppriktighet vill jag avslutningsvis försäkra att mina motiv till att förespråka de ovan angivna åtgärderna begränsar sig till människokärlek och medborgerlig samhällsnit. Jag saknar helt personligt intresse i frågan, trots att min make och jag inte har någon avkomma. Jag avser inte att tillskansa oss ett oskyldigt litet barn vars liv vi kan förstöra. Jag är högst medveten om mina personliga brister, och menar å det bestämdaste att en dylik föräldraprövning som den jag föreslår, ovillkorligen måste vara så strängt utformad att en såpass galen människa som jag själv inte skulle kunna komma ifråga som moder.

Mina obarn

(Denna text bygger på en sak som Sahlgrenskas psykolog berättade. För att förklara för folk som inte begriper varför det är svårt att vara ofrivilligt barnlös, brukar han fråga dem hur ofta de tänker på sina barn. Lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina "obarn".)

Det sägs att döda inte är verkligt döda förrän man har glömt dem, att de lever kvar i ens minnen och tankar. I så fall borde även motsatsen vara sann, att barn kan finnas innan de är födda, i tankar och önskningar.

Jag har två obarn, barn som inte finns. En flicka och en pojke. Jag kan bara se dem ibland, och lite på avstånd, jag lyckas aldrig komma dem riktigt nära. Men ibland när jag minst anar det kan jag överrumplas av ett barnskrik, till exempel i mataffären. Det hugger till i magen, och jag tror att det är ett av mina barn som skriker. Men det är det ju aldrig. Om jag riktigt anstränger mig kan jag ibland känna deras små händer på min arm. Eller så kanske det bara är kroppen som minns, minnen av andras barn.

Jag är nästan säker på att min flicka heter Helga. Hon har ljusbrunt lite lockigt hår som sin pappa, och hans ljusa leende. Hon har fräknar på näsan och har inte vuxit i sina framtänder ännu, och tycker fortfarande att s är en besvärlig bokstav att säga.

Det är svårare att komma nära pojken, och jag vet ännu inte vad han heter eller riktigt hur han ser ut. Men jag tror att han har klara ögon och brunt blankt hår som delar sig av sig själv i pannan.

Mina obarn finns alltid hos mig men det är sällan jag tillåter mig att tänka riktigt noga på dem, jag blir så ledsen då, och det gör ont någonstans långt inuti mig. En dag måste jag släppa dem, lämna dem, kanske rentav döda dem. Men inte riktigt ännu. De finns fortfarande hos mig, nära, fast jag inte alltid kan se dem. De andas samma luft som jag, i natten kan jag höra deras små hjärtan bulta. Eller är det bara min egen puls som slår?

De finns hos mig, och de upptar mina tankar och min längtan. Om ni bara visste, ni som har riktiga barn, hur mycket tid och kraft ens obarn kan ta av en. De skriker inte, de bråkar aldrig, de bara finns, med en stark osynlig självklarhet.

Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det.

Mina obarn

(Denna text bygger på en sak som Sahlgrenskas psykolog berättade. För att förklara för folk som inte begriper varför det är svårt att vara ofrivilligt barnlös, brukar han fråga dem hur ofta de tänker på sina barn. Lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina "obarn".)

Det sägs att döda inte är verkligt döda förrän man har glömt dem, att de lever kvar i ens minnen och tankar. I så fall borde även motsatsen vara sann, att barn kan finnas innan de är födda, i tankar och önskningar.

Jag har två obarn, barn som inte finns. En flicka och en pojke. Jag kan bara se dem ibland, och lite på avstånd, jag lyckas aldrig komma dem riktigt nära. Men ibland när jag minst anar det kan jag överrumplas av ett barnskrik, till exempel i mataffären. Det hugger till i magen, och jag tror att det är ett av mina barn som skriker. Men det är det ju aldrig. Om jag riktigt anstränger mig kan jag ibland känna deras små händer på min arm. Eller så kanske det bara är kroppen som minns, minnen av andras barn.

Jag är nästan säker på att min flicka heter Helga. Hon har ljusbrunt lite lockigt hår som sin pappa, och hans ljusa leende. Hon har fräknar på näsan och har inte vuxit i sina framtänder ännu, och tycker fortfarande att s är en besvärlig bokstav att säga.

Det är svårare att komma nära pojken, och jag vet ännu inte vad han heter eller riktigt hur han ser ut. Men jag tror att han har klara ögon och brunt blankt hår som delar sig av sig själv i pannan.

Mina obarn finns alltid hos mig men det är sällan jag tillåter mig att tänka riktigt noga på dem, jag blir så ledsen då, och det gör ont någonstans långt inuti mig. En dag måste jag släppa dem, lämna dem, kanske rentav döda dem. Men inte riktigt ännu. De finns fortfarande hos mig, nära, fast jag inte alltid kan se dem. De andas samma luft som jag, i natten kan jag höra deras små hjärtan bulta. Eller är det bara min egen puls som slår?

De finns hos mig, och de upptar mina tankar och min längtan. Om ni bara visste, ni som har riktiga barn, hur mycket tid och kraft ens obarn kan ta av en. De skriker inte, de bråkar aldrig, de bara finns, med en stark osynlig självklarhet.

Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det.

Forsränning

(November 2003, efter IVF nr 3)

Att önska sig ett barn men inte få det, är som att ägna sig åt forsränning utan farkost. Allt man har att lita till är den egna simförmågan, och möjligen en ynklig liten flytväst.

