Bebisguden

Jag vet inte mycket om gudar, men jag tror att Bebisguden finns. Det måste vara så. Någon måste det ju vara som bestämmer vilka som ska få bebisar och vilka som inte ska få det. Det gör Bebisguden.

Det är en sorts affärsverksamhet han bedriver, men särskilt affärsmässig är den inte. Han har monopol på verksamheten vilket nog är tur för honom. Jag hade gärna sökt upp en konkurrent om det bara hade funnits någon.

Vill man ha barn måste man kontakta Bebisguden. Beställning görs med fördel varje månad vid den rätta tidpunkten. Kommer beställningen inte fram första gången är det bara att fortsätta. Tydligen är Bebisguden slarvig med sina papper, men de allra flesta får bekräftelse på att ordern är mottagen och leveransen på väg inom ett år efter att de har börjat beställa. I vissa fall kan det dröja två år, i undantagsfall längre. Därefter dröjer det cirka 40 veckor tills varan levereras. Visst fysiskt obehag under väntetiden kan inte uteslutas, och leveransen är oftast förenad med smärta.

Jag och min man tillhör dessa undantagsfall som aldrig lyckas komma fram med vår beställning. Vi har aldrig fått en orderbekräftelse. Bebisguden tycks ignorera oss totalt. Vi har förstås tagit reda på vad som kan vara fel, om vi gjorde något enkelt fel i beställandet. Men så var det inte.

Vi fortsätter tappert att skicka beställningar varje månad. Nästan varje månad, det kan hända att vi har tröttnat någon gång, det är inte så roligt längre. Efter snart fem år är det svårt att tro att Bebisguden plötsligt skulle uppmärksamma just vår beställning, när han nu har valt att inte göra det innan. Tre gånger har vi till och med betalat extra för att bli prioriterade. Vi tog hjälp av experter att använda oss av ett annat sätt att lägga en beställning. Det var inte alls lika trevligt som det vanliga, mycket omständligare, det gjorde ganska ont och framför allt var det dyrt. Men inte ens det hjälpte.

Jag tror att Bebisguden ser ut som Buddha ungefär, som en blandning av bebis och vuxen man. Hullet ligger i veck på mage och lår, och han stirrar ut i rymden med ett outgrundligt och självbelåtet leende. Ett leende faktiskt inte olikt det man ser hos gravida kvinnor, när de smeker sig själva över magen med ett inåtvänt ansiktsuttryck, som om de visste en hemlighet som vi andra aldrig kommer att få reda på. Och det gör de ju också.

Jag fortsätter att ringa Bebisguden i hopp om att få tala med honom eller åtminstone med någon underhuggare. Oftast går samtalet inte ens fram, det är susande tyst i luren. Någon gång har det hänt att jag fått upptagetton, och en enda gång gick signalerna fram. Då blev jag riktigt nervös, och andades djupt och försökte repetera allt det jag ville fråga. Det är inte varje dag man får tala med den som håller ens öde i sina händer, den som kan uppfylla ens innersta önskan och göra ens liv fullkomligt och fylla det med mening. Men jag hann inte tänka mycket längre än så förrän en telefonsvarare började tala i andra änden. Den bad mig ringa tillbaka lite senare, och informerade mig om att det tyvärr inte var möjligt att lämna något meddelande.

Så fastän jag inte vet mycket om gudar, funderar jag på att köpa en liten Buddhabild. Då kan jag åtminstone låtsas att Bebisguden hör det jag säger, när jag säger det jag tänker oupphörligen:

"Käre gode bebisgud, jag ska vara så snäll och så duktig som jag aldrig har varit förr, om du bara ger mig ett barn. Ett litet, litet kan jag väl få? Det behöver inte vara begåvat eller vackert eller snällt, jag kommer att älska det ändå, så mycket, så mycket. Jag kommer dessutom att älska hela världen och aldrig tänka en svart, missunnsam eller avundsjuk tanke mer i hela mitt liv. Jag kommer att le mot hela världen och alltid tänka positivt och alltid se saker från den ljusa sidan och alltid ha ett vänligt ord till övers. Det är alldeles säkert, jag lovar.

Käre gode bebisgud, du kan väl åtminstone tala om för mig vad jag gör för fel? Något fel måste det vara. Gör man saker rätt blir det bra. Så är det, så har det alltid varit. Är man tillräckligt duktig och snäll och gör sina läxor och borstar tänderna och inte bråkar och använder kondom och utbildar sig för att kunna stå på egna ben och tar ansvar för sitt liv och gör som doktorn säger och inte skriker fastän det gör ont, så blir allting bra. Alltså måste jag göra något fel, och jag ska rätta till det, jag lovar, om jag bara får reda på vad det är.

Jag vet att man inte förtjänar barn, jajajaja jag vet. Barn är en gåva, inte något man skaffar. Inte något man förtjänar genom att vara snäll. Fy på mig. Men om jag slutar tänka på det och bestämmer mig för att jag inte vill ha några, vad säger du då? Kan vi tänka oss en unge då? En liten? Bara en. Vi säger det då, jag släpper taget och slappnar av och är snäll och duktig och vill inte ha barn längre. Då måste det ju bara fungera."