Vattnet är kallt och strömt, och man måste simma febrilt för att hålla sig flytande. Ändå dras man gång på gång ner under ytan, strömmen leker med en och kastar en runt, runt. Man andas in vatten och sparkar förtvivlat omkring sig, för man tror att man ska dö. Men rätt vad det är kommer man upp till ytan igen, hostande och flämtande efter luft. För varje dykning blir man allt tröttare, armar och ben blir allt tyngre och stelare av det kalla vattnet.

Ibland lyckas man hugga tag i en förbiflytande trädgren som man kan hålla sig i, som hjälper en att flyta. Ibland kanske man rent av spolas upp på en sten, med halva kroppen åtminstone, och håller man sig fast då får man en stunds vila. Men förr eller senare tappar man greppet, strömmen får tag i en igen, man dras ner ännu en gång och vidare, vidare.

Man är inte ensam. Nejdå, det finns folk omkring en. En del går förbi på stranden och vinkar glatt åt en, de ser inte en drunknande nödställd människa utan en djärv forsrännare. "Oj, det såg farligt ut", säger de till varann, eller "Hej vad det går". "Så spännande det verkar! Lycka till nu!". Så tar de en halstablett till, rättar till sufletten på barnvagnen, stoppar in nappen som har trillat ut, och fortsätter på sin söndagspromenad.

Andra, de som står en nära, begriper att det inte är någon lek man håller på med. De vadar ut i det kalla vattnet, och sträcker armarna mot en. "Försök simma hitåt!" (Som om det gick att simma mot den starka strömmen.) "Älskade barn, vad det plågar mig att se dig kämpa så förtvivlat, och inget kan jag göra!".

Men slutet närmar sig. Numera hör jag dånet från vattenfallet där jag till slut kommer att hamna, dånet blir allt högre medan strömmen obevekligt för mig närmare. Om jag inte av någon lycklig slump lyckas ta mig in till stranden kommer jag att kastas utför fallet. Vad händer då? Falla, falla, falla, ner i något obekant. Överlever jag fallet? Vad finns på botten, kan det vara möjligt att det finns ett annat liv för mig där? Jag kämpar förtvivlat för att inte komma dit, till detta slutgiltiga besked och beslut. Att leva utan barn är inget liv, utan en avgrund. Men samtidigt tänker jag på vattenfallet med en viss lättnad. Forsränningen har ett slut. När jag störtar nerför fallet, ner i avgrunden, behöver jag inte simma mer, behöver inte andas mer, får vila, och behöver bara falla, falla.

Forsränning

(November 2003, efter IVF nr 3)

Att önska sig ett barn men inte få det, är som att ägna sig åt forsränning utan farkost. Allt man har att lita till är den egna simförmågan, och möjligen en ynklig liten flytväst.

Vattnet är kallt och strömt, och man måste simma febrilt för att hålla sig flytande. Ändå dras man gång på gång ner under ytan, strömmen leker med en och kastar en runt, runt. Man andas in vatten och sparkar förtvivlat omkring sig, för man tror att man ska dö. Men rätt vad det är kommer man upp till ytan igen, hostande och flämtande efter luft. För varje dykning blir man allt tröttare, armar och ben blir allt tyngre och stelare av det kalla vattnet.

Ibland lyckas man hugga tag i en förbiflytande trädgren som man kan hålla sig i, som hjälper en att flyta. Ibland kanske man rent av spolas upp på en sten, med halva kroppen åtminstone, och håller man sig fast då får man en stunds vila. Men förr eller senare tappar man greppet, strömmen får tag i en igen, man dras ner ännu en gång och vidare, vidare.

Man är inte ensam. Nejdå, det finns folk omkring en. En del går förbi på stranden och vinkar glatt åt en, de ser inte en drunknande nödställd människa utan en djärv forsrännare. "Oj, det såg farligt ut", säger de till varann, eller "Hej vad det går". "Så spännande det verkar! Lycka till nu!". Så tar de en halstablett till, rättar till sufletten på barnvagnen, stoppar in nappen som har trillat ut, och fortsätter på sin söndagspromenad.

Andra, de som står en nära, begriper att det inte är någon lek man håller på med. De vadar ut i det kalla vattnet, och sträcker armarna mot en. "Försök simma hitåt!" (Som om det gick att simma mot den starka strömmen.) "Älskade barn, vad det plågar mig att se dig kämpa så förtvivlat, och inget kan jag göra!".

Men slutet närmar sig. Numera hör jag dånet från vattenfallet där jag till slut kommer att hamna, dånet blir allt högre medan strömmen obevekligt för mig närmare. Om jag inte av någon lycklig slump lyckas ta mig in till stranden kommer jag att kastas utför fallet. Vad händer då? Falla, falla, falla, ner i något obekant. Överlever jag fallet? Vad finns på botten, kan det vara möjligt att det finns ett annat liv för mig där? Jag kämpar förtvivlat för att inte komma dit, till detta slutgiltiga besked och beslut. Att leva utan barn är inget liv, utan en avgrund. Men samtidigt tänker jag på vattenfallet med en viss lättnad. Forsränningen har ett slut. När jag störtar nerför fallet, ner i avgrunden, behöver jag inte simma mer, behöver inte andas mer, får vila, och behöver bara falla, falla